Hoppa till huvudinnehåll

Berättelsen bakom bilden: Då mänskligheten för första gången såg sin egen litenhet på ett fotografi

Bild av jorden, tagen av Voyager 1-sonden.
Du är här. Bild av jorden, tagen av Voyager 1-sonden. Bild: NASA pale blue dot

Det finns vissa bilder som bara får en att stanna upp och stirra, och gapa. Och det är ofta så att ju enklare desto bättre, ju färre detaljer desto mer känsla får du in i ett foto.

Less is more, som man säger.

Fotografiet som har fått namnet "Pale Blue Dot", den bleka blå pricken, uppfyller detta krav med råge. Men det tar ofta en stund innan man fattar vad det är som man ser.

Fotot består, som ni ser, helt enkelt av en liten, blekblå prick mot en svart bakgrund. En väldigt grynig bild är det dessutom, fullt av brus, som digitala fotografier ofta blir då man fotar i svagt ljus.

Och den bleka blå pricken är, som ni säkert har gissat, eller vet, vid det här laget: jorden. Som astrofysikern och författaren Carl Sagan sade, ”Look again at that dot. That’s here. That’s home.”

Den där bleka blå pricken, det är här. Det är vårt hem.

Voyager 1 hälsar hem

Det var just Carl Sagan som övertalade de styrande på Nasa att vända om sin rymdsond, Voyager 1, för att ta bilden. Idén fick han tillsammans med kollegan, planetforskaren Carolyn Porco.

Voyager 1 var nämligen inte alls där ute för att ta gruppbilder av mänskligheten och vårt hem jorden, den var där i helt andra ärenden.

Den 722 kilo tunga Voyager 1 avfyrades 1977, och som uppdrag hade den att studera jätteplaneterna Jupiter och Saturnus och deras månar. Den här uppgiften var Voyager klar med i november 1980 och Voyagers uppdrag var därmed formellt över.

Men Carl Sagan tyckte att Voyager kunde användas till åtminstone ett uppdrag till. Och det var att vända sig om och ta ett foto i riktningen som den kom från. En bild av jorden sedd från rymdens avlägsna djup.

Voyager 1 ute vid Jupiter.
Voyager ute vid Jupiter (konstnärens uppfattning av hur det såg ut.). Voyager 1 ute vid Jupiter. Bild: NASA Voyagerprogrammet,Nasa

Sagan visste att bilden inte skulle ge någonting nytt av vetenskapligt värde eftersom jorden skulle framträda som så obetydligt liten och detaljlös sedd från det avståndet, men han insåg att den skulle ha en stor betydelse i och med perspektivet som den skulle ge oss. Den skulle säga någonting om vår plats i universum.

Nasa böjer sig

Efter många om och men, och mycket tjatande från Carl Sagans sida, gick Nasa slutligen med på Sagans begäran.

Nästan tio år hade gått sedan Sagan först tog upp frågan och det började vara ont om personal inom Voyagerprojektet, många ur den ursprungliga personalen hade blivit omflyttade eller sagts upp.

Forskarna på Nasa var också oroliga för att Voyagers kameror kunde ta skada om de vändes i riktning mot solen.

Men dåvarande Nasa-chefen Richard Truly ringde några samtal och skrev under några blanketter och Sagan fick äntligen de resurser som han behövde för att få bilden tagen.

Voyager 1 hade vid det här laget hunnit så pass långt ut som 6 miljarder kilometer, det motsvarar 40 gånger jordens avstånd från solen. Det är längre ut än Plutos omloppsbana.

Men teknikerna på Nasa skickade sina kommandon till Voyager som lydigt vände sig om och knäppte sitt foto. Inte bara av jorden, faktiskt; Voyager tog ett ”familjeporträtt” av solsystemets övriga planeter, minus Merkurius och Mars.

Voyager 1-sondens "familjeporträtt" av solsystemets planeter.
Bildsekvensen som Voyager 1 tog av solsystemets planeter, "Familjeporträttet". Voyager 1-sondens "familjeporträtt" av solsystemets planeter. Voyagerprogrammet,Family Portrait

Men Jupiter, jorden, Venus, Saturnus, Uranus och Neptunus finns samlade på den här bildmosaiken som Voyager tog den 14 februari 1990.

Och i den här mosaiken så är den Bleka blåa pricken, Pale Blue Dot, alltså en ruta.

Ingen 4G-hastighet här

På den här tiden, och framför allt på det här avståndet, var det inte bara att knäppa ett foto och ladda upp det på datorn här på jorden. Bildfilerna från kameran sparades på ett magnetband ombord på Voyager 1.

Sedan hände ingenting på ett tag. Bandbredden som behövdes för att överföra bilderna var bokade för andra projekt, det vill säga Magellan- och Galileo-sonderna.

Det dröjde till våren 1990 innan man kunde börja överföra de 60 bildrutorna från Voyager med hjälp av radioantennerna i det världsomspännande, så kallade Deep Space Network.

Överförandet inleddes i mars månad och pågick ända in i maj. På det här avståndet så tar det nästan fem och en halv timmar för signalerna från Voyager att nå jorden trots att de färdas med ljusets hastighet, 300 000 kilometer per sekund.

Men resten är historia, som man säger. För första gången kunde mänskligheten betrakta sig själv ur ett sant outsider-perspektiv. Av bildens 640 000 individuella pixlar tar jorden upp ynka 0,12 pixlar. Inte ens en hel pixel tar hon upp, vår kära Moder jord.

En antenn i Goldstone som ingår i Deep Space Network.
En antenn i Goldstone som ingår i Deep Space Network. En antenn i Goldstone som ingår i Deep Space Network. Deep Space Network,Goldstone Deep Space Communications Complex

Det enda hem vi någonsin känt

Och inte bara Moder jord: hela mänskligheten finns på den här bilden, inuti en tiondels pixel. Vi bor där och ingen annastans. Känslan av hur sårbara vi är blir väldigt påtaglig.

Carl Sagan blev så tagen av det han såg att han skrev en hel bok om bilden. Pale Blue Dot heter den, föga överraskande.

Men Voyager1 själv då? Det har snart gått trettio år sedan det berömda fotografiet togs. Var är Voyager 1 nu?

Vi vet precis var den är och vad den gör, för Nasa har fortfarande regelbunden kontakt med den.

Adjö till solsystemet

Voyager 1 har, med största sannolikhet, lämnat solsystemet bakom sig en gång för alla. Som det första föremål tillverkat av människohand passerade den rätt nyligen gränsen där solvinden slutar blåsa och där svalget mellan stjärnorna börjar.

Voyager rör sig helt bokstavligen nu på ett område där "no man has gone before", för att citera kapten James T. Kirk.

Voyager har färdats i fyrtio år nu (läs mer här), men ändå har den bara kommit till början av sin verkliga resa. Och vad den upplever på den färden kommer den aldrig att kunna berätta för oss, för den har kraft i sina batterier för bara drygt fem år till.

Och resan som Voyager har framför sig är så mycket längre än fem år. Ingen vet när den tar slut - om den gör det - eller vilka solars ljus som kommer att skina på Voyager, men om cirka 40 000 år kommer den att passera stjärnan Gliese 455 på relativt nära håll.

Tillbaka till Pricken

Det är kanske inte mer än rätt att ge Carl Sagan sista ordet, med ett berömt citat från boken (översättning av Daniel Sjöberg):

Betrakta återigen den pricken. Det är här, det är hemma, det är vi. På den punkten har alla du älskar, alla du känner, alla du någonsin hört talas om, varje människa som någonsin existerat, levt sina liv.

Summan av vår glädje och vårt lidande, tusentals övertygade religioner, ideologier och ekonomiska doktriner, varje jägare och samlare, varje hjälte och fegis, varje skapare och förstörare av civilisation, varje kung och bonde, varje ungt förälskat par, varje mor och far, hoppfullt barn, uppfinnare och upptäcktsresande, varje lärare av moral, varje korrupt politiker, varje kändis, varje “högste ledare”, varje helgon och syndare i mänsklighetens historia bodde där – på dammkornet upphängt i en solstråle.

Fast ingen översättning går ju naturligtvis upp mot Carl Sagans egna inlevelsefulla uppläsning av nämnda passage från boken Pale Blue Dot.

Den snutten kan du höra genom att klicka på den här länken.

Carl Sagan bredvid Viking-landaren.
Carl Sagan (1934 - 1996) Carl Sagan bredvid Viking-landaren. Carl Sagan,Viking lander location and spin axis of Mars: determination from radio tracking data.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap