Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: #metoo och publicering av namn - därför har Svenska Yle en restriktiv linje

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Svenska Yle,jonas jungar

För att förhindra att medier blir en offentlig skampåle finns det etiska regler för journalistiken. Det är de principerna som utgör den centrala skillnaden mellan seriösa medier och oansvariga medier. Jonas Jungar förklarar varför Svenska Yle valt en restriktiv linje när det gäller att gå ut med namn.

Svallvågorna kring #metoo har som bekant sett ganska annorlunda ut i Sverige än i Finland. Många har undrat varför enskilda personer hängs ut och huvuden rullar i Sverige, medan den finländska debatten inte varit lika genomgripande och dessutom rört sig på en mera allmän nivå.

Debatten aktualiserar också mera allmänna pressetiska frågor om när det är överhuvudtaget är berättigat att gå ut med namn.

Varför skrivs det om person X med namn och bild medan Y får förbli anonym? Varför publicerar tidningen A namnet på en utpekad person när tidningen B inte gör det?

En annan återkommande fråga är varför en persons identitet hålls hemlig när "alla ändå vet" vem det är. Det sker inte minst i fall då namn och/eller annan obekräftad information sprids som en löpeld på sociala medier.

Då gäller det att hålla huvudet kallt och inte tumma på yrkesetiken

En massiv mobilisering av #metoo:s kaliber har dessutom lagt en enorm förväntning på att de etablerade medierna skall engagera sig så att säga för den goda sakens skull. Då gäller det att hålla huvudet kallt och inte tumma på yrkesetiken. Det är dessvärre vad som delvis skett i Sverige, med en intern byktvätt inom branschen som följd.

Så varför gör vi på Svenska Yle som vi gör? Vilka avvägningar står bakom då det handlar om namn? Varför är vi hellre restriktiva?

I Journalistreglerna konstateras det att “när man hanterar uppgifter som leder till identifiering är det skäl att vara försiktig så länge det gäller misstanke om brott eller åtal" (punkt 32).

Vidare konstateras det (punkt 27) att omständigheter som hör till privatlivet och är särskilt känsliga “kan publiceras bara med tillåtelse av vederbörande eller om de har en ovanligt stor samhällelig betydelse”.

Samma sak upprepas i lite annorlunda ordalag i Yles egna etiska regler för program- och innehållsproduktion (EPI): "Om den information vi kommit över kan åsamka en person skada eller lidande, och informationen hör till privatlivet, publiceras informationen endast om den berörda är en samhällelig makthavare".

Alltså: man kan gå ut med namnet om personen ifråga har en samhällelig maktposition eller om frågan har ett stort allmänintresse.

Det säger sig självt att principen är öppen för väldigt mycket tolkning.

Hur tung maktposition skall det till exempel vara frågan om för att legitimera en publicering? Fullmäktigeledamot? Kommunsekreterare? Vd på mindre företag?

Och finns det risk för att man frestas att tolka vanlig nyfikenhet eller skvallervärde som ett förmodat “allmänintresse”? Vad är ens ett allmänintresse?

I slutändan är det en subjektiv bedömning som varje ansvarig utgivare (med det juridiska ansvaret som följer) måste göra själv. Därför kan slutsatserna variera beroende på vilket mediebolag som publicerar.

Finns det risk för att man tolkar vanlig nyfikenhet som ett förmodat allmänintresse?

Lätta är besluten inte, och det ska de inte heller vara. En namnpublicering i traditionella medier har fortfarande ett stort genomslag. En publicering innebär att en person blir “uthängd” för en bredare allmänhet och det blir därmed något som kan ödelägga en människas liv.

Det drabbar dessutom inte bara personen ifråga utan också hens närmaste anhöriga. Svensk pressetik talar i sammanhanget om publicitetsskada. Är den skadan så att säga rimlig med beaktande av brottets art och personens samhälleliga ställning?

Om svaret är ja är det rent pressetiskt ok att publicera namnet, men vi hävdar alltså att mycket ska till för det.

Är publicitetsskadan så att säga rimlig med beaktande av brottets art och personens samhälleliga ställning?

Nu kanske någon tycker att ovannämnda resonemang är högtflygande och känslokallt paragrafrytteri, fjärran från alla ångestfyllda berättelser om trakasserier, övergrepp och våldtäkter.

Var finns rättvisan för alla de som fallit offer för detta, frågar sig kanske någon. Varför ska de alla dessa män skyddas?

Frågorna kan kännas berättigade, men ett i sig vällovligt syfte kan aldrig användas som förevändning för att kringgå centrala etiska regler.

Medan sociala medier i känslomässigt laddade lägen snabbt förvandlas till pöbel, åklagare, domare och bödel i ett, så har den seriösa journalistiken ett större ansvar.

Det ansvaret handlar inte om att skipa rättvisa (det är rättsväsendets sak) utan om att det vi publicerar skall hålla också för en hård granskning. Också långt efter att debatten ebbat ut.

Ett i sig vällovligt syfte kan aldrig användas som förevändning för att kringgå centrala etiska regler

Och förresten: kan publicering av namn till och med bli kontraproduktivt när det gäller #metoo?

Visst, det kan finnas ett signalvärde i att namnge män i ett avskräckande syfte, att visa att ett svinaktigt beteende får riktiga konsekvenser. Att det inte förblir bara prat.

Men sexuella trakasserier är ofta en fråga om maktmissbruk, om de strukturer i samhället som har möjliggjort ett visst beteende. Om förlegade attityder och nonchalans.

Att lägga strålkastarskenet på några namngivna män riskerar då att flytta debattens fokus på enskilda förövare och inte på själva företeelsen. Och då blir det lätt att projicera sin avsky på någon annan, utan att man behöver reflektera över sitt eget ansvar.

Skribenten är Svenska Yles chef för kvalitetskontroll och publikdialog

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes