Hoppa till huvudinnehåll

Anne Hietanen: En dagbok i fel händer

Anne Hietanen
Anne Hietanen Hietanen

En skådespelare har hyrt min lägenhet under några månader men är nu utflyttad och jag tillbringar några kvällar med att städa det lilla boet. Allt är i sin ordning, förutom en sak som är mycket fel, hen har lämnat kvar sina dagboksanteckningar i en av mina lådor.

När jag sitter med hens anteckningar i min hand och mina ögon bara vill sluka alla bokstäver stänger jag dem i stället, för att snabbt igen öppna dem och kolla om någon har sett mig. Jag känner mig ertappad, det här är värre än allt annat, smutsiga underbyxor är ingenting, de finns inte ens på samma skala.

Hen har glömt en del av sitt hemligaste hemma hos mig. En del av sitt hjärta och något så privat att ingen annan kanske vet det om hen. Hen kanske inte ens visste det själv innan det blev till ord.

Nyfiken

Förstås är jag nyfiken, men jag vet att jag aldrig, aldrig skulle läsa dem.

Skrev jag aldrig två gånger för att övertyga mig själv? För visst är jag nyfiken, jag är mer än lovligt nyfiken, men jag är ingen tjuv. Faktum är att det skulle kännas mindre fel att stjäla en pryl eller en hundring än att läsa en annan persons privata ord, jag har ingen rättighet till dem.

Jag tänker att det var tur att orden hamnade just hos mig som vet vad det är frågan om - också jag skriver dagbok, jag vet vad det handlar om.

Men hur många finns det inte som inte mera känner till denna form av terapi? Detta sätt att försöka hitta mening med sin tillvaro, att kanske skriva sig fram till en förståelse för sådant som egentligen är obegripligt.

Ingen får läsa

Jag har skrivit dagbok sedan lågstadiet. Ganska fort började jag skriva sådant som jag visste att ingen någonsin skall läsa. Speciellt inte de som är nära mig, för dagboken är det sannaste som finns, men den är också vinklad och sjuk.

Jag skriver oftast i ett tillstånd av förvirring, jag skriver när jag är ledsen eller uttråkad och efteråt mår jag bättre. Det är ibland inte långt från spyor. Om någon skulle läsa mina dagböcker skulle hen få en väldigt ensidig, tjatig och dyster bild av mig.

Det fulaste

Läsaren skulle tänka att den här människan har nog inte haft en enda rolig stund i sitt liv, att hen är ilsken, avundsjuk och ondsint. Och det tror jag att jag inte är i verkligheten, men i dagboken - ja.

Och kanske jag därför i det riktiga livet, i mina handlingar kan vara ganska god, jag har gjort av mig med det fulaste redan i min dagbok.

Möjligt också att jag nu bara bortförklarar och ljuger för att kunna leva med mig själv, men så här vill jag tro.

Inga livskriser i bloggen

Under tio år har jag också bloggat, min blogg har varit en nära släkting till dagboken, men ändå inte alls. Bloggen speglar också livets avigsidor, men på ett tillrättalagt sätt och alltid med ett försök till en lustighet eller två.

I bloggen finns inte ett ord om mina större livskriser, medan det i dagboken inte finns just något annat. I bloggen skyddar jag min omgivning. Aldrig att jag skulle hänga ut någon annan. I dagboken hängs alla ut och alla får sig, det är lågt, det är osakligt och det är allt jag aldrig skulle säga högt.

Så ser min dagbok ut och jag undrar om böckerna borde brännas upp. Några har jag slängt, men konstigt nog gjorde det nästan ont och kändes fel.

Lösningen är nu den att min bästa vän har lovat komma och ta hand om (slänga) mina dagböcker om jag dör före hen och tvärtom. När jag nu skriver det rakt ut inser jag att det är onödigt omständligt, men i denna sak kan jag inte tänka praktiskt.

Dagboken är nämligen inte bara en dagbok, den är magisk. Den är min svarta sida och också den har ett värde. Men i fel händer? Hjälp.

Absolut inte läst

Jag har skådespelarens dagbok i mina händer, i fel händer. Jag får lust att slänga fanskapet och jag vill inte erkänna att jag sett den. Jag vill inte kontakta hen och säga att jag absolut inte läst den, inte ett ord för då tror hen att jag läst allt. Och om jag inte säger något alls är väl resultatet det samma, hen vet med säkerhet att jag läst.

Eller tänk om det inte alls står något farligt i den, kanske det bara är högst oskyldiga anteckningar som inte skadar någon.

Hur vet jag ens att det är en dagbok, bäst att jag läser lite, bara några rader…

Idag 15.12 startar en dagboksvecka då du får följa med tre dagboksskribenter som låter oss alla läsa sina dagbokstexter. Tre helt vanliga, ovanliga människor från Svenskfinland berättar om sina känslor och tankar under varje dag i en veckas tid. Hur kittlande är inte det?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje