Hoppa till huvudinnehåll

"De är livlösa men kan bära på de riktigt stora känslorna" - dockteater för vuxna växer med Åbo som centrum

Scen ur dockteaterföreställningen Prinsessa Hamlet.
Prinsessa Hamlet på Åbo stadsteater. Scen ur dockteaterföreställningen Prinsessa Hamlet. Bild: Maija Kurki Dockteater,Aura of puppets

Dockan har inget eget liv, och alla vet att den inte på riktigt måste gå igenom alla känslor. Då är det lättare för åskådaren att placera sej själv där på dockans plats.
Ett besök i Åbo, som kallas för ”den viktigaste vuxendockteaterstaden mellan St Petersburg och Berlin”.

Den här berättelsen börjar i slutet av 1990-talet.

Åbo Konstakademi kör igång med en fyraårig utbildning i dockteater. Det är Nordeuropas enda så omfattande utbildning, och lockar studerande både från utlandet och Finland.

Visst hade dockteatern en historia i Finland redan före det, men länge har publiken sett dockteater som enbart en konstform för barn. Tills det på 2000-talet årligen kommer flera nya utbildade dockteaterkonstnärer som söker sitt eget sätt att använda sitt kunnande på, och många är intresserade av att skapa sin konst uttryckligen för vuxna.

Småningom händer något. Många stannar i Åbo, hittar sätt att livnära sig på, och strax efter Åbos Kulturhuvudstadsår 2011 grundas kollektivet Aura of Puppets där 52 medlemmar idag har ett sammanhang med samarbetspartners och mentalt stöd.

Och småningom hittar man också en trogen publik.

2010-talets vändpunkter

Då jag träffar några av Åboscenens konstnärer, klassar Merja Pöyhönen Åbos kulturhuvudstadsår som en vändpunkt. Då var publiken nyfiken, och fick upp ögonen också för de vuxendockteaterproduktioner som fick plats i programmet.

Merja Pöyhönen i Aura of Puppets utrymmen.
Merja Pöyhönen i Aura of Puppets utrymmen. Merja Pöyhönen i Aura of Puppets utrymmen. Bild: YLE/Tomas Jansson. Dockteater

En annan vändpunkt var Merjas idé att producera en Shakespeare-trilogi, där hon förvandlade texter av denna dramatikens stora klassikernamn till dockteater.

Trilogins första del Stormen (2013) kallades för "banbrytande" av Helsingin Sanomat. Romeo och Julia (2015) bjöds in till landets mest prestigefyllda teaterfestival i Tammerfors, något helt nytt för en dockteaterproduktion, och strax därpå fick Merja ett treårigt statligt konstnärsstipendium – också det ett bevis på erkänsla för hela konstformen.

- Det var egentligen ett galet projekt, att samla en riktigt stor ensemble för en dockteaterproduktion som var större än något som tidigare hade gjorts, berättar Merja om Stormen.

Varifrån kom en sådan idé?

- Det handlade framför allt om en lust att visa att det finns kunnande, att vi klarar av att göra något för en stor publik. Eller kanske fråga oss själva om det går.

- Och sen bevisa vi det, att vi klarar det.

Prinsessa Hamlet på Åbo Stadsteater

I höst fick trilogins avslutande del (E L Karhus Hamlet-version Prinsessa Hamlet) äran att inviga Åbo Stadsteaters pinfärska scen för samarbetsproduktioner, en drygt två timmar lång (K15-förbjuden) föreställning med stora dockor som ibland styrs av tre dockförare – en sköter huvudets rörelser, en annan armarna, en tredje benen. Och det görs hisnande smidigt.

Scen ur Prinsessa Hamlet på Åbo stadsteater 2017.
Scen ur Prinsessa Hamlet. Scen ur Prinsessa Hamlet på Åbo stadsteater 2017. Bild: Maija Kurki / dockor Heini Maaranen. Dockteater,Åbo Stadsteater

Här är Hamlet en kvinna, texten är fylld av mardrömsbilder och paralleller till samtid (prinsessan Diana och dramatikern Sarah Kane), och det fascinerande är att man också som ovan dockteateråskådare snabbt glömmer att det är dockor man följer. Utseende och person och allt mänskligt suddas ut, men istället skapas ett slags tom yta som man som åskådare fyller med sin egen fantasi och sina egna känslor.

Just det är något som alltid har fascinerat Merja Pöyhönen med dockteater, ”den här enkla tanken att kunna ge något livlöst liv, att skapa en hel värld enligt helt egna lagar”.

Livsmedlet-theatres flyktinghistoria

Jag träffar också Israelfödda Ishmael Falke (som nu är den andra dockteaterkonstnären som beviljats ett treårigt konstnärsstipendium) och rikssvenska Sandrina Lindgren, som vid sidan av egna projekt också jobbar tillsammans som Livsmedlet-theatre där de förenar dockteater och fysisk teater.

Ishmael har studerat vid Konstakademin, Sandrina har en bakgrund med studier i modern dans i Amsterdam men anser att dockteatern är ett användbart verktyg för det berättande som hon är intresserad av.

- Om jag berättar nåt med kroppen, om jag dansar, vad jag än gör på scenen så handlar det om mej, det blir så mycket fokus på personens utseende och utstrålning och hur virtuos personen är. Här känner jag större frihet att berätta om andra personer och kroppen, utan att utgå från min kropp hela tiden.

Då jag ser Livsmedlets senaste produktion Invisible Lands, bjuder formen på något helt annat än Prinsessa Hamlet. Istället för det stora jobbar man med det finstilta.

Scen ur föreställningen Invisible lands.
Scen ur Invisible Lands. Scen ur föreställningen Invisible lands. Bild: Pernilla Lindgren Dockteater,Livsmedlet theatre

Scenytan är kanske 2x4 meter, fylld av föreställningens rekvisita och tiotals kanske 5-6 centimeter höga miniatyrfigurer – flyktinghistoriens huvudpersoner.

Allting börjar med Sandrina och Ishmael sittande på en bänk, han lutar sig över henne, hon drar upp hans skjorta, och så förvandlas naken hud till landskap där Sandrina klibbar rekvisita och figurer. En rygg blir ökenlandskap, ett knä blir bergskedjor, en mage målas blå och förvandlas till hav, en fotsula blir flyktingbussens parkeringsplats. Och när man vänjer sig med perspektivet och de minimala figurerna, sugs man bara med. Det blir magiskt, väldigt poetiskt, ibland humoristiskt ibland gränslöst vackert.

Scen ur föreställningen Invisible lands.
Fotsula som parkeringsplats i Invisible Lands. Scen ur föreställningen Invisible lands. Bild: Pernilla Lindgren Dockteater,Livsmedlet theatre

Det är väldigt mycket teknik, redan det här med alla miniatyrfigurer som klibbas fast på huden, flyttas, klibbas fast på nytt.

- Det är en hel ritual, berättar Sandrina.

- Vi måste limma figurerna 40 minuter innan föreställningen, i två olika omgångar, så måste jag tejpa Ishmaels rygg med silvertejp så det inte finns för mycket damm eller hudfett som får limmet att lossna, och just det här speciella limmet har vi bara hittat i en enda affär, i Tel Aviv.

- Det är sant, skrattar Ishmael.

- På burken står det bara Glitterlim, på hebreiska. Jag har försökt fråga försäljaren vad just det limmet består av, men han har bara skrattat och sagt ”det är bra lim”.

porträtt av dockteaterkonstnären/dansaren Sandrina Lindgren.
Sandrina Lindgren i St Petersburg-miljö. porträtt av dockteaterkonstnären/dansaren Sandrina Lindgren. Bild: Sandrina Lindgren dockteater (konstart),sandrina lindgren

Viktigt med ett kollektiv som Aura of Puppets

Något som är speciellt för vuxendockteaterscenen i Åbo är kollektivet Aura of Puppets, som idag har ett gemensamt utrymme med arbetsrum, kontor, en liten repetitionssal, lager, kafferum.

Det är viktigt, konstaterar de alla tre.

- Det betyder mycket rent praktiskt, berättar Merja. Men också det här med kamratstöd som man får av ett sådant kollektiv. Då det inte finns arbetsplatser tror jag inte många av oss hade stannat kvar i branschen ifall nätverken inte skulle vara så täta. Vi ser att andra gör samma jobb, vi kan spegla oss i varandra och utveckla dockteatern tillsammans.

- Via det har väl också den här Åbobränden byggts upp.

Är det så att det finns en stil som man kan känna igen och säga att... Det där måste komma från Åbo?

- I alla fall känner producenter och festivalarrangörer till Åbo nu, säger Ishmael. Ännu för tio år sedan när jag reste till festivaler kunde ingen placera mej då jag berätta att jag kommer från Åbo. Men idag känner de flesta till Åbo.

- Men någon speciell stil? Ja, men den är svår att definiera. Det är väl den där vår egen blandning av alla konstakademins lärare, och hur vi påverkar varandra.

Merja tillägger:

- Under utbildningen hade vi många utländska workshops som gav oss en bild av allt som finns ute i världen, och från det valde vi vår egen helhet, just de pusselbitar som passade oss. Det fina var att vi inte bjöds på någon färdig bild av något som vi borde försöka uppnå.

- Också det att vi inte har några egentliga finländska traditioner att spela mot har gjort att vi måste upptäcka själva, göra vår egen grej. Och just den där bristen på traditioner har gjort att det finns ett slags vördnad gentemot dockan, i Finland har det känts nytt. I länder som har starkare traditioner kan det ses som gammalmodigt, att lyfta fram dockan och ge den plats.

- Men det jag hoppas är att det för de nya som kommer in i branschen inte ska finnas några färdiga modeller för hur det ska vara. Det är skönt att tänka att, vi kan göra vad som helst.

Viktigaste orten mellan St Petersburg och Berlin

- Det är en spännande tid eftersom vi verkligen bygger upp vuxendockteatern här nu, tillägger Ishmael, och beklagar sig över att Konstakademin har lagt ner utbildningen pga sparkrav.

- Under de sexton år som jag har varit här har så mycket hänt. Åbo har blivit det största och starkaste centret för dockteaterkonst i området mellan St Petersburg och Berlin. Vi har byggt upp en infrastruktur, och jag tycker också att publiken här mer och mer har lärt sej att det är okej för vuxna att titta på dockteater.

Ishmael Falke i Aura of Puppets utrymmen.
Ishmael Falke i Aura of Puppets utrymmen. Ishmael Falke i Aura of Puppets utrymmen. Bild: YLE/Tomas Jansson. Dockteater

Och där är vi tillbaka vid frågan, vad är det som gör dockteatern så speciell?

- Det viktiga för mej, berättar Merja, är att... Jag tycker om känslomässig teater, och dockor är jättebra på att bära riktigt stora allt för stora känslor eller öden. Visst kan skådespelare också göra det, men då en docka är så tom och alla vet att den inte på riktigt måste gå igenom alla känslor. Då är det lättare för åskådaren att placera sej själv där på dockans plats.

- Emotionellt är dockan ett så starkt medel just därför. Den tar inget eget utrymme på scenen, den existerar endast och enbart för att bära den del av berättelsen som den är gjord för. Det är dockans stora styrka. Den saknar både historia och framtid, den är tom, den har inget liv, vi vet det, och då kan vi föreställa oss just precis det liv och de känslor som vi har behov av att föreställa oss.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje