Hoppa till huvudinnehåll

Ultra Bra i Helsingforsarenan 15.12 2017: Fest i den rödgröna bubblan

Ultra Bra på scenen.
Ultra Bra på scenen. Bild: Marcus Rosenlund Ultra Bra,Hartwall Arena

Plötsligt är det 1997 igen och världen är lite mindre hård och galen. Martti Ahtisaari är president, Paavo Lipponen statsminister och i USA regerar Bill Clinton.

Ultra Bra ger ut sin andra LP, Kroketti. Den stiger till plats tre på finska albumlistan.

Det här är alltså inte en historielektion, det är en konsertrecension. Vi börjar med en varning: den här recensionen kommer inte vara balanserad och objektiv.

Jag tror inte att det överhuvudtaget är möjligt att skriva en balanserad och objektiv recension av en Ultra Bra-konsert.

Det här är ett band som man antingen älskar eller hatar. Ett band som man antingen vet allt eller ingenting om. Ultra Bra är som samhällsdebatten just nu: det finns inget mittfält.

Ett emotionellt återseende

Jag tror, vid närmare eftertanke, att det inte överhuvudtaget är möjligt att skriva en recension av en Ultra Bra-konsert. Inte jag i alla fall. Jag är jävig.

Inte för att jag har någonting med bandet att göra, men bandet har allting med mig att göra. Varenda del av fredagens låtlista frambringar bilder i perfekt, högupplöst 360 graders video av stunder då samma låtar spelade då, för tjugo år sedan.

Jag kan se och höra allting, känna dofterna, smakerna och jag minns vädret som rådde då. När jag lyssnade på de här låtarna. Och det var inte en tid av harmoni: mitt första äktenskap haltade mot sin grav just då.

Fråga inte mig om kvällens setlista. Jag har ingen aning i vilken ordning låtarna spelades.

Jag hörde fredagens låtlista i en kronologisk ordning enligt de viktiga händelserna i mitt liv, gräl och försoningar, hopplöshet och upprymdhet, smällande dörrar och smekningar.

Till saken!

Jag har inte sagt ett ord ännu om själva konserten. Varför lovade jag skriva den här recensionen?

Okej då: de två timmarna i Arenan var som att komma hem efter tjugo år. Alla var naturligtvis tjugo år äldre, men allting stod på sina bekanta platser. Det är som om man bara hade gått ut för att köpa en liter mjölk och en limpa bröd.

Ultra Bra är, i mitt tycke, bättre nu än de var för tjugo år sedan. De har förstås inte ungdomens eld och intensitet längre, men de har ett nytt djup i sina tolkningar, ett djup som bara kan komma med åren och efter moget övervägande.

Ultra Bra på scenen.
Ultra Bra på scenen. Bild: Marcus Rosenlund Ultra Bra,Hartwall Arena

Det är som om de hade insett vad deras egna låtar egentligen handlar om.

Vokalisten Arto Talme sade det rakt ut under flera mellanspeakar: “den här låten handlade inte om det som jag trodde att den handlade om alla dessa år”.

Vilan gjorde dem gott

När Ultra Bra avslutade sin egentliga karriär med fem intensiva konserter på Tavastia 2001 hade de hunnit bli blinda för sina egna låtar. Låtarna hade blivit dels en rutin, dels det där som finnen kallar pakkopulla, dels ett trauma för bandet.

Det behövdes en längre frånvaro för Terhi Kokkonen, Vuokko Hovatta, Kerkko Koskinen, Antti Lehtinen, Joel Melasniemi och de andra, för att de på riktigt skulle återfinna kopplingen till sitt material.

De gjorde till och med några helt nya fynd: åtminstone Laulu asioista har enligt Arto Talme aldrig spelats live av Ultra Bra tidigare. Lustigt att just den blev min favorit under kvällen.

Naturligtvis vid sidan av Villiviini, Vesireittejä, Hauki, Hei kuule Suomi, Minä suojelen sinua kaikelta, Heikko valo, Poika vuoden takaa, Lähettäkää minulle kirjoja…

Fest i den rödgröna bubblan

Ja, och så den politiska biten. Den måste vi ju nämna. Inte för att Ultra Bra är ett värst politiskt band. De må ha varit det i början, men när det kommer till kritan så övergav de ganska fort det politiska predikandet.

Deras tre sista skivor var väldigt “sekulära” med teman som kraschade relationer, vardagsbekymmer och -glädjeämnen, kort sagt, popmusikens stapelvaror. Förhållandevis lite höttande med knytnäven åt regeringsborgens håll.

Ultra Bra har alltid varit flera hästlängder tamare än förebilden Agit Prop, de talar kanske snarare till den grönare delen av den rödgröna bubblan. Inte så konstigt med tanke på att deras gamla huvudsakliga låtskrivare hette Anni Sinnemäki.

Ultra Bra på scenen.
Ultra Bra på scenen. Bild: Marcus Rosenlund Ultra Bra,Hartwall Arena

Men man kan inte bortse helt från det faktum att de har valt att göra comeback i full skala just nu, just i det här väldigt hårda samhällsklimatet, det är knappast ett sammanträffande.

Lika lite som det var ett sammanträffande att de avbröt sin dvala tillfälligt 2012 för att dra ett strå till stacken för Pekka Haavistos presidentvalskampanj.

Men jag tror att det finns en djupare oro den här gången, som sträcker sig bortom presidentvalet (som i och för sig också nu råkar vara inför dörren).

Tiden var mogen

Så sent som för några år sedan såg medlemmarna i Ultra Bra knappast någon större orsak till att göra comeback. Men den kalla snålblåsten i samhället har säkert fått dem att tänka om.

Och publikens entusiastiska mottagande pekar åt samma håll. Okej då, en stor del av publiken vet fortfarande knappast vem Ken Saro-Wiwa är, och få grät över att Ampukaa komissaarit, nuo hullut koirat saknades från setlistan.

De flesta var betydligt gladare åt att bara få skråla med i hei hoi hauki, tervetuloa Tukholmaan! Eller hålla med om att itse en koskaan uskalla puhua muusta kuin raitiovaunuista.

Det var knappast ens värst många som deppade när Ultra Bra inte framförde sitt kanske mest bitande inrikespolitiska ställningstagande, Suosi ulkomaista:

Ei jumalauta näillä kaduilla
Pilkata ulkomaisia tuotteita
Ei perusteta urheiluseuroja
Ei kertakaikkiaan tehdä mitään
Mitä keskustapuolue haluaa

Har någon sett min alpacka?

Men låt oss nu sätta katten stadigt med samtliga fyra tassar på bordet: en Ultra Bra-konsert är en hejdlös, skamlös och fullständigt ohämmad suvakki-fest.

Det fanns knappt en kotte i den fullpackade Arenan som inte stolt bar den osynliga suvakki-pinsen på kragen.

Ultra Bra på scenen.
Ultra Bra på scenen. Bild: Marcus Rosenlund Ultra Bra,Hartwall Arena

Men bortser man från ideologin så såg Ultra Bra å andra sidan också helt säkert en chans att tjäna en hacka. De må ha sina rötter i argvänstern, men de är inte dummare än att de kan se till att ta ut det mesta av sin höna som värper gyllene ägg.

Tre slutsålda kvällar i Arenan. Den första såldes slut på mindre än tre minuter. Ka-ching! sade kassa-apparaten.

Trångt på scenen

Med den sortens biljettkassa att luta sig mot var det inte så konstigt att de hade råd med att hyra in ett par händer för varenda tänkbar funktion. Jag räknade till trettiotre personer på scenen.

Och det var innan den enorma kören steg upp på scenen för den sista encoren.

Ja ja: det är over the top. Det är nästan obscent i sin teatraliska pompa och yvighet. I det här landet ska man ju helst stirra på sina skospetsar medan man spelar, och skämmas för att man har lurat hederligt folk på biljettpengar.

Inte Ultra Bra. De svänger hejvilt med de bredaste penslar de hittar. De är helt skamlöst kaxiga och självsäkra. Och över allting tutar den massiva och till tänderna beväpnade blåssektionen.

Ingen ironi här

Det kräver ett inhemskt band med stora skor för att komma undan med allt det där utan att vara ironiska. Vem annan har gjort det? Suurlähettiläät försökte kanske, men var är de i dag?

Ett par ord måste sägas om vokalistparet Vuokko Hovatta och Terhi Kokkonen som fortfarande levererar lyriken helt klockrent - eller ska vi säga så där lämpligt ostämt, med betoning på inlevelse snarare än gehör. Helt rätt!

Dessutom, ni har inte åldrats en dag sedan 2001 då jag senast såg er!

Ingen i bandet har det. De såg betydligt tröttare ut då. Sannolikt var de framför allt trötta på varandra.

Den tröttheten var som bortblåst den här fredagskvällen i mörkaste december.

Må så vara att det här inte var första gången som Ultra Bra återförenades efter den långa frånvaron. Spelningen på Ruisrock från i somras lovade ju gott baserat på det som jag såg på Yle Arenan efteråt.

Men ett band som Ultra Bra behöver en fysisk arena på 15 000 stolar helt för sig själva för att komma till sin fulla rätt.

Hälsningar till lördag och söndag

Jag ångrar nästan nu att jag inte köpte biljetter till söndagens spelning, den tredje i ordningen. Jag tror att de bara accelererar nu då de märkte att det gick vägen.

Ultra Bra på scenen.
Ultra Bra på scenen. Bild: Marcus Rosenlund Ultra Bra,Hartwall Arena

Ni som är på väg, förbered er på en fest. En ohämmad, hejdlös, supernostalgisk sjunga-med, torka-tåren-suvakkifest.

Var du där? Tycker du att jag är helt ute och cyklar med min recension?

Vad kan jag säga, jag varnade ju för att det här skulle bli subjektivt. Och för övrigt:

Kuusi kahdeksan kuusi
neljä kolme seitsemän yksi
Olet sietämätön tyyppi
ja mielipiteesi ovat vääriä
Älä soita tänne enää koskaan

PS. Ni österbottningar som mot förmodan ännu läser. Berätta gärna i kommentarerna om ert förhållande till Ultra Bra. Jag kan ju ha fel, men jag upplever att jag får idel oförstående och frågande ansiktsuttryck då jag nämner Ultra Bra för mina österbottniska vänner.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje