Hoppa till huvudinnehåll

Änglavakt på Utö - sannsagan om S/S Park Victorys förlisning julaftonen 1947

Havet utanför Utö, Utö fyr skymtar i bakgrunden
Havet utanför Utö, Utö fyr skymtar i bakgrunden Havet utanför Utö, Utö fyr skymtar i bakgrunden Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Vattnen runt Utö i den yttersta skärgården är fulla av grynnor, och många skepp har gått till botten just där. I år blir det 70 år sedan ångfartyget S/S Park Victory förliste och Utöborna gjorde en heroisk räddningsinsats.

Ångbåten S/S Park Victorys undergång är för evigt inristad i Utöbornas minne, och också hos många andra ringer en liten klocka då man hör namnet.

Varje julafton tänds tio ljus i en mycket speciell ljusstake i bönehuset på Utö. Där står namnen ingraverade på de tio sjömän som drunknade julnatten för 70 år sedan.

Park Victorys sista resa

S/S Park Victory var ett amerikanskt lastfartyg fullastat med kol, som skulle till Helsingfors från Newport i Virginia i USA.

Torsdagen den 11 december 1947 hade man lämnat fyren Cape Henry bakom sig och fortsatt över Atlanten i växlande vind- och väderleksförhållanden.

Tretton dagar senare hade man korsat Atlanten, kommit igenom de danska sunden, och på julaftonen vid 14-tiden siktades Utö.

Lotsen Nestor Lindström kom ombord , och i gott väder gick man till ankars vid Lillharu, sydost om Utö.

Utö i oktober
Utö, sent i oktober. Utö i oktober Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Vattnen var ännu minerade efter kriget och där är fullt av grynnor, så man skulle fortsätta först tidigt på juldagsmorgonen. Fyren på Utö tändes klockan 15.29 den julaftonen, och solen gick ner 3 minuter senare.

Fyren på Utö.
Fyren på Utö. Fyrlyktan med den slipade kristallinsen installerades 1906. Fyren på Utö. Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Besättningen hade valt att inte fira jul ombord - i stället skulle man bjuda föräldralösa krigsbarn på en riktig amerikansk julfest med klappar, då man väl var i hamn i Helsingfors.

Det blev ingenting av den julfesten.

Stormen kom från ingenstans

Under kvällen tilltog nämligen plötsligt vinden, och som mest skulle det blåsa upp till 10 beaufort (över 28 m/s) med tät snötjocka.

På lotsen Nestor Lindströms uppmaning skulle kaptenen, den drygt 30-årige Allen Zepp, byta ankarplats vid pass klockan 22.

Men i den hårda stormen skulle ankarkättingen brista och
S/S Park Victory gå till botten.

Så här citeras kapten Allen Zepp i Hufvudstadsbladet den 28 december 1947 :

“Vid midnatt brast emellertid ankarkättingen och fartyget råkade på drift, och kort därpå stötte vi på ett undervattensgrund och sprang läck.

Fartyget kom emellertid loss och med hjälp av pumparna lyckades vi utan större svårigheter hålla vattnet ute.

Reservankaret, som omedelbart sattes ut sedan det första sprungit, fick inget fäste, och trots att maskinerna arbetade för fullt lyckades vi inte hålla fartyget uppe mot vinden, utan det drev praktiskt taget redlöst, med sidan före, i den grova sjön.

I tre kvarts timme lyckades vi gå fria från grynnorna, tills vi rände på med babordssidan på ett grund, som rev upp en stor del av bottnen.

Vattnet strömmade in med våldsam hastighet, maskinerna stoppade och belysningen slocknade och jag gav order om att livbåtarna skulle bemannas, medan vi sände ut SOS-signaler.”

Livbåtar på drift - Utöborna far ut

På grund av för högt tryck i turbinen sprängdes också maskineriet, och flera skräckslagna sjömän hoppade över bord.

Den kvarvarande besättningen tog sig ombord på två livbåtar, men den ena fastnade när den skulle hissas ner.

Den unge kaptenen klättrade därför tillbaka ombord för att få loss livbåten, och många av sjömännen trodde då att han skulle gå under med fartyget.

Men det visade sig att det kvar ombord fanns ytterligare några man. Tillsammans med kaptenen fick de ner en tredje livbåt.

Vy från Utö.
Utöborna gick man ur huset för att rädda de skeppsbrutna. Varje hem tog någon skeppsbruten. Vy från Utö. Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

I snöstormen på det gudsförgätna havet drev de tre livbåtarna mitt i natten. I en av dem satt lotsen Nestor Lindström, som uppmanade männen att ro, ro mot Utö, i julnatten.

För på Utö finns alltid någon som vakar när det är storm. Utö hade inte glömt att det låg ett skepp för ankar strax utanför.

Utö hade nåtts av SOS-signalerna, via Hangöradio. Larmet gick, och så snabbt man kunde for man ut i stormen för att söka efter de skeppsbrutna.

Lotsarna, sjöräddningen och arméns folk for ut i tre båtar. Det var lotskuttern, sjöräddningsbåten Merikokko och arméns motorbåt SP39.

Lotskuttern hittade ett par livbåtar med sammanlagt 9 man, och fortets SP39 hittade den tredje livbåten med 17 man. Där satt också lotsen Nestor Lindström. Den bogserades till Utö.

Sedan upptäckte man att det satt folk på skäret Svartgrund och höll i varandra. Det var 15 man som hade klamrat sig upp på skäret då livbåten gick över den.

De större räddningsbåtarna kunde inte komma nära, utan man måste hämta en roddbåt, en stock och ett rep, för att med dem rädda männen en i taget från skäret. En var död. Också den döde togs med.

Alla Utöbor gjorde hjältemodiga insatser den natten. Eskil Öhman och Thorvald Sjöberg räddade till exempel handgripligen de skeppsbrutna från skäret - Öhman var i roddbåten och tog emot männen en efter en från bergsklacken, medan Sjöberg höll motorbåten SP39 stadigt mot vinden så att inte den också skulle krascha mot grynnorna och berget.

Du kan höra dem berätta om natten på havet här, i Daniel Olins dokumentär från 2006.

Räddningsbåtarna for ut flera gånger den natten, och av 48 man lyckades man rädda 38.

Tre kroppar kunde bärgas, men havet tog sju man.

Varje hem tog någon skeppsbruten

Nere vid stranden hade Utöborna gått man ur huset för att ta emot de skeppsbrutna.

Solveig, eller Sola, Kovanen var 17 år den julaftonen. Hon var dotter till lotsen Herman Franzén och minns hur hon bar hem en medvetslös man från Stora bron.

Han trodde att han var i himlen, och att jag var en ängel― Sola Kovanen
Solveig Kovanen var 17 år då Park Victory sjönk.
Sola Kovanen var 17 år då hon bar hem en skeppsbruten från S/S Park Victory. Solveig Kovanen var 17 år då Park Victory sjönk. Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

- Han var tung, förstås, när han var medvetslös. Jag vakade över honom hela natten, och han yrade, han visste inte till sig. Han trodde att han var i himlen, och att jag var en ängel.

Så vaknade han och frågade : Hur många har ni räddat?

- Jag sa att tio har inte räddats, men de övriga är räddade. Och då grät han över de drunknade. Han grät i mina armar, som ett litet barn, minns Sola Kovanen.

Det visade sig att mannen som trodde att han hade mött en ängel var kaptenen, Allen Zepp.

Lotsfamiljen Franzén hade burit hem också en annan skeppsbruten, maskinisten Ernest Snapp.

Det var en svart man som hade förfrusit sina fötter och tappat sina glasögon, och som Hanna Kovanens mormor släpade hem genom snön.

Hanna Kovanens mormor, som var en liten kvinna på drygt en och en halv meter över havet, brukade berätta om hur lång den räddade mannen tedde sig då han steg upp på land - han steg och steg och var över två meter lång, vattnet bara dröp av honom och han var alldeles naken på fötterna.

Hanna Kovanen
Hanna Kovanen har vuxit upp med berättelsen om Park Victory Hanna Kovanen Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Det var den första afroamerikan som Hannas mormor någonsin hade sett. Men han togs väl om hand.

Familjens hund anammande den skeppsbrutne, vaktade honom, och morrade om någon försökte komma nära. Hunden lämnade inte Ernest Snapps sida under de dagar de skeppsbrutna var på Utö, och när de hade rest låg den i två dygn på de lakan där Snapp hade återhämtat sig.

Långväga gäster vid julbordet

Efter den dramatiska natten skulle man ändå äta på juldagen. Mormor var nöjd över att hon hade kunnat hamstra mat, för nu hade hon två munnar till att mätta, berättar Hanna Kovanen.

Huset där familjen Kovanen bor på Utö.
Till det röda huset vid den stora lönnen och den blå källardörren kom kapten Zepp och maskinisten Snapp, som långväga gäster julnatten 1947. Huset där familjen Kovanen bor på Utö. Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Man bjöd gästerna till bords och kaptenen kom och satte sig, men den svarta mannen blev kvar i dörröppningen.

- Han började vakta kring, som mommo sa, såg sig omkring och undrade var han skulle hitta plats åt sig, berättar Hanna Kovanen.

Då han inte såg någon plats frågade Ernest Snapp till sist var han skulle sätta sig?

Man visade på den tomma platsen vid bordet, men Snapp stod kvar på tröskeln.

Så man gick och ledde fram honom till bordet, för man visste ju att han hade svårt att gå med sina förfrusna fötter, och dessutom hade han tappat sina glasögon, återger Hanna Kovanen.

- Och när han satt där, började tårarna rinna. Så man klappade om honom, för det hade ju varit en sorgens natt, med tio drunknade.

Men då sa han:

- Det här är inte sorgetårar, det är glädjetårar. För här, nu, upplever jag den lyckligaste stunden i mitt liv. För nu får jag för första gången sätta mig ner med vita, vid samma bord.

Det här är glädjetårar. För här, nu, upplever jag den lyckligaste stunden i mitt liv. För nu får jag för första gången sätta mig ner med vita, vid samma bord
― Ernest Snapp, 1947

En handling av Gud

Den skeppsbrutna besättningen åkte från Utö till Åbo med fartyget Turku på annandag jul, och någon tid senare tillbaka till Amerika.

Det väckte ett visst uppseende i Åbo med alla de tydligt utländska männen som gick omkring i finska uniformer, de kläder som de skeppsbrutna hade fått av armén på Utö.

Bönehuset på Utö
Bönehuset på Utö, där ljusstaken med de omkomnas namn finns. Många utskärsbor har någonslags tro - naturen här är så kraftfull att man måste kunna tro på något som är starkare än naturen, säger Hanna Kovanen. Bönehuset på Utö Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Efter Park Victorys förlisning inleddes en rättsprocess mot kapten Zepp i USA, men han blev frikänd. Alla instanser i Åbo hade intygat att han hade gjort allt man kunnat i den hårda stormen.

Sjöförklaringen som befälhavaren gav i Rådsstuvurätten i Åbo, avslutas med orden:

"Enligt min åsikt äro fartygets ägare, rederiet, skeppsofficerarna, besättningen och jag själv icke ansvariga för denna olycka, - utan den fruktansvärda vinden, sjön och stormen, -varför jag anser den vara en handling av Gud.

Enligt mitt bästa vetande äro ovanstående fakta och uppgifter sanna, - vilket jag är beredd att med ed bekräfta.

Åbo, den 28 december 1947.
Allen L. Zepp. Befälhavare"

Kapten Zepp blev också god vän med rederiets representant i Åbo,
Nils Wikeström, från OY Wikeström &Krogius AB.

I ett välformulerat brev skrivet och skickat från Alexandria i Egypten ett halvt år senare, berättar Zepp för Wikeström om sina och besättningens vidare öden.

Brevet finns i original på sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi.

Ett brev från kapten Allen Zepp till Nils Wikeström, skrivet i Alexandria 1948
Mina män är spridda över hela världen, skriver kapten Zepp till rederiets representant Nils Wikeström i Åbo, ombord på fartyget S/S Florence Luckenbach, i Alexandria i maj 1948. Ett brev från kapten Allen Zepp till Nils Wikeström, skrivet i Alexandria 1948 Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Familjerna håller kontakt

Kapten Zepp och familjen Franzén höll kontakt i många år, och han skickade Amerikapaket till lotsfamiljen en gång i månaden. Han lämnade också ett fotografi av sig och sin hustru ombord på Park Victory, som minne. Det fotografiet har Sola Kovanen låtit förstora.

Kapten Allen Zepp med sin hustru Wilma ombord på Park Victory
Kapten Allen Zepp med sin hustru Wilma ombord på Park Victory innan avfärden till Finland. Kapten Allen Zepp med sin hustru Wilma ombord på Park Victory Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Befälhavare Allen Zepp slutade själv sina dagar som lots, på Jungfruöarna, där han dog 1981.

För några år sedan hittade Hanna Kovanen hans ättlingar via facebook, och nu har man återknutit kontakten.

Senast i somras var kapten Zepps änka Wilma, eller Billie, Zepp, med barn och barnbarn och hälsade på på Utö.

Och ljusstaken? Ja, den. Den samlade Utöborna ihop till gemensamt, genom att sälja en stor last med kaffe och socker som de fick som Amerikapaket av de överlevande från S/S Park Victory.

För pengarna beställde man en tioarmad silverljusstake från Åbo, med alla de drunknade sjömännens namn tydligt inristade.

Den tänds varje julafton på Utö.

Silverljusstaken som skaffades med pengar från en kaffelast. De tio omkomnas namn finns ingraverade. Ljusstaken tänds varje julafton på Utö.
Silverljusstaken som skaffades med pengar från en kaffelast. De tio omkomnas namn är omsorgsfullt ingraverade. Ljusen tänds varje julafton på Utö. Silverljusstaken som skaffades med pengar från en kaffelast. De tio omkomnas namn finns ingraverade. Ljusstaken tänds varje julafton på Utö. Bild: Susanna Sjöstedt/ Yle Utö,S/S Park Victory

Fotnot: S/S Park Victory uppphör inte att fascinera . I höst har det givits ut en ny bok om berättelsen, S/S Park Victoryn tarina,
av Jouko Moisala

Här kan du lyssna på Susanna Sjöstedts färska radioprogram om händelsen:

Läs mera:

Bild på solnedgång i Utö.

Dykare: ”Att besöka Park Victory är som att gå 70 år tillbaka i tiden”

En av de mest omskrivna och omtalade sjöolyckorna i Åboland handlar om den dramatiska julnatten år 1947, då den amerikanska ångaren Park Victory förliste utanför Utö. Det tudelade vraket är i dag ett populärt mål för dykare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje