Hoppa till huvudinnehåll

”Du måste riskera dej själv om du vill leva på riktigt” – hennes comeback är årets mest udda filmkärlekshistoria

Ildiko Enyedi under Berlinale-filmfestivalen 2017.
Ildikó Enyedi under Berlinale-filmfestivalen 2017. Ildiko Enyedi under Berlinale-filmfestivalen 2017. Bild: GUILLAUME HORCAJUELO Ildikó Enyedi,Filmfestivalen i Berlin

Demokratin är hotad, men i Ungern bjuder filmvärlden på spännande möjligheter. Nu hittar prisbelönade Om själ och kropp till Finland. Tomas Jansson har mött regissören Ildikó Enyedi, som ville göra en film om den passion och de hemligheter som finns gömda hos en människa.

Ungern är vid sidan av Polen det EU-land som vad gäller demokrati bjudit på flest dåliga nyheter under de senaste åren. Enligt organisationen Reportrar utan gränser låg Ungern ifjol på plats 67 i världen vad gäller pressfrihet jämfört med plats 23 för bara sex år sedan, och de som protesterar mot utvecklingen klassas snabbt som ”dåliga ungrare”.

Till dem hör sannolikt också den 62-åriga ungerska regissören Ildikó Enyedi, som tidigare i år tog hem det prestigefyllda huvudpriset från Berlins filmfestival med sin Om själ och kropp, framför näsan på Aki Kaurismäki. I en intervju efter prisceremonierna sade hon sig skämmas över utvecklingen i Ungern, vilket omedelbart fick portvakten hemma i Budapest att sluta hälsa på henne.

Då jag träffar henne konstaterar hon ändå att filmvärlden bjuder på en atmosfär av frihet.

- Vi lever i ett skrämmande absurt land, men den ungerska filmstiftelsen har blivit som en oas för oss filmskapare. Där kan vi fortfarande arbeta relativt fritt och får professionell hjälp, trots att omgivningen blir mer och mer absurd.

”Om själ och kropp” är årets mest udda kärleksfilm

I Ildikó Enyedis nya film är miljön ett högteknologiskt slakteri som bjuder på en brutal öppningsscen och ständigt omger historien med ett slags råhet som inte ger livets skönhet något utrymme.

Här jobbar Endre (Géza Morcsányi) som en högt uppsatt tjänsteman, medan Mária (Alexandra Borbély) nyss har börjat sitt jobb som kvalitetskontrollant. Båda lever ett ensamt händelsefattigt liv, Endre med en lam vänsterarm, Mária känslomässigt oerhört inåtvänd.

I samband med att en stöld reds ut visar det sig att de två drömmer samma dröm, ett vintrigt landskap där en kronhjorthanne och –hind tillsammans försöker klara sig, fria men i karga förhållanden – en hisnande vacker motpol till slakteriscenerna.

Så byggs filmens nerv upp kring kontraster, inte bara mellan slakteriets brutala värld och de fria djuren i naturen utan också mellan de känslomässiga explosionerna i människors själar och de tysta tillbakadragna kroppsliga uttrycken.

Ildikó Enyedis första film på 18 år

Då ensemblen under Berlins filmfestival möter media, slås jag också där av mängden kontraster.

Ildikó Enyedi är sådär tjugo centimeter kortare än sina skådespelare, verkar blyg och tillbakadragen som sin films hjältar men är ändå fylld av energi och svar. Samtidigt som hon inte alls känner sig bekväm framför media verkar hon så glad och stolt över sin film, på ett riktigt riktigt uppriktigt rart sätt som fyller rummet med genuina känslor och formuleringar.

Så är filmen också ett slags avgörande comeback för henne. Hon debuterade 1989 med en film som prisbelönades under filmfestivalen i Cannes, men efter fyra filmer var det stopp. Sedan dess har hon undervisat, regisserat kortfilm och tv-serier, tills nu, första långfilmen på 18 år, och genast ett stort prestigefyllt pris.

Den ungerska regissören prisbelönad i Berlin
Ildikó Enyedi och prisstatyetten. Den ungerska regissören prisbelönad i Berlin Bild: dpa picture alliance / Alamy Filmfestivalen i Berlin,Ildikó Enyedi

Det är många som gärna tolkar hennes slakterimiljöer som en metafor för dagens Ungern, men även om hon kallar sitt Ungern för ett skrämmande absurt land är hon tydlig med att hon inte alls var ute efter att spela med metaforer. Hon ville göra en enkel film, säger hon då hon står med sin prisstatyett under Berlinale-festivalens prisceremoni. ”Som ett glas vatten”, tillägger hon.

Startpunkten var att göra en film om människor som å ena sidan lever ett grått liv men å andra sidan under ytan är fyllda av passion och hemligheter. Det var den kontrasten hon ville undersöka.

- Då de här två karaktärerna sedan dök upp i mitt huvud hade jag berättelsen klar för mej samma kväll, den här besynnerliga situationen att två människor drömmer samma dröm och hur de är tvungna att reagera på det.

- De är enkla människor, sådär som vi alla är, men de har en skatt inom sej, sådär som vi alla har. Och den där drömmen får dem att söka sej ut ur sina trygga burar, deras begränsade tråkiga eländiga men trygga liv. För så är det ju, du måste riskera dej själv om du vill leva på riktigt.

Scen ur filmen On body and soul.
Alexandra Borbély som filmens Mária. Scen ur filmen On body and soul. Bild: Cinemanse On Body and Soul

Att de två huvudpersonerna jobbar på ett slakteri, såg Ildikó Enyedi som en bra startpunkt.

- Den platsen fungerar också som en förklaring till att de är så slutna. Det handlar inte bara om att de är introverta, miljön är ju inte heller så mänskovänlig. Den ger inget utrymme för att leva ett fullt liv, det är en miljö som säger att det är säkrare att återvända till ditt lilla trygga hål.

Skådespelaren måste vara beredd att offra sitt eget liv för en stund

Valet av skådespelarna som spelar det udda kärleksparet var oerhört viktigt. Det krävde mycket av de två huvudrollsinnehavarna att spela fram en tråkig grå ensam vardag och samtidigt ge vinkar om allt som händer under ytan. Det är framför allt på den kvinnliga skådespelaren Alexandra Borbély som hela filmens trovärdighet hänger, men Ildikó öser också lovord över Géza Morcsányi som spelar Endre.

- Jag behövde en gåtfull person till den rollen, för vi måste tro på att han har så mycket inom sej, och det är viktigt att man som åskådare verkligen vill se vad som finns där bakom denna väldigt slutna personlighet.

Men då det blir tal om Mária, konstaterar Ildiko att hon behövde en skådespelerska som var beredd att offra sitt eget liv för filmen, för en stund.

- Hon var tvungen att göra något farligt med sej själv, att öppna sej fullständigt och sedan stänga sej helt, på det sätt som rollen krävde. Det var en extremt svår roll, också för att hon gjorde nyckelscenerna helt ensam, utan motspelare, och allt som händer inom henne skulle få synas bara i hennes ögon.

Alexandra själv ler då hon ska berätta om sin roll, ”som var så helt annorlunda än jag som är en sån expressiv typ”.

Alexandra Borbély under Berlins filmfestival.
Alexandra Borbély inför presskonferens i Berlin. Alexandra Borbély under Berlins filmfestival. Bild: dpa picture alliance / Alamy Alexandra Borbély

- Jag var faktiskt tvungen att förändra mej själv helt och hållet, och stanna kvar i den karaktärens själsliv. Det handlade om makeup och kläder och frisyr, om precis allt, och att vi måste vara säkra på att allt som händer inom mej skulle reflekteras bara i mina ögon.

- Men vi jobbade väldigt bra tillsammans med Ildikó, vi förstod varandra fast vi bara använde halva meningar. Genast jag föll det minsta utanför rollen så tog hon tag i det.

Det resulterade i en rollprestation som tio månader efter urpremiären gav henne årets europeiska filmpris för bästa kvinnliga huvudroll.

De fria djuren som en bild av det fria livets skönhet

Det finns också två andra viktiga varelser i filmen – drömmens kronhjortar som inte bara är en bild av fysisk närhet och fungerande ordlös kommunikation, de visar också upp ”det fria livets skönhet”, som Ildikó Enyedi formulerar det.

Scen ur filmen.
Scen ur filmen. Scen ur filmen. Bild: Cinemanse On Body and Soul

- De är djurrikets fria bröder och systrar. Nötkreaturen håller vi i fångenskap, i mörka ställen, sedan dödar vi och äter dem. Hjortarna en motpol till det, jag ville visa ett djurs majestätiska närvaro då det inte är fångat.

- Men där ville jag inte placera dem i en miljö som bara är lycklig och härlig. Istället är det vinter, svåra förhållanden och kallt och inte mycket mat, men där går det i alla fall att leva ett helt liv jämfört med slakteriet där djuren bara väntar på att dö.

Och det är väl någonstans det som filmen också handlar om, en längtan efter att mot alla odds kunna leva ett på riktigt helt liv.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje