Hoppa till huvudinnehåll

Kampen mellan de röda och de vita - inbördeskriget 1918











Rödgardister har skjutövningar i Ruovesi, 1918 Källa: Tampereen museot.

Knappt hade Finland blivit självständigt så bröt inbördeskriget ut. I kriget dog över en procent av Finlands dåvarande befolkning. Krigets sår tog lång tid att läka.

Det finska inbördeskriget 1918 utkämpades mot bakgrunden av ryska tsarrikets sammanbrott, den ryska revolutionen och första världskriget.

De som stred i inbördeskriget var de röda och de vita. De röda utgjordes främst av socialdemokrater och personer med arbetarbakgrund, de vita av de konservativa och borgerliga, samt den finländska senaten.

Inbördeskriget utkämpades huvudsakligen mellan finska medborgare, även om en del svenska frivilliga ställde upp på den vita sidan, en del ryska soldater hjälpte den röda sidan och soldater från den tyska armén deltog i slutstriderna på de vitas sida.

Kriget pågick hela våren 1918. I april fick de vita hjälp av 12 000 man från Tyskland. Och den 16 maj 1918 red den vita armen som segrare till Helsingfors.

I kriget dog omkring 36 000 finländare, av dem 27 000 röda. Se siffrorna här.

Inbördeskriget i Finland har kallats vid många namn: brödrakrig, frihetskrig, klasskrig, uppror, beroende på vem som har definierat kriget. Det mest neutrala, och det som används mest idag är just inbördeskriget.

Bakgrunden till kriget











Arbetarmarsch Källa: Tampereen museot.

Första världskrigets inverkan

Finland drogs med i de politiska konsekvenserna av första världskriget, såväl på grund av kriget i sig som på grund av revolutionerna i Ryssland 1917.

I och med att Rysslands krig på östfronten gick dåligt blev ryssarna krigströtta och landets ekonomi försämrades med matbrist, strejker och stigande priser som följd. I ett samhälle där det här blir vardag ökar också laglösheten.

Kejsaren Nikolaj II, kejsarinnan Alexandra och kretsen kring hovet med bland annat munken Rasputin hade beskyllts för misären och de dåliga krigsframgångarna.

I samband med strejker och uppror vägrade armén, kejsarens främsta stöd, att stödja kejsaren och att kväsa arbetarna.

Det här ledde till februarirevolutionen år 1917, då kejsaren tvingades avgå. Nikolaj II överlät sin tron åt sin bror Mikhail Romanov, men denne vägrade att bli ny kejsare i ett Ryssland som var i upplösningstillstånd.

Nytt styre i Ryssland

En provisorisk regering, ledd av Kerenskji, tog makten i Ryssland. Samtidigt hade arbetarna i Petrograd organiserat sig i en sovjet, det vill säga i ett arbetarråd, där bolsjevikerna hade stort stöd.

Den tillfälliga regeringen och arbetarnas sovjeter konkurrerade om makten i Ryssland under 1917.

Kejsaren hade tidigare haft den högsta makten också i Finland. I och med att kejsaren hade abdikerat tolkade man i Ryssland att den tillfälliga ryska regeringen hade den högsta makten i Finland, vilket kejsaren tidigare hade haft.

Samtidigt uppstod i Finland en annan lagtolkning, nämligen att i och med att kejsaren abdikerat kunde Finland gå sin egen väg och lämna Ryssland.

När tsaren avsattes i Ryssland upphörde förryskningen i Finland. Då kunde lantdagen börja sammanträda på nytt efter en längre paus. Den tillfälliga regeringen gick med på det här, eftersom man visste att kejsarens förryskningspolitik inte varit populär i Finland.

Socialdemokraterna hade majoritet i finska lantdagen och krävde mer autonomi för Finland och större rättigheter för arbetarna, torparna och de obesuttna fattiga på landsbygden.

Man lyckades införa åtta timmars arbetsdag samt allmän och lika rösträtt i kommunalval. I senaten hade socialdemokraterna hälften av platserna och viceordförandeposten.

Bolsjevikerna stödde Finlands självständighet och gav signaler åt Finland att de stödde en finsk självständighetsförklaring. Kerenskijs regering ville hålla kvar Finland av försvarsorsaker, eftersom Ryssland var i krig med Tyskland.

Väpnade styrkor i Finland

Det var brist på spannmål i Finland. Därför var importen av spannmål från Ryssland viktig, även om den hade minskat betydligt under 1917. Priserna började stiga, med inflation som följd, samtidigt som arbetslöshet och strejker gjorde att våldet i samhället ökade och situationen blev allt mer orolig.

Arbetarna krävde ökade rättigheter och det tillspetsade läget i landet fick många socialdemokrater att radikaliseras. Under hösten 1917 började våld och laglöshet också förekomma i Finland.

Bland de finska socialdemokraterna fanns de som ville uppnå mål genom politiska reformer och de som ville ta till radikalare former, det vill säga uppror. Mot slutet av år 1917 gick många socialdemokrater över på den radikala sidan.

Olika väpnade styrkor började mobilisera sig. Det här gjordes både för att upprätthålla ordning och för att kunna ta makten ifall Ryssland kollapsade och Finland skulle förklara sig självständigt.

I första världskriget gick det dåligt för Ryssland och den nya socialistiska staten hade många fiender. Tyskland hade avancerat långt in på före detta ryskt område i Östeuropa och kunde nu också påverka situationen i Finland.

Ryssland började dra tillbaka sina trupper från Finland, varmed den röda finska armén blev utan avgörande flankstöd från ryskt håll.

Tyskland började förbereda en manöver i Finland eftersom Finland från och med nu blev en del av den tyska intressesfären i nordöstra Europa.

Självständighetsförklaringen

Finland förklarade sig självständigt i december 1917 då lantdagen röstade om självständighetsförklaringen med 100 mot 88.

Lenin och bolsjevikernas Rådsryssland accepterade självständighetsförklaringen den 4 januari 1918 med förklaringen att man tänkte att revolutionen skulle spridas till den finska arbetarklassen och att länderna på detta sätt skulle återförenas. Så här kunde bolsjevikernas Ryssland skapa ett gott rykte i Finland.

De nordiska länderna, Tyskland, Frankrike, Schweiz och Grekland erkände alla Finlands självständighet redan i januari 1918.

Storbritannien och USA väntade med att erkänna Finlands självständighet, eftersom de ville se hur situationen skulle utveckla sig i Ryssland. Deras godkännande dröjde tills att första världskriget tagit slut.

Läs mera:

Skadade på Röda korsets sjukhus i Tammerfors.

Finland under första världskriget

Första världskriget är ett av de mest förödande krigen i världshistorien. Kriget ledde till olika politiska förändringar såsom revolutioner i de olika länderna. Också i Finland var åren 1914–1918 en tid av förändring.

Läs mera:

Självständighetsdags ljus

Vägen till Finlands självständighet

Den 6 december 1917 godkändes Finlands självständighetsdeklaration. Den här dagen blev vår självständighetsdag.

Inbördeskriget börjar











Källa: Tampereen museot.

Under hösten 1917 ledde matbristen och de ekonomiska svårigheterna i landet till oroligheter och laglöshet. Detta försökte man åtgärda genom att upprätta väpnade garden på olika håll - röda garden från arbetarnas håll och skyddskårer från borgerligt håll.

De röda gardena skyddade arbetarna och deras marscher och strejker. Skyddskårerna skyddade den andra sidan, det vill säga dem som ägde markerna och fabrikerna. Till dem hörde exempelvis självägande bönder, borgare, fabriksägare och studenter.

Carl Gustaf Emil Mannerheim, som hade varit officer i den ryska armén, hade rest från Ryssland till sitt gamla hemland Finland efter oktoberrevolutionen 1917. Han anslöt sig till den kommande vita sidan och började leda dess armé.

De olika beväpnade grupperna och gardena skulle hålla ordning i landet, men i stället ledde motsättningarna mellan dem till fullt inbördeskrig i januari 1918.

Januari 1918

Efter en lantdagsupplösning och ett nyval där de borgerliga fick majoritet lämnade vänsterpartierna lantdagen och slog in på revolutionens väg med hjälp av de kvarvarande ryska trupperna.

De socialistiska "röda garden" stod snart i opposition till de borgerliga "vita" skyddskårerna. De röda gardena beväpnades med vapen från de ryska trupperna.

Den 26 januari 1918 tog generallöjtnant C.G.E. Mannerheim över kommandot över de vita skyddskårerna.

Och samma dag tändes en röd lykta i Arbetarföreningens hus på Broholmen i Helsingfors för att signalera att de rödas revolution i Finland hade inletts.

Den 27 januari gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkkommissariatet.

Följande dag började de vita trupperna i Österbotten avväpna de ryska garnisonerna. I slutet av januari började krigshandlingarna mellan skyddskårerna och de röda gardena.

De röda grep makten i södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet.

Fronten gick tvärs genom landet och de röda hade i början av kriget ett litet övertag. Båda sidor kunde under kriget ställa upp ca 70 000-80 000 soldater.

De röda











Sex rödgardister i Tammerfors, 1918 Källa: Tampereen museot.

De röda hade i början av kriget kontrollen i södra delen av landet. Ett stort anfall inleddes av de röda mot järnvägsknutpunkten Haapamäki som de vita lyckades försvara.

De röda fick stöd i de stora industristäderna i söder och kunde etablera sina baser i Helsingfors, Tammerfors, Åbo och Viborg.

På landsbygden i södra Finland fanns det mer befolkning än i norr och fler torpare och andra obesuttna invånare på landsbygden.

Många torpare och obesuttna från landsbygden ställde upp på de rödas sida, men på landsbygden var det ofta oklart vem som stred på vilken sida och vissa torpare kunde också strida på den vita sidan.

De som stödde de röda trodde på en jämnare fördelning av kapitalet och en utväg ur arbetarens och torparens tunga liv och fattigdom. Den största delen av de röda bestod av städernas industriarbetare.

Det går ändå inte att generalisera att en samhällsgrupp stödde den ena sidan och en annan samhällsgrupp den andra.

En del ville ut på äventyr och andra lockades av kamrater och av social press. En del trodde också starkt att någon av sidorna säkert skulle segra och gick därför med i striden övertygade om en lätt seger. Somliga hade också aversioner mot den andra sidans anhängare av personliga skäl.

Många ville hålla sig utanför konflikten, men kunde tvingas ta ställning.

Den röda sidan bestod av nästan enbart finska soldater fastän Lenins Rådsryssland särskilt i början av kriget erbjöd militär hjälp med militära rådgivare, vapen och annan materiel, eftersom det fortfarande fanns ryska soldater i landet.

Men ändå ansåg många vita att de röda var bolsjeviker och ryssar och betonade i sin propaganda att man skulle köra ut ”ryssen” från landet.

Röda berättar om inbördeskriget

De röda veteranerna William Lindström, Ernst Vikstedt och Emil Kauppila berätta om sina upplevelser från inbördeskriget.

Vikstedt anslöt sig till röda gardet i Tenala, och reste över Ekenäs till hårda strider i Tammerfors och Messukylä. Där sårades han av en explosiv kula och togs till fånga.

Kauppila, som kom från Tolkis anslöt sig till Röda gardet i Borgå. Han hamnade i Viborg, Kouvola och Kotka.

William Lindström anslöt sig till de röda som 16-åring i Åbo, han genomgick en obetydlig utbildning och skickades sedan till fronten.

Han berättar om sina senare öden i fånglägren i Ekenäs och Hennala, om usel föda, arkebuseringar och andra straff.

Man diskuterar även orsakerna till kriget och till de rödas nederlag; kanske dålig utbildning, ingen disciplin och rysk inverkan samt den överlägsna motståndaren.

Veteranerna talar om terror på ömse sidor trots reglementen. Femtio år efter kriget ångrar männen ändå inget, det var en rätt sak för arbetsklassen, menar de.

Munsalasocialister i inbördeskriget

Otto Andersson, Erik Johan Helsing och K.J. Neuman från Munsala emigrerade till USA i slutet av 1800-talet.

Men livet på andra sidan Atlanten var långt ifrån det de väntat sig. Arbetsdagarna var långa och hårda. Livet var svårt och utan säkerhet.

De tre männen började därför engagera sig i olika arbetarrörelser och fick upp ögonen för Marx och socialismen.

När männen återvände till Munsala var det med nya sorters ideal i bagaget och de satte igång att sprida sina idéer i regionen. Man höll möten om hur bönderna i regionen skulle få det bättre.

Pacifismen var stark inom rörelsen ända från början. Betoningen låg på fred, kunskap, diskussion och parlamentarism.

Men så bröt inbördeskriget ut. Munsalasocialisterna höll sig undan, men kunde inte helt undgå kränkningar från de vita. Några försökte fly till Sverige och andra gömde sig i skogarna.

Läs mera:

Kolmen kuvan kollaasi: neljä punakaartilaista aseineen valokuvastudiossa Turussa, sairaanhoitajat Punakaartilaiset Tyyne Vilkman ja Martta Leimu sekä Vilho Ahlberg rakennuksen edessä Kaukaalla, kaksi punakaartilaista aseineen valokuvausstudiossa.

Sisällissota 1918 - punaiset muistot

De röda minns inbördeskriget. Varför var de med och till vilket pris? Lyssna på unika radiointervjuer på finska och läs om personernas bakgrund.

De vita











Vita soldater med kulsprutor i Tammerfors, 1918 Källa: Tampereen museot.

Senaten som leddes av P. E. Svinhufvud hade flytt till Vasa. Den vita sidan etablerade sin bas i Österbotten och de vita trupperna började avväpna de ryska garnisonerna där.

C. G. E. Mannerheim blev ledare för de vita trupperna och jägarna som utbildats i tyska armén skeppades till Vasa, där de kunde ansluta sig till den vita sidan.

Järnvägarna var av stor strategisk betydelse för de vita, eftersom trupperna kunde färdas fort längs järnvägarna. Mycket av kriget gick ut på att ha kontrollen över dessa.

På den vita sidan stred ofta de som ägde jord och fabriker samt studenter och människor med borgerlig bakgrund. Undantag fanns trots allt. De röda hade också många universitetsutbildade ledare.

De rödas befäl hade lägre utbildning än de vitas, vilket var en fördel för de vita.

Carl-Rudolf, John och Gustav Gardberg lämnade skolbänken i Åbo och drog genast ut i krig på den vita sidan 1918.

"Ett blodigt medborgarkrig" skriver Carl-Rudolf när kriget bryter ut. Men under månadernas lopp ändrar han sitt ordval. Birgitta Mariani-Cerati (Gustavs dotter) säger att hon är "dotter till en frihetskrigare, inte till en inbördeskrigare".

Våren 1918 var södra delen av landet under de rödas kontroll, men de vita närmade sig.

Tyskarna hade ockuperat Estland och de vita väntade på en tysk hjälpkår som skulle landsättas i Finland.

Den 29 mars 1918 ville ett antal unga vita kapa en stor rysk isbrytare som låg i Helsingfors hamn och föra den till Reval/Tallinn för att kunna transportera tyska trupper till Finland.

Volhynets hade en besättning på över 120 man. Ledaren för de vitas tilltag var kapten Theodor Segersven.

Vitgardisterna, de flesta utan handvapen, kom ombord med förfalskade papper. Man överbemannade den berusade besättningen. Kapten Segersven bevakade maskinrummet och den ryska maskinpersonalen.

Fartyget kom att döpas om till Wäinämöinen i finländsk tjänst. (Och senare till Suur Tõll i Estland.)

Två som var med den här långfredagsmorgonen den 29 mars 1918 var Erik Wilén och Jonas Lönnström. Redaktör Enzio Sevón, som kallar händelsen ett rent "pojkäventyr", intervjuar dem 1966.

Jägarrörelsen i inbördeskriget

Jägarrörelsen hade uppstått under första världskriget som en reaktion på förryskningen.

Då hade ett par tusen finska män i smyg rest genom Sverige till Tyskland för att få militär utbildning och stridserfarenhet i tyska armén, för att senare kunna bidra till att lösgöra Finland från Ryssland vid ett lämpligt läge.

Efter den disciplinerade preussiska militära utbildningen skickades jägarna under första världskriget till östfronten i Kurland, där de finländska jägarna fick militär erfarenhet mot de ryska arméerna i tyska arméns tjänst som 27:e Kungliga Preussiska jägarbataljonen.

De flesta jägarna sympatiserade med den vita sidan, men det fanns även några röda jägare.

När Finland blev självständigt och konflikten mellan de röda och vita bröt ut skeppades de flesta jägarna från Libau till Vasa, där de anslöt sig till den vita armén.

Jägarna var bara ett par tusen till antalet, men bidrog med militärt kunnande och fungerade ofta som befälhavare eller underbefälhavare på den vita sidan.

Vi hör intervjuer med några jägare. Författaren Harald Hornborg, hörde till de första studenter som värvades till jägarrörelsen. Bonden/bankdirektören Edward Berts från Kvevlax berättar om hur de blivande jägarna skidade över Kvarken. Inköpschef Emil Öist berättar om sin egen skidfärd och friherinnan Ruth Munck berättar om hur hon kom till fronten.

Läs mera:

Frihetsdagen firas i Åbo 29.3.1917

Hatet oss leder - två unga män radikaliseras i Finland 1917

Carl-Rudolf Gardberg är borgarson och gymnasist. Allan Wallenius är bibliotekarie, poet och socialist. De möts i Åbo 1917. Båda radikaliseras på var sitt håll och blir fiender i inbördeskriget 1918.

Den vita segern











Tammerfors, 1918 Källa: Tampereen museot

Den vita armén hade avancerat från Österbotten och mellersta Finland norrifrån mot staden Tammerfors.

Befälhavaren Mannerheim fick veta att tyskarna var på väg. Det blev därför viktigt att vinna en avgörande större seger i Tammerfors för att inte bli helt beroende av den tyska hjälpen.

I april 1918 utkämpades striderna i Tammerfors. Det var det största slaget i nordisk historia dittills, och de röda tvingades till reträtt.

Samtidigt landsteg tyskarnas Östersjödivision i Lovisa och Hangö i Nyland med 12 000 soldater. Tyskarna gjorde ett anfall mot Helsingfors och intog staden.

De sista striderna

De sista gatustriderna försiggick i Helsingfors centrum mot Hagnäs, där de röda hade sin sista högborg och där revolutionen börjat.

Många röda dog eller tillfångatogs. De som kunde flydde österut mot Ryssland, antingen sjövägen eller via Viborg.

Bland dem som flydde fanns Otto Wille Kuusinen, Kullervo Manner och Edvard Gylling, som haft ledande poster på den röda sidan.

Kuusinen gjorde en lång karriär i den nya staten Sovjetunionen som bildades år 1922 och Gylling hade också en ledande befattning i Sovjetkarelen och Manner var en av ledarna i det Finska kommunistiska partiet som grundades i Moskva år 1918.

Gylling och Manner dog under Stalins stora terror under 1930-talet. Kuusinen hade Stalins förtroende och ligger begravd i Kremls mur i Moskva.

De vitas segerparad ägde rum den 16 maj 1918. Mannerheim ledde segerparaden och den vita finska armén stod i centrum.

De tyska soldaternas roll var nedtonad, enligt Mannerheims önskemål, för att betona att den vita finska armén huvudsakligen själv hade utkämpat kriget, även om tyskarna också spelade en stor roll.

Tyskarna stannade ändå kvar i Finland ända till Tysklands kapitulation i november 1918. Under denna period blev Finland ekonomiskt och politiskt synnerligen beroende av tyskt bistånd.

Tidigare hade man fått varor från Ryssland, men nu var så gott som all handel österut avskuren.

Fångläger











Fångläger i Tammerfors, 1918 Källa: Tampereen museot

Även om det egentliga kriget hade tagit slut i maj 1918 hade inbördeskriget långa följder. Terrorn mot civila och soldater, som hade pågått under kriget fortsatte också efter det.

Strax före och under början av kriget dominerade de röda stora delar av södra Finland och genomförde terrordåd mot civila. Många soldater betedde sig civiliserat, men inte alla, ibland kunde oskyldiga människor avrättas eller behandlas illa.

När de röda förlorade terräng började de vita hämnas på de röda och den vita terrorn började.

En del av ledningen i den vita armén försökte hejda den vita terrorn, och Mannerheim betonade att de röda fångarna var krigsfångar och skulle behandlas enligt lagen.

Trots det avrättades många fångar från den röda sidan utan rättegångar och många civila som beskylldes för att ha hjälpt de röda råkade också ut för trakasserier.

Fångarna dog av svält och sjukdomar

Vid krigets slut satt över 75 000 röda fångar och civila i fångläger. Fångarna trängdes ihop i små utrymmen. I lägren fanns inte tillräckligt med mat eller sanitära utrymmen.

Fångläger fanns bland andra i Helsingfors (Sveaborg), Ekenäs (Dragsvik), Lahtis (Hennala), Tavastehus, Viborg, Tammerfors, Riihimäki, Åbo, Villmanstrand och Kuopio.

Siffrorna om hur många som dog varierar, men ungefär 13 500 röda anses ha dött i fånglägren efter inbördeskriget, av dem dog nästan alla av sjukdomar och svält.

Till exempel spanska sjukan skördade många offer runt om i Europa strax efter första världskriget och även i Finland.

I den här dokumentären av K J Lång, Johannes Salminen och Nils-Börje Stormbom berättar både fångar, anhöriga och experter om förhållandena i de finländska fånglägren.

Omkring 10 000 fångar förlades till Dragsvik och Ekenäs och på bara ett par månader avled mer än 3 000 av dem. Det gav upphov till Finlands största massgrav.

Sture Lindholm skildrar fånglägret i Dragsvik i en bok som kom ut 2017.

Läs mera:

Fasornas fångläger i Dragsvik skildras i ny bok

Sommaren 1918 kom 10 000 röda fångar till fånglägret i Ekenäs. Författaren och historikern Sture Lindholm beskriver de svåra förhållandena i lägret som resulterade i 3000 döda och Finlands största massgrav.

Finländarna går vidare











Tammerfors, 1918 Källa: Tampereen museot

Förhållandena i lägren blev bättre när statsmakten tog över styret från militären.

Då började man ge amnesti åt de flesta fångarna och genom samhälleliga reformer försökte man förbättra torparnas situation.

Torparlagen stiftades 1918, som gav en möjlighet åt torparna och den jordlösa landsbygdsbefolkningen att äga sin egen jordlott. och Lex Kallio från 1922.

Finland fick en ny grundlag och en ny regeringsform år 1919. Och i presidentvalet 1919 vann framstegspartisten K. J. Ståhlberg mot motkandidaten Mannerheim med rösterna 143 mot 50.

Ståhlberg representerade den politiska mitten som förhandlade mellan före detta röda och vita och förde en försonande politik, medan Mannerheim var mer kontroversiell och konservativ som före detta ledare för den vita armén.

Mannerheim var illa ansedd bland vissa före detta röda. De kunde kalla honom och andra vita för ”lahtarit” (slaktare).

Andra kritiserade den försonande politiken. Många vita såg de röda som landsförrädare och de vita som mist anhöriga eller utsatts för den röda terrorn hade antipatier mot dem.

Den officiella termen för kriget var ”frihetskriget” enligt den vita sidans tolkning.

Och ännu hundra år efter kriget diskuteras namnfrågan.

De som varit röda stigmatiserades för sitt deltagande på den upproriska förlorande sidan. De förödmjukelser och orättvisor de utsatts för på grund av förlusten och den vita terrorn gjorde dem bittra.

Förhållandet till grannlandet Rådsryssland, senare Sovjetunionen, var inte heller särskilt bra strax efter inbördeskriget, även om de nya gränserna fastställdes år 1920 i freden i Dorpat och Finland fick Petsamo med en kust vid Ishavet.

Samhället var i flera år efter kriget delat i före detta röda och vita, eller i vinnare och förlorare.

Inbördeskriget i litteraturen

Trots att många ville förtränga inbördeskriget var det flera författare som tog itu med traumat. Vissa av dem genast efter kriget. Bland dem fanns bland andra Jarl Hemmer, Runar Schildt och Elmer Diktonius.

I Elmer Diktonius diktberättelse "Balladen om Röd-Eemeli" (från 1930) sammanfattas kaoset i inbördeskriget. Och hur slumpen styrde människors öden i kriget.

Runar Schildt skrev om inbördeskriget i flera av sina noveller från 1920-talet bland andra i Köttkvarrnen, Aapo och Armas Fager: en silhuett.

Jarl Hemmer sände 1928 in sin pjäs Gehenna och ljusstrålarna, senare kallad Ljuset i Gehenna, till Svenska Teatern. Men den ansågs omöjlig att spela. Tiden var ännu inte mogen för hans skildring av grymheterna på de vitas fångläger.

Berättelsen Onni Kokko (1920) handlar om en fjorton år gammal pojke som stupar i inbördeskriget.

I romanen En man och hans samvete (1931) går Hemmer vidare med tematiken från Ljuset i Gehenna.

Läs mera:

Inspelning av Den stora rollen, 1954

Den stora rollen av Runar Schildt

I Runar Schildts pjäs Den stora rollen suktar en statist efter större roller och hamnar mitt i inbördeskriget.

Läs mera:

Jarl Hemmer

Jarl Hemmers samvete

Jarl Hemmer tacklar i pjäsen "Ljuset i Gehenna" svåra frågor om tro och tvivel under inbördeskriget 1918. Radioteatern satte upp berättelsen som pjäs 1963.

Också Anna Bondestam tolkade krigshändelserna i sina romaner.

Läs mera:

Kristina Klockars som Rut i en filmatisering av Anna Bondestams Klyftan, 1973
Videon tillgänglig 25.1.2018 02:55

Klyftan - inbördeskriget ur ett litet barns perspektiv

Anna Bondestams roman Klyftan kom ut 1946. Det var en av de första böckerna om inbördeskriget ur ett barns perspektiv, och skildringen känns än idag mycket stark. I filmatiseringen av boken möter vi 11-åriga Rut, vars pappa är en av de röda.

Från splittring till enighet

Under 1920- och 1930-talen var samhället fortfarande kluvet. Lapporörelsen krävde under 1930-talets början att socialister och före detta röda skulle straffas hårdare. Med skjutsningar försökte Lapporörelsen skrämma socialistiskt sinnade personer.

Också president Ståhlberg, som under sin presidentperiod varit försonlig mot före detta röda, skjutsades till den sovjetiska gränsen i oktober 1930. Detta fördömdes av de flesta i Finland.

Först efter vinter- och fortsättningskriget blev samhället mer sammansvetsat. Det yttre hotet från andra länder under andra världskriget innebar en försoning och ett förenhetligande av det finska samhället.

Riksarkivet har sedan 2000 gjort ett digert jobb med att undersöka avlidna under åren 1914-1922 för att ta reda på hur många som dog under inbördeskriget 1918. En webbsida sammanställdes där siffrorna presenteras.

Vi hör bland andra Frank Johansson, vars farfarsfar dog i ett fångläger för röda, och där traumat i släkten varit stort. Frank Johansson menar att man bör visa för omvärlden att krigshändelser bör och kan genomarbetas.

Med utgångspunkt i Heikki Ylikangas bok "Tie Tampereelle" intervjuar Nils Torvalds här Ylikangas, Eino Jutikkala och Esko Nikkilä om inbördeskriget 1918 och finsk historieskrivning.

Källor, litteratur och referenser

Ahlskog, Holger & Sandholm, Sören: Historia 1900-talet, 2008
Ferro, Marc: Ryska revolutionen 1917, 1967
Klinge, Matti: Finlands historia IV, 1999
Lindholm, Sture: Fånglägerhelvetet Dragsvik - Massdöden i Ekenäs 1918, 2017
Luukkanen, Arto: Muutosten Venäjä, 2009
Meinander, Henrik: Finlands historia IV, 1999
Nyberg, Folke: Finlands historia, 2007
Ylikangas, Heikki : Tie Tampereelle, 1993

Text: Mikael Björk-Winberg, Ida Fellman och Nicolina Zilliacus-Korsström