Hoppa till huvudinnehåll

Från depression till eufori i Bryssel - kan 2018 bli en vändpunkt för EU?

Daniel Olin, europakorrespondent
Daniel Olin, europakorrespondent korrespondenter

Många av de stora nyhetshändelserna jag har bevakat de senaste tre åren har varit både överraskande och oförutsägbara.

Ta till exempel min första arbetsdag som Europakorrespondent, den 7 januari 2015, samma dag då terroristerna slog till mot satirtidningen Charlie Hebdo och dödade 11 personer.

2015 var även i övrigt ett dramatiskt år och demonstrerade med all tydlighet att EU har svårt att förutspå kriser.

På hösten tog den största folkvandringen sen andra världskriget Europa på sängen.

Migrationskrisen splittrade EU till den grad att hela det europeiska bygget befann sig i gungning.

Är det här början på slutet för EU, frågade sig många vid årets slut.

De dystra tiderna för EU bara fortsatte

Följande år 2016, bjöd likaså på stora oväntade nyhetshändelser som inte heller förbättrade framtidsutsikterna för det europeiska projektet.

Vid midsommaren 2016 beslöt britterna i en folkomröstning att lämna EU, några månader senare valde amerikanerna Donald Trump till sin president.

EU befann sig i en djup depression. Hur ska vi stoppa den populistiska revolutionen var frågan på många EU-ledares läppar.

Men så svängde ändå pendeln

För år 2017 blev en vändpunkt få hade räknat med. Den ekonomiska återhämtningen tog fart, migrationsflödet avstannade och en politisk skräll i Frankrike gav Bryssel hopp igen.

Jag minns väl när jag för ganska exakt ett år sen skrev en kolumn med rubriken "Kan kometen Macron bli Frankrikes nästa president"?

Rubriken kändes då lika osannolikt som att Tyskland efter förbundsdagsvalet i höstas skulle kastas in i en djup politisk kris.

I ljuset av det här säger det sig självt att det är närapå omöjligt att sia om vad 2018 kommer att bjuda på i nyhetsväg.

EU-kommissionen vädrar morgonluft

För de politiker som vill reformera Europapolitiken ser det nu bättre ut än på länge.

Terrorhotet är inte lika överhängande, arbetslösheten är den lägsta på nio år, brexitförhandlingarna går enligt EU:s taktpinne.

Medan Frankrike har den mest EU-vänliga presidenten i landets historia och den tyska förbundskanslern ser ut att bilda regering tillsammans med socialdemokraten Martin Schulz, en man som drömmer om Europas förenta stater.

Nu är tiden inne, vi ska vi bygga ett starkare och mer demokratiskt EU för att bättre kunna möta framtidens kriser, menar kommissionschefen Jean-Claude Juncker medan integrationsanhängarna jublar.

Europapolitikens berg- och dalbana

Det är med andra ord tvära kast – det ena året befinner sig EU i djup depression – något år senare råder eufori.

Man kunde nästan tro att EU är bipolärt, konstaterade den grekiska professorn och EU-experten Loukas Tsoukalis på ett seminarium häromdagen.

Han påminde ändå integrationsivrarna att många av kriserna fortfarande är olösta och att i många av Europas huvudstäder är man inte lika ivrig att gå inför tätare samarbete som i Bryssel.

Men tillbaka min ursprungliga fråga: vad kommer det här året att föra med sig? Förmodligen många överraskande nyhetshändelser med stora konsekvenser.

Eller som Harold MacMillan, brittisk premiärminister för 60 år sen, lär ha sagt när han fick frågan om vad som kan få en regering i gungning.

Han svarade med att säga: events, dear boy, events.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes