Hoppa till huvudinnehåll

Ja, ja och ja! Visst har konstkritiken en framtid!

Författaren Hannele Mikaela Taivassalo på kritikerseminarium.
Seminariedag i Helsingfors. På scenen; författaren Hannele Mikaela Taivassalo. Längst till höger en av arrangörerna; Tatjana Brandt. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo på kritikerseminarium. Bild: Tomas Jansson / YLE kritiker,Seminarium

Flera veckors intensiva samtal om kritikens villkor och utmaningar avslutades med ett seminarium – och stora drömmar!

En seminariedag i Helsingfors; svenska Kritikerlabbet och den finlandssvenska frilanskritikerorganisationen IFFF samlas för att diskutera konstkritikens historia-nutid-framtid. Och IFFFs Tatjana Brandt sammanfattar hoppfullt:

- Jag känner mej mycket gladare och mer hoppfull än för ett par år sedan. Jag har på allvar en känsla av att det finns en vilja att på riktigt göra nånting nu för att förbättra villkoren och skärpan inom kulturdiskussionen, så att det offentliga samtalet om konst skulle kunna blomstra.

- Jag kan inte basera det på annat än en magkänsla, men det känns bättre än tidigare.

Verkliga påträngande hotbilder

Situationen är för all del utmanande.

Svenska Yles serie "Vem bryr sig om kritiken" kom fram till att antalet kritiker och recensioner minskar, på nätet är läsarsiffrorna låga, det talas om att hela konstkritikformen är hotad.

Det som slås fast under seminariet är ändå att det framför allt handlar om att recensionen inte riktigt har hittat sin plats i den nya medievärlden, där nätets snabba tempo och överflöd av information stjäl huvudrollen. Men som författaren Hannele Mikaela Taivassalo slår fast; ”litteraturen behöver sammanhang och samtal för att kunna blomstra, och det är just det som kritiken bjuder på”.

Att tolka låga läsarsiffror på nätet som att kritiken skulle ha förlorat sin betydelse, är dessutom helt fel.

Den svenska poeten och essäisten Magnus William-Olsson konstaterar att det aldrig har varit konstpubliken som kritiken i första hand har varit viktig för. Det är kulturindustrin som alltid har varit kritikens primärpublik.

- För den erbjuder kritiken ett helt centralt symboliskt kapital, och det har inte försvunnit någonstans.

Symboliskt kapital? Magnus förklarar:

- Om vi talar om litteraturens värld så har ett förlags ekonomi alltid bestått av två delar. En monetär ekonomi, den som hämtar in pengar, men också en symbolisk ekonomi som handlar om renommé, att man har de konstnärligt sett bästa författarna, dem som alla skriver och pratar om fast de inte nödvändigtvis säljer så bra. Men företagsekonomiskt är de också lönsamma, eftersom de får författarna som drar in pengar till just de omtalade förlagen. Alla vill ju ges ut av de bästa förlagen.

Magnus William-Olsson
Magnus William-Olssson i Helsingfors. Magnus William-Olsson Bild: Tomas Jansson / YLE Magnus William-Olsson

- Och där kommer kritiken in, eftersom det är den som står för de offentliga värderingarna av ett verk, och skapar en grund för samtalet om konst.

I Sverige stöder Bonnier Books ett stort kritikerprojekt

Tidigare har kulturindustrin varit den som i praktiken har bekostat kritiken, eftersom de har annonserat i tidningar som erbjuder recensioner.

Nu då många annonser har flyttat bort från tidningssidorna och man istället försöker få tidningsläsarna att betala för sin produkt också på nätet, har kritiken hamnat i kläm eftersom den vanliga publiken inte är beredd att betala för recensioner.

Vem är det då som idag ska betala för kritiken?

I Sverige har förlaget Bonnier Books valt att sätta pengar på ett tvåårigt kritikerprojekt, det så kallade Kritiklabbet som både vill utforska kritikens möjligheter och hjälpa till med att skapa förutsättningar som gör att ”kritik skall kunna bedrivas på ekonomiskt hållbara grunder i den nya offentligheten”.

- Det visar hur viktig kritikerverksamheten är för kulturindustrin, konstaterar Magnus. Bonniers gör inget av ideella skäl. De inser att, om de ska kunna bevara sin affärsmodell så behöver de också detta symboliska kapital, och för det behöver de kritiken.

Nu pratar du om bokförlag, men kunde det här också överföras på andra konstinstitutioner, teatrar och gallerier?

- Ja absolut. Kritiklabbet har satsat också på en teaterkritisk verksamhet som teatrarna betalar för.

- Man kan naturligtvis inte tänka sej att det skulle vara bokförlagen eller teatrarna som direkt betalar för recensioner, därför behövs det något som vi kallar för ett ”kritiskt gångjärn”, chefredaktörer eller kulturchefer som kan garantera kritikernas oberoende värderingar. Annars förlorar man all trovärdighet, och utan trovärdighet så genereras garanterat inget symboliskt kapital.

Samtidigt med Kritiklabbet valde Magnus William-Olsson att grunda kritiksajten Örnen och Kråkan, som undersöker om man kan få påkostad genomtänkt kritik att också bli kommersiellt lönsam. Här publiceras varje vecka en essäistisk recension, varje månad också en poesipod.

- Det är gratis eftersom ingen är beredd att betala för en recension, och eftersom konkurrensen på nätet är mördande måste recensionerna vara skitbra. Och därför måste kritikerna få ordentligt med betalt.

Är lösningen då att recensionerna är tillräckligt bra?

- Det är i alla fall en förutsättning. Vem som helst kan ju tycka, det gör alla hela tiden på sociala medier. Men den grundade kritiken, den som bygger på att kritikern har känt efter i hjärtat och mött det litterära verket med sitt eget språk, det är det som är värdefullt.

Finlandssvenska drömmar

Kunde något liknande hända i Svenskfinland?

Det är inte omöjligt. IFFF har nu ansökt om pengar för ett jätteprojekt som om det förverkligas skulle ge kritikerna bättre betalt för sina recensioner, men som också skulle bjuda på sammanhang som både kritiker och recensioner så desperat behöver i dag.

- Dagens frilanskritiker är ensammare än någonsin nu då redaktionerna inte har tid att bolla med kritikerna. Dessutom är kritiken idag tvungen att slåss om uppmärksamhet på nätet, och den mår definitivt inte bra av att kastas in i det flödet, konstaterar Tatjana Brandt.

Tatjana Brandt
Tatjana Brandt. Tatjana Brandt Bild: Förlaget M/Niklas Sandström tatjana brandt

- Kritiken kräver ramar som gör att man som läsare kan ge den tillräckligt med uppmärksamhet, att det långsamma lästempo som kritiken kräver blir till något positivt, så att man hittar den just då när man är uppmärksam och vill ha en utmaning.

- Men jag tror på att det finns alla möjligheter att hitta rätt. Man måste förstås vara realist, det handlar om en övergångsperiod nu då kritiken söker det där rätta utrymmet, och för att klara den övergångsperioden behövs det insatser av mecenater som kan ge kritiken tillräckliga ekonomiska ramar. Utan dem går det inte.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje