Hoppa till huvudinnehåll

Områden med hotade arter skyddas i Raseborg och Lojo

Två händer som håller i en boll med ett träd i.
Områdena är inte särskilt stora. Alla områden är under en hektar. Två händer som håller i en boll med ett träd i. Bild: Mostphotos naturen,naturskydd,miljö

Tre områden i Raseborg och ett i Lojo skyddas på grund av att det växer hotade växter eller mossa i områdena. Det har Nylands närings-, trafik- och miljöcentral (NTM) beslutat.

Enligt naturvårdslagen och naturvårdsförordningen åtnjuter en hotad art som uppenbart hotas av utrotning ett särskilt skydd. I förordningen finns de arter uppräknade som åtnjuter det här skyddet.

Hit hör arterna gubbmossa (Coscinodon cribrosus), stenmåra (Galium saxatile) och backvicker (Vicia cassubica). Det är just de här arterna det nu handlar om.

Begränsningar

Då området skyddas innebär det att det är förbjudet att förstöra eller försämra förekomstplatsen. Arten ska alltså kunna fortleva på platsen.

Det som kan försämra artens förutsättningar att överleva är bland annat att man bygger på platsen, att man genom dränering eller jordtäkt skadar jordmånen eller berggrunden eller gör ingrepp som ändrar hur området naturligt bevattnas och att man fäller träd eller annars ändrar på vegetationen på platsen.

Också trafik kan vara skadligt.

Vid behov kan området skötas med markägarens lov enligt direktiv från NTM-centralen.

Markägarna har hörts i processen och det går att besvära sig mot besluten.

Om fastighetsägaren eller innehavaren av en särskild rättighet åsamkas betydelsefull olägenhet av skyddet har man rätt att få ersättning av staten.

Backvicker

I Nyland finns bara tre platser där växten backvicker förekommer. En av de här platserna är Seuko i Raseborg där ett område på cirka 0,7 hektar nu skyddas.

Backvickern upptäcktes i Seuko för första gången år 1936 och växtens förekomst har sedan dess regelbundet kontrollerats. År 2016 fanns det sju backvickerskott på platsen.

Förekomstplatsen är ett bergsområde av hagmarkskaraktär. De dominerande arterna är örnbräken och kruståtel.

Området håller på att växa igen och behöver därför skötas om för att backvickern inte ska försvinna.

En blommande växt av arten backvicker.
Backvicker i Seuko. En blommande växt av arten backvicker. Bild: Reetta Tuupanen växter,Backvicker

Backvicker finns också i Kälkala i Raseborg på norra sidan av Långträsk. Där skyddas ett område på cirka 0,2 hektar.

Arten upptäcktes på platsen första gången år 1991. År 2014 fanns det 34 backvickerskott på platsen.

Backvickern växer på vägrenen på en skogsväg. Piprör är den dominerande arten på platsen.

Området växer ändå igen och behöver därför vårdåtgärder för att backvickern inte ska försvinna.

Läs mer om backvicker

Backvickern trivs på steniga, torra och öppna skogssluttningar och på öppna hyggesplatser.

Växten har minskat på grund av att trädbeståndet blir för tätt vid plantering. Hyggen kan tillfälligt gynna växten, men då området får återväxt av små trädplantor och gräs klarar den sig inte i konkurrensen.

Finland utgör den nordliga gränsen för arten och därför finns backvickern bara på några få ställen i södra Finland.

Backvickern betecknas som en akut hotad art och som en art som kräver särskilt skydd.

Stenmåra

I Nyland känner man till bara fyra platser där arten stenmåra växer.

En av de här platserna finns nordväst om Torrsjön i Raseborg. Där skyddas nu ett område på drygt 0,8 hektar.

På området finns totalt 15 delbestånd av stenmåra.

En grön växt av arten stenmåra.
Stenmåra fotograferad nära Torrsjön. En grön växt av arten stenmåra. Bild: Esko Vuorinen växter,Stenmåra,stenmåra

Stenmåran upptäcktes i området vid millennieskiftet.

Området består av frisk moskog. På basis av dikningen och artsammansättning tror man att området tidigare har fungerat som betesmark eller att man har slagit gräs på området.

Åren 2012-2015 har området försiktigt vårdats så att beståndet av stenmåra har vuxit till sig.

Också stenmåran betecknas som en akut hotad art och som en art som kräver särskilt skydd.

Läs mer om stenmåra

Stenmåran trivs i öppna och ljusa skogar, vid skogskanter, på soliga sluttningar, hedar, hyggen samt på betesmarker med låg vegetation.

Traditionellt har stenmåran vuxit i skogar som har betats.

Stenmåran påträffas på mindre än tio växtplatser i södra och sydvästra Finland. Dessutom kan den sporadiskt finnas vid kusten där dess frö kan ha slagit rot.

I och med att skogsbeten inte längre förekommer allmänt och hagmarker växer igen är stenmåran hotad. Dess växtplatser har vuxit igen och blivit för skuggiga. Stenmåran är rätt liten, bara 10-30 centimeter hög.

På dess växtplatser kan det ändå finnas en hel del frön kvar i marken så om förhållandena blir gynnsamma för stenmåran igen kan den återvända.

För att stenmåran ska trivas måste man slå vegetationen och föra bort gräset till andra platser så att marken inte blir för frodig.

Man kan gallra i trädbeståndet och ta bort grenar från granar som skuggar marken.

Gubbmossa

På ett stup vid den norra stranden av sjön Tesväri i Karislojo finns den enda kända förekomsten av gubbmossa i Nyland.

Naturhistoriska centralmuseet har i sina samlingar gubbmossa som har samlats in på platsen redan år 1887.

De färskaste observationerna är från åren 1991 och 2016 då man räknade till totalt 300 tuvor gubbmossa på stupet.

Markägaren har hörts och på hens begäran har skyddsområdet minskats lite i väster och norr. Skyddsområdet är nu cirka 0,5 hektar stort.

Skyddsbeslutet motiveras med att gubbmossan är en akut hotad art som kräver särskilt skydd. Det är viktigt att bevara den enda kända förekomstplatsen i Nyland.

Läs mer om gubbmossa

Gubbmossan blir bara några centimeter hög och växer i täta tuvor. Den är grågrön till färgen.

Mossan hittas i springor i silikatberg med hög halt av järnsulfid och som lätt vittras sönder. Växtplatserna är oftast på sydsidan och på de platser där solen kommer åt att gassa.

Ytter om fjällområdena påträffar man gubbmossan bara på extrema stup. I Finland har man påträffat gubbmossa bara på några ställen. Den största förekomsten är i Enontekis i norra Finland.

Det är många tillfälligheter som hotar förekomsten av gubbmossa.

I södra Finland är det byggandet som utgör ett hot och att det växer skog framför de berg som lämpar sig som växtplatser för mossan.

Mossan trivs i gassande sol så den kan gynnas av att man gallrar i trädbestånd framför bergsklippor. Vissa stup är särskilt viktiga för mossan.

Läs också

Västnyland

Bekanta dig med hur vi jobbar med Ansvarsfull journalistik

Nyligen publicerat - Västnyland