Hoppa till huvudinnehåll

Tuffaste kvinnan i stan – nu har Dolores O’Riordans röst tystnat

Dolores O'Riordan live maj 2017.
Sista turnén, 2017. Dolores O'Riordan live maj 2017. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press rock (musik)

Vi är många som chockerades av nyheten om Dolores O’Riordans död, men det tog bara ett ögonblick för minnesbilderna från 1990-talet att återvända. De fantastiska sångerna, men framför allt hennes tuffa utstrålning. Hon var frontfigur för en generation i en tid då kvinnliga rockartister självklart tog plats.

Det är länge sedan Cranberries och Dolores O’Riordan var rubrikstoff. Det var de två första skivorna (1993 och 1994) som var så stora, och de explosiva livespelningarna genom 1990-talet.

Det är länge sedan. Men den våg av reaktioner som följde på nyheten att O’Riordan plötsligt hade avlidit, bara 46 år gammal, berättar allt om hur viktig hon och bandets musik var för en hel generation. Cranberries satt perfekt för Music TV-generationen, största hiten Zombie valdes följdriktigt till årets låt på den andra MTVEurope-galan 1995.

Men vad var det med henne som var så stort?

Dolores O'Riordan från the Cranberries, live år 2000.
2000. Dolores O'Riordan från the Cranberries, live år 2000. Bild: imago stock&people/ All Over Press Dolores O'Riordan

VI BACKAR NÄSTAN 30 ÅR. Dolores O’Riordan är bara 18 då hon går med i Cranberries, men redan då har hon med sig en låt som skulle bli avgörande – Linger (”I thought nothing could go wrong, but I was wrong”).

Både den och allra första singeln Dreams (”I want more, impossible to ignore”) väcker för all del ingen uppmärksamhet alls. Det behövs en USA-turné som förband till Suede för att någonting ska hända. Tillbaka i Europa är Cranberries mycket större än Suede, singlarna ges ut på nytt, och då blir Linger en hit. En så vacker melodi, olycklig kärlek, mitt i grungens ruffiga gitarrer kom en så skör låt som inte alls skrek om någon uppmärksamhet.

Istället var det något med låtens atmosfär. Och så var det rösten. Dolores´ röst.

Det var inte rösten i sig som jag fastnade för, då när jag spelade No Need to Argue-skivan om och om igen. Det var allt som omgav rösten, det som rösten fylldes av. Den var inte alls den tekniskt sett bästa sångrösten, men den var helt egen. Det var något med intonationen, de irländska folkrötterna och den starka irländska accenten. Men framför allt fanns där en absolut närvaro, nånting som skar igenom allt. En vrede. Det var en röst som krävde att få plats, som omgav sig med ett ”här är jag och jag struntar i om ni tycker det är fel”.

Nej, det var inte unikt med en kvinnlig frontfigur som bestämde sig för att äga scenen, men det kändes ändå som om hon stakade ut vägen för en ny era. Det var före Garbage och Skunk Anansie och Alanis Morissette, det var innan alla skivbolag plötsligt ville ha en ung arg kvinna på sina artistlistor.

För mej var Dolores helt enkelt the real thing. Och att se henne på scenen var bara stort.

ROSKILDE 1995. Männen i bandet håller sig i bakgrunden. Längst framme, med den stora gitarren; Dolores i tajta svarta jeans, svart t-skjorta och kortklippt eldrött hår. Så tuff. Tuffast i stan. Skör och arg och tuff, och just då kunde hon spela skjortan av precis vilka manliga rockartister som helst.

Med Linger fick hon alla att sjunga med, och med jättehiten Zombie fick hon tältet smockfyllt med 15.000 jublande fans att explodera i rockglädje.

Ja, nu minns alla Linger, eller Ode to My Family (“Do you see me, do you see me, does anyone care”). Men det var vreden i Zombie (“What’s in your head, in your head, zombie, zombie, zombie, bie, bie) som fick mej att känna något mycket mer än att det var en bra låt.

Den var perfekt uppbyggd, de vilda kasten mellan mullrande gitarrer och sköra känslor, det som grungens jättehitar också sysslade med. Och så var det hela hennes gestalt som var så sprickfylld av – igen – vrede. En röst som desperat protesterade mot våldet i Nordirland, skriven efter ett IRA-bombdåd som dödade två barn.

Också det var speciellt. Ställningstagande politisk alternativ rock som sålde bra.

Dolores O'Riordan live 2012.
2012. Dolores O'Riordan live 2012. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Dolores O'Riordan

DÅ TALADES DET INTE OM varifrån hennes vrede kom. Hon talade inte heller själv om sin barndom, annat än att hon kom från lilla Ballybricken ett par mil söder om Limerick där hon växte upp med sex syskon i samma sovrum.

Det var först 2014 som hon i Belfast Telegraph berättade om hur hon i fyra år hade blivit sexuellt utnyttjad av en familjebekant från att hon bara var åtta år gammal, något som hade förföljt henne hela hennes liv. Eller att hon också hade diagnostiserats med bipolär sjukdom.

Sedan ifjol hade Cranberries på allvar varit på väg tillbaka. En ny skiva med i första hand akustiska versioner av gamla låtar följdes av en turné som till största delen inhiberades pga Dolores ryggproblem. Nu hade också den amerikanska rapparen Eminem samplat största delen av Zombie till sin In my head, och så sent som i december hade Dolores på bandets facebooksida skrivit att hon igen stått på scenen för några låtar och att det hade känts bra.

Nu hade hon varit i London för att spela in nytt material, och hittades död på sitt hotellrum. När detta skrivs har någon officiell dödsorsak inte ännu offentliggjorts, men polisen har konstaterat att det inte finns ”någonting misstänkt” med hennes död.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje