Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Personligt och passionerat om poesi

Pärmen till antologin "Poeter om poeter".
Pärmen till antologin "Poeter om poeter". Bild: Ellips förlag lyrik,Poesi,diktare,finlandssvensk skönlitteratur

Essäerna i antologin Poeter om poeter utmanar, rådbråkar och kullkastar invanda tankemönster och pekar ut stigar utanför allfartsvägarna.

Varför har jag inte läst Erik Granvik, undrar jag när jag läser Ralf Andtbackas essä i den nyutkomna antologin Poeter om poeter om folkskolläraren från Emas i Terjärv som debuterade som poet i mogen ålder (närmare bestämt 53 år) år 1970.

Hembygden är ett centralt motiv i Granviks poesi liksom det förflutna som blir en tittspegel som vidgar synfältet åt olika håll.

Med Ralf Andtbackas handledning i en del dialektala ord och konnotationsnivåer framträder betydelser och skikt i dikten som skulle ha passerat obemärkt vid en slarvig och oinitierad läsning.

Granviks poesi kännetecknas av ”medkänsla och socialt patos som en motvilja mot översitteri och dogmatism” konstaterar Andtbacka, och noterar att poeten minns försvunna existenser med stor värme och respekt utan att förbise det svåra och mörka i såväl tillvaron som i mellanmänskliga relationer.

I den finlandssvenska litteraturhistorien har Erik Granvik tilldelats en undanskymd plats, även om hans samlade produktion uppgår till sexton skönlitterära verk.

I databasen på mitt lokala bibliotek hittar jag ett antal diktsamlingar av Erik Granvik och jag inser att inte särdeles många andra heller läst Erik Granvik. Omgående beställer jag fram tre verk ur bibliotekets lager.

En spik i riväggen visar än idag,
var han hade klockan att hänga
ovanför sängen,
klockan,
som dottern hade skickat från Amerika.
― Erik Granvik ur ”Vilka äro dessa” (1976)

Platser där barn man lekt

Hembygd och hemkomst är ett centralt tema hos flera finlandssvenska poeter.

I Poeter om poeter skriver Bosse Hellsten om det som tilltalar honom mest i R.R. Eklunds författarskap, nämligen det österbottniska: ”de vida slätterna, det småskaliga livet, bondaktigheten”.

Hellsten känner i(ge)n sig i Eklunds försök att skriva sig fram till sig själv, att envist välja att förbli österbottning även om han i flera decennier kom att leva och verka i Helsingfors.

I romandebuten Jökel (2017) tar Bosse Hellsten fasta på frågan om förhållandet mellan konstnärskap och liv: är det nödvändigt att leva konstnärligt för att bli/vara konstnär?

Bosse Hellstens författarjag/alter ego konstaterar att litteraturen gjorde honom till alkoholist: ”Det var genom litteraturen som jag fann alkoholen. Man kan säga att jag läste mig till alkoholist.”

Det är inte bara det österbottniska hos Eklund som utgör en klangbotten hos Hellsten, utan också Eklunds omvittnade dryckesvanor: ”Jag har alltid haft en svaghet för drinkare, alkoholiserade konstnärer, spriten som något slags livsåskådning.”

Men det som framför allt imponerar och fascinerar med Eklund är enligt Hellsten författarens förmåga att sublimera vardagen, att se det stora och sällsamma i det alldagliga, i bagateller och detaljer. Att skapa meningsfullhet av/i/ur det skenbart meningslösa.

Bildkollage med fyra finlandssvenska poeter: Matilda Södergran, Tomas Mikael Bäck, Ralf Andtbacka och Tua Forsström.
Bland annat Matilda Södergran, Tomas Mikael Bäck, Ralf Andtbacka och Tua Forsström tillägnas varsin essä i antologin "Poeter om poeter". Bildkollage med fyra finlandssvenska poeter: Matilda Södergran, Tomas Mikael Bäck, Ralf Andtbacka och Tua Forsström. Bild: YLE/Marit Lindqvist Matilda Södergran,Tomas Mikael Bäck,Ralf Andtbacka,Tua Forsström,diktare,finlandssvensk skönlitteratur

R.R. Eklund hör också till poeten Tomas Mikael Bäcks husgudar.

I en intervju som jag gjorde med Tomas Mikael Bäck i samband med nomineringen till Nordiska rådets litteraturpris 2017 berättade Bäck att han varje sommar läser om Eklunds Loggbok på landbacken:

- Jag beundrar hans daggfräscha iakttagelser och aforismer så som ”barndomsstaden är evig”, en mening som jag stulit av honom eftersom det också förklarar något av mina känslor för barndomsstaden Vasa. I vilken mening barndomsstaden är evig kan ju diskuteras eftersom minnesbilden är evigt medan staden ständigt förändras.

I sin essä om Tomas Mikael Bäck skriver Sven-Erik Klinkmann specifikt om Bäcks Vasadiktning.

Klinkmann för ett inspirerande resonemang om hur man kan avläsa Bäcks dikter om Vasa ”som ett slags minnesgeografi, en personlig geografi som har med hans identitetsarbete att göra” där poeten skriver fram en karta med såväl drömda som verkliga platser och minnen.

Uppskattade kolleger och nära vänner

Samlingen Poeter om poeter bjuder på tolv essäer där en rad finlandssvenska poeter fått fria händer att skriva om en finlandssvensk poet som betyder mycket för dem.

I en del fall har skribenterna valt att lyfta fram författare som inte enbart är eller har varit beundrade och uppskattade kolleger utan som man också har eller har haft en nära personlig relation till.

När Gungerd Wikholm första gången läste Tua Forsström visste hon att hon hittat en själsfrände, en själsfrände som också blev lektör för Wikholms första egna diktsamlingar.

I sin text associerar Wikholm fritt kring den eggande gåtfullheten som präglar Tua Forsströms dikter. En gåtfullhet som inte är laddad med mystik även om den är mystisk.

Jag älskar
det enkla liksom jag
misstror förenklingen
― Tua Forsström ur Tallört (1979)

Att läsa om ett författarskap i systematisk kronologisk ordningsföljd kan öppna upp för nya och överraskande perspektiv – det vittnar Bodil Lindfors om när hon tagit sig an att skriva om Henrika Ringboms författarskap.

Man stiger ner i en text som är den samma, men läsningen och läsaren en annan, av tid och livserfarenheter förändrad.

Det som Lindfors uppskattar hos Ringbom är framför allt hennes mod att våga sig ut i det oprövade i sökandet efter det verkliga, sanningen i såväl liv som dikt.

Henrika Ringbom är aktuell med en radioessä
Bodil Lindfors skriver om Henrika Ringbom i antologin "Poeter om poeter". Henrika Ringbom är aktuell med en radioessä Bild: Barbro Ahlstedt/Yle henrika ringbom

Birgitta Boucht har valt att skriva en högst personlig och berörande essä om Inga-Britt Wik, som hon såg första gången när hon var 12 år gammal. Den tio år äldre Inga-Britt hade nyss debuterat som lyriker och tillsammans med några andra unga författare hälsade hon på hos Birgittas storebror.

Under årens lopp blev Birgitta och Inga-Britt kolleger och vänner som stöttade och uppmuntrade varandra i såväl yrkesliv som vardagsliv.

Birgitta väjer inte för att lyfta fram Inga-Britts motstridiga sidor, om hur hon kunde vara otålig, dräpande, krävande och dominant samtidigt som hon var tålmodig, varsam, hjälpsam och lyssnande.

I sina dikter lyckades hon förena allt detta ambivalenta och motstridiga, konstaterar Birgitta Boucht.

Det ambivalenta och motstridiga är också något som Claes Andersson fäster sig vid i Diana Bredenbergs poesi som ofta präglas av ”ett arkaiskt och högstämt tonfall”.

Under åren 1984-98 gav Diana Bredenberg ut åtta diktsamlingar, och postumt utkom ytterligare en samling dikter. Idag är diktsamlingarna svåra att få tag i, men Andersson hoppas att någon skulle åta sig att publicera ett urval på nätet till exempel.

Personliga och passionerade läsningar

Texterna i essäantologin speglar olika sätt att förhålla sig till poesi – en del skribenter är mer fragmentariska och gör nedslag i olika dikter som känns relevanta för dem, medan andra förhåller sig mer teoretiskt och forskande i sina närstudier av olika språkliga särarter och tematiska trådar.

Essäerna är ofta djupt personliga, till och med passionerade.

För Thomas Brunell har en poet som Eva-Stina Byggmästar kommit att bli en författare att återvända till. Det är framför allt spänningen mellan eufori och mörker som tilltalar Brunell, dikter där glädjen springer ur en stark känsla av främlingskap och utanförskap.

Författarna Eva-Stina Byggmästar och Thomas Brunell.
Thomas Brunell skriver om Eva-Stina Byggmästar. Författarna Eva-Stina Byggmästar och Thomas Brunell. Bild: YLE Eva-Stina Byggmästar,thomas brunell

Ulrika Nielsens närläsning av Catharina Gripenberg frilägger många intressanta spår och teman som återkommer i Gripenbergs författarskap.

I sin analys utmanar Nielsen ett flertal cementerade och schematiska läsningar av Gripenbergs dikter och ger prov på en djupare, mer frigjord och flytande läsförståelse.

En av de starkaste texterna i samlingen är utan tvivel Carina Karlssons inkännande essä om Matilda Södergrans poesi.

För Carina Karlsson har Matilda Södergrans texter blivit en form av katalysator.

Ulrika Nielsen skriver om poesin som platsen där det fördrivna överlever, något som kan sägas utmärka både Gripenbergs och Södergrans poesi.

Tack vare Södergrans texter om kropp, smärta, sönderfall, skevhet, trasighet och äckel har Karlsson förmått sätta ord på de egna upplevelserna och erfarenheterna av att vara defekt:

”Vad vill hon mig, den här poeten? Hur kommer det sig att hon lyckas peta precis där det gör ont i mig, där det är skevt och mina sköldar glider isär, inte riktigt täcker mitt inre, inte riktigt skyddar det.”

Poesi - liksom all god litteratur, essäistik och text överlag - förmår utmana, rådbråka och kullkasta våra invanda tankemönster och förutfattade meningar. Visa på alternativ, sprickor, falluckor, och peka ut stigar utanför allfartsvägarna.

Allt detta gör essäerna i Poeter om poeter, som därmed blir en bok jag med upptäckariver kommer att återvända till.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje