Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Rafael Donner om livet som Jörns son och vådan av att vara Donner

dubbelexponerad bild av rafael donner
Rafael Donner dubbelexponerad bild av rafael donner Bild: Niklas Sandström Rafael Donner

Människan är ett känsligt djur är en samling texter, eller längre kolumner, om vad det är att vara människa. Rafael Donner beskriver att han hör röster, att det pågår ett torgmöte i hans huvud. I sina texter beskriver han vad de här rösterna haft för betydelse i hans liv.

Det är lätt att känna igen sig. Jag tror vi alla har ett torgmöte eller en tjattrande apa i vårt medvetande som kommenterar det som händer innanför eller utanför oss.

Rafael har tagit fasta på den amerikansk-israeliska psykologen Daniel Kahneman som forskat i ekonomisk psykologi. Kahneman skriver om hur människan använder sin intuition för att hantera hjärnans informationsöverflöd.

Problem uppstår när vår intuition leder oss fel, för den är både irrationell och självcentrerad. Vi människor är känsliga djur i betydelsen ofta ledda av våra känslor.

Med ungdomlig säkerhet

Läsaren möter en brådmogen person som är både känslig och tvärsäker om vartannat. Kontakten till föräldrar och barndomshem är ännu stark och synen på världen förundrad.

Att han är Jörn Donners son har präglat honom starkt. Ibland blir han helt enkelt bara definierad som ”Donners pojkin”. Många av texterna handlar om frustrationen över att leva i skuggan av sin far och ambivalensen i att ha nytta av det.

far och son jörn och rafael donner
Far och son Jörn och Rafael Donner far och son jörn och rafael donner Bild: Förlaget Jörn Donner,Rafael Donner

I det första kapitlet beskriver Rafael sina känslor vid Jörns hjärtoperation, som han har fått i uppgift att filma för filmen Perkele 2 - kuvia Suomesta.

”Jag lever i en tillvaro bredvid en kolossal bergvägg vars skugga lägger sig över allt jag äger och är, men som samtidigt när som helst riskerar att falla i bitar.”

Med en far som är 57 år äldre än man själv följer, enligt Rafael, en ångestfylld handlingsförlamning, men också en känsla av att man själv borde skynda på och leva innan tiden är ute. Rädslan för att förlora sin far finns hela tiden där.

En man ska inte ha paraply

Rafael Donner granskar mansrollen och dess förväntningar. Det som format honom är en barndom i en liten byskola utanför Ekenäs där han växer upp som en känslig pojke som har lätt för att brista i gråt, en ”lipsill”.

Mansrollen är krävande och svår att leva upp till. Han skriver att han blivit slagen fler gånger än han kan minnas och att könsrollerna sitter betydligt djupare på landsbygden än i Helsingfors. Till och med att använda ett paraply när det regnar sågs som kvinnligt.

”Jag är inte ensam om dessa upplevelser, utan känslokvävningen och gråthatet är en systematiskt förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män.”

Det är tungt att växa upp i en miljö som kräver att du ska förtränga dina känslor och leva upp till en roll. Det leder till ensamhet och svårighet att nå andra människor.

Lycka på eget ansvar

Vid en lägereld i Australien inser en 16-årig Rafael en viktig sak: att han hela sitt liv förväntat sig att andra ska bära ansvaret för hans lycka.

Men där, omgiven av främlingar, inser han att det bara är han som kan hjälpa sig själv om han inte vill förbli ensam. Det är en rörande text om en insikt som ger kraft.

Jag lever i en tillvaro bredvid en kolossal bergvägg vars skugga lägger sig över allt jag äger och är, men som samtidigt när som helst riskerar att falla i bitar

En extra börda har han haft av sitt namn. Två av julgubbens renar i en populär julsång heter Donner och Rudolf. Det är lite som i Johnny Cashs sång "A boy named Sue" – man får lov att härda sig. Numera har han bytt namn till Rafael.

I flera av kolumnerna kretsar Rafael Donner kring sin egen privilegierade position. Som läsare lockas vi att ta del i diskussionerna. Det finns nämligen något motsägande i hans sätt att betrakta sina privilegier.

Normens privilegier

Att han är ”en normal, vit man” ger honom gratis självförtroende och gör att han vågar ta utrymme och lita på sitt eget omdöme. Han är inte en kvinna, ”ett visuellt objekt”.

Det blir inte riktigt klart för läsaren om Rafael Donner själv är intresserad av att dekonstruera de gängse uppfattningar han lägger fram, om de delvis motsvarar hans egna, eller är ett allmängods han använder med ironi.

Feminist, javisst!

Samma oklarhet förekommer när han talar om feminism och egoism.

Det är tacknämligt att han skriver om feminism och säger sig vara en feminist.

Aningen besvärligt blir det när han skriver att han inte vill skapa en vi-mot-dom situation men i samma andetag anklagar feminismen för att bara ta upp frågor som berör kvinnor. Sedan fortsätter han med att beskriva på vilket sätt män har det sämre. Vad är det om inte en vi-mot-dom uppställning?

Varför finns det slut shaming, men inte dick shaming?

Själv undrar jag om det verkligen stämmer att ”förskolelärare som är män har svårt att hitta jobb på grund av sitt kön”, eller om män är mindre berättigade till asyl än kvinnor för att de förutsätts ge sitt liv i konflikter? Gör det inte männen än mer sårbara?

Det är lätt att hålla med Rafael Donner när han skriver att feminismen inte är en kvinnofråga, eller en ideologi, utan en människofråga. Men det kan vara bra att minnas att feminismen redan länge har handlat om lika villkor och rättigheter oberoende av kön (socialt eller biologiskt), inte bara kvinnors rättigheter.

Boken är skriven innan #Metoo – kampanjen fick luft under vingarna. Jag hade gärna läst Rafael Donners tankar kring den.

pärmen till Människan är ett känsligt djur
pärmen till Människan är ett känsligt djur Bild: Ulla Donner Rafael Donner

När Rafael skriver om egoism och hänvisar till den ekonomiska teorin om Homo Oeconomicus, det vill säga en människa som i alla lägen agerar ekonomisk rationellt, så glömmer han att det bara är en teori.

Men när han konstaterar att andra sätt att objektivt mäta framgång än pengar inte finns, då faller han själv in i dessa tankebanor.

Som sagt, texterna lockar till debatt. Det är en styrka.

Det är sorgligt att Rafael Donner själv säger sig vara för cynisk för att våga tro att det skulle göra någon skillnad om han hade modet att sätta stopp för den egoism han så öppenhjärtat avskyr.

Han är uppriktig när han skriver att han är skenhelig i sitt förkastande av rikedom. Det är han inte ensam om, tyvärr.

Bland de 14 förlängda kolumner som boken består av finns det många tankar och infall som inspirerar läsaren till att pejla sina egna tankegångar. Det är uppfriskande att läsa en ung människas texter.

Någon enhetlig självbiografisk essä, som omslaget lovar, blir det inte. Men det är inte heller viktigt. Det viktiga är uppriktigheten och viljan att redogöra för smärtpunkterna. Det är ju ofta där vi kan känna igen oss - som de känsliga djur vi är.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje