Hoppa till huvudinnehåll

"Månlandningarna är en bluff!" Nej, det är de inte alls, bland annat av dessa orsaker

Buzz Aldrin på månen.
Buzz Aldrin på månen. Bild: NASA Apollo 11,Buzz Aldrin

Vi lever i konspirationsteoriernas och så kallade alternativa faktas guldålder. Men den här följande skrönan är inte alls ny, den har varit i cirkulation sedan 1969, året då människan först satte fot på månen.

Det är en rejält seglivad myt, en som varje ny generation tycks älska att upptäcka för sig själv, och i webbens ekokammare växer den och mår fetare än någonsin.

Det kom in en kommentar till Svenska.yle.fi från en person som undrade varför vi envisas med att tala om månlandningarna som ett faktum.

Skribenten menade att det finns utmärkta skäl att anta att vi de facto aldrig har besökt månen, utan att månlandningarna i slutet av 60- och början av 70-talet var iscensatta och filmade i en studio.

Men det slutar inte här. Alla bilder och videoinspelningar som vi ser från rymden är studioinspelningar, datoranimationer och bildmanipuleringar. Lika fejkade som själva månlandningarna var. Detta anser alltså den här kritiskt inställda individen.

Men å andra sidan, opinionsundersökningarna visar att mellan sex och tjugo procent av den amerikanska befolkningen är av samma åsikt.

Det här med månlandningarna och huruvida de ägde rum på riktigt, är någonting som har ältats fram och tillbaka otaliga gånger så till den grad att man blir sjösjuk med mindre, och vi ska inte gå in på alla argument för och emot, här och nu.

Det är inte för att det skulle saknas bergs- och bombsäkra bevis på att förnekarna har fel, tvärtom. Saken är avgjord för länge sedan, bortom allt rimligt tvivel.

Queen Elisabeth photoshop.
Kuckuu! Queen Elisabeth photoshop. Bild: NASA/Creative Commons/David Torcivia/Michael Garnett neil armstrong

Elementärt, min käre Watson

Låt oss däremot se på saken ur det ädla men underskattade bondförnuftets synvinkel.

Månlandningsskeptikern som kontaktade oss talade alltså specifikt om att "alla bilder och inspelningar från rymden, inklusive månlandningarna, är CGI (datoranimationer) och bildmanipuleringar."

Det här argumentet är ju sällsynt lätt att skjuta ned. Under det sena sextiotalet existerade nämligen, som vi vet, inte ens den datorteknologi som skulle ha gjort det möjligt att simulera månlandningarna i digital form.

Vilken som helst mobiltelefon av idag har en kalkyleringskapacitet som är tusentals gånger kraftfullare än någon av det sena sextiotalets "superdatorer" som fyllde upp hela rum.

Samma gäller i ännu högre grad för navigeringsdatorn ombord på månlandarna, som med dagens mått mätt är rena rama kulramen.

Men poängen här är att datorer inte överhuvudtaget användes för bildmanipulering på den tiden, ännu mindre för videomanipulering. De användes till att beräkna flygvektorer och liknande.

Att simulera tiotals timmar av videomaterial från månen, så att det ser äkta ut med den svaga tyngdkraften, det skulle helt enkelt inte ha varit möjligt att göra på den tiden, vare sig digitalt eller analogt, det är svårt nog med dagens digitala teknik.

NASAs månbil på månen.
"Moon buggy" i farten. NASAs månbil på månen. Bild: NASA Nasa,månen,Apollo 17

Fejkad svag tyngdkraft räcker inte

För att fejka en månlandning räcker det nämligen inte med att du simulerar svag tyngdkraft genom att köra bandet i slow-motion, du måste också kunna simulera hur sanden som astronauternas stövlar och bilhjul kastar upp beter sig i vakuum, och det är svårt till och med då du har tillgång till dagens topp-CGI.

På 60-talet skulle det ha varit totalt omöjligt.

Lika omöjligt som att göra det "the hard way", med den gamla skolans analoga specialeffekter, i en studio. En av månlandningsförnekarnas älsklingshypoteser är att regissören Stanley Kubrick lejdes för att göra det här, men nej, inte ens super-filmmakaren Kubrick skulle ha varit kapabel till att dra en sådan enorm kanin ur hatten.

Dessutom skulle det ha tagit åratal, speciellt med tanke på Kubricks pedantiska sinne för perfektion, och Kubrick var bevisligen aldrig försvunnen från offentligheten länge nog för att ens börja ta sig an ett sådant projekt.

Scen från filmen 2001 - ett rymdäventyr.
I Tycho-kratern. Scen från filmen 2001 - ett rymdäventyr. Scen från filmen 2001 - ett rymdäventyr. 2001 – Ett rymdäventyr,Stanley Kubrick

Och se nu till exempel på Kubricks film 2001 – ett rymdäventyr (1968). Den otroligt välgjorda och påkostade filmen utspelar sig delvis på månen och i rymden, men även om dess specialeffekter representerar det bästa som den tidens analoga teknik var kapabel till, så har de sina uppenbara begränsningar.

Och Kubrick skulle inte ha kunnat prestera någonting mer trovärdigt även om han hade haft alla Nasas miljarder att spela med. Var målet att spela in 100% realistiskt material med människor i månens svaga gravitation och vakuum, så fanns det bara en plats för det: månen.

Men också om det hela hade varit möjligt att fejka det så, tänk på det här: ett simulerande av månlandningarna skulle högst sannolikt ha blivit mycket dyrare och svårare än att göra det på riktigt. Speciellt med tanke på att man hur som helst var tvungen att bygga och skjuta upp alla dessa fullt funktionerande månraketer.

När vi nu ändå byggde dem...

Har man en Saturn V, än i denna dag den största och kraftigaste bärraket som världen har sett, så varför i fridens namn skulle man då inte använda den?

Varför inte åka hela vägen till månen då man en gång skjuter iväg den, vilket ingen kan förneka att man gjorde, med tanke på de tusentals ögonvittnen som såg raketerna avfyras på plats och ställe?

Apollo 17 lyfter från Cape Canaveral.
Apollo 17 lyfter från Cape Canaveral. Apollo 17 lyfter från Cape Canaveral. Bild: NASA Saturn V,Apollo 17

Trots allt, det är byggandet och avfyrandet som är den svåra biten.

Det är under avfyrningen som astronauterna utsätter sig själva för den största faran, och då de kommer tillbaka och återinträder i jordens atmosfär. Har de en gång utsatt sig själva för de riskerna så varför skulle de inte då på samma gång åka raka spåret till månen? Det är resans enklaste bit.

Inte för att jag säger att det var en enkel match att landa på månen, det krävde otroligt mycket skicklighet och säkert också en gnutta tur, men jag säger att det hade varit ännu svårare att fejka det hela, speciellt så att man inte åker fast för det.

Hur få folk att tiga?

Att inte åka fast förutsätter bland annat att ingen av de hundratals tusen personer som var involverade i det hela skvallrar till skandalpressen och avslöjar bluffen. Jag menar, vi människor är usla på att hålla hemligheter.

Påstår någon på fullt allvar att KGB inte skulle ha fått nys om amerikanernas fuffens-månfärder, och att de inte skulle ha tagit första bästa chans att sätta USA på pottan med läckta dokument om detta som tillhygge?

(Precis som CIA utan en sekunds dröjsmål skulle ha gjort med avslöjanden om ryssarnas fejkade rymdfärder.)

Dessutom, vilket man utan tvivel skulle ha insett 1969: förr eller senare åker vi till månen "på riktigt", och tänk vad pinsamt om vi då inte hittar Apolloexpeditionernas gamla landningsplatser och allt som de lämnade efter sig där. Det ligger tolv stycken Hasselbladkameror där uppe, någonstans i månsanden, med mera.

Föreställ er skammen för Nasa och USA om ingenting av det där skulle visa sig finnas där, deras nationella heder skulle vara ruinerad för all framtid!

Men där finns de prylarna bevisligen, rymdsonder i omloppsbana runt månen har under de senaste åren upprepade gånger zoomat in och fotograferat de gamla Apollo-landningsplatserna. Månbilarna står kvar där, exakt där som de parkerades.

Foto av gamla månlandningsplatser.
Titta noga, där är de. Sonden Lunar Reconnaissance Orbiters bilder av gamla landningsplatser på månen. Foto av gamla månlandningsplatser. Bild: NASA månen,Lunar Reconnaissance Orbiter

Reflexbrickorna på månen

Men sedan finns det ett annat simpelt experiment som – åtminstone i teorin – vem som helst med en tillräckligt kraftig laser kan utföra för att bevisa att det har varit människor där uppe som har lämnat efter sig prylar. Faktum är att det här görs med jämna mellanrum.

I samband med Apolloexpeditionerna placerades det nämligen ut reflektorer på månens yta, de hörde till ett experiment kallat LLR eller Lunar Laser Ranging Experiment.

Ett par reflektorer placerades också ut av de obemannade sovjetiska Lunokhod-expeditionerna.

Det här gjorde man helt enkelt för att mäta månens avstånd från jorden. Och hur det avståndet förändras med tiden. Det går till som så att man fyrar av en serie laserpulser mot månen, och så räknar man tiden som förflyter tills det glimtar till från de små reflektorerna som ligger där på månens yta.

Det tar ungefär två och en halv sekund innan ljus-ekot från reflektorerna kommer tillbaka till jorden, och eftersom vi känner till ljusets hastighet i vakuum - 299 792 458 m/s - så kan vi beräkna det exakta avståndet som laserljuset har färdats.

Och avståndet till månen varierar ju på grund av månens elliptiska bana, men i genomsnitt är det 385 000 kilometer och 600 meter.

Hur som helst, som det skulle visa sig så avslöjade LLR-experimentet att månen avlägsnar sig från jorden med 3,8 centimeter varje år, vilket är överraskande mycket.

Hej då, månen

Det här betyder till exempel att totala solförmörkelser en dag i framtiden kommer att sluta existera, eftersom månen till slut har avlägsnat sig så mycket att månen inte kan täcka hela solskivan. Men det är åtskilliga miljoner år kvar till dess. 650 miljoner, för att vara exakt.

Den här sortens avståndsmätningar med hjälp av laserblixtar och reflektorer som ligger på månytan är för övrigt något av det mest precisionsmässiga som vi kan tänka oss i mätningsväg. Det motsvarar att bestämma avståndet mellan New York och Los Anges på en fjärdedels millimeter när.

Ljuspulsen som återvänder från reflektorerna är otroligt svag. Av 10^17 fotoner som skjuts mot reflektorerna är det bara en som återvänder. Reflektionen är för svag för att kunna observeras med blotta ögat, men med rätt sorts teleskop och detektor är det inget problem.

En av reflexbrickorna från LLR-experimentet.
En av "reflexbrickorna" från LLR-experimentet. En av reflexbrickorna från LLR-experimentet. Bild: NASA månen,LLR

Och en tillräckligt rik amatör skulle i princip kunna köpa sig både en laserkanon (7 x10^17 fotoner/puls, 800mJ @ 532nm), ett lite bastantare amatörteleskop och en detektor. Det skulle väl kosta en hundra tusen euro eller så, men har man nyss vunnit Eurojackpotten så torde det inte vara ett problem.

Eller så kan ni kontakta min kompis Anton, han har en sådan laser om någon vill låna. Nej, jag skämtar bara.

Men reflektorerna finns hur som helst där, som sagt, om någon vill kolla saken. Liksom allt annat skrot från månfärdernas guldålder. De amerikanska flaggorna lär dock ha vittrat bort på grund av solens UV-strålning.

Men varför betala sig sjuk för en svindyr månlaser då man helt enkelt kan koppla på bondförnuftet, och gå ut en stjärnklar natt och bara njuta av själva månskenet.

Fullmånen.
Fullmånen. Bild: Marcus Rosenlund månen,Fullmåne,Supermåne

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap