Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: Inga krokodiltårar, tack! Den kritiska blicken tar nacksving på sentimentaliteten i Nationaloperans Madame Butterfly

Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan.
Hyeseoung Kwon som Madame Butterfly på Nationaloperan. Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,Madama Butterfly,Hyeseoung Kwon

Den japanska regissören Yoshi Oïdas iscensättning av Puccinis opera spränger kanske inte banken men den låter titelgestalten ta det efterlängtade steget från ett naivt och aningslöst offer till en kvinna med resning och integritet.

I den ekvationen ingår också en social kritik som levereras med snäppet större skärpa än vi är vana vid.

Som stöd för sin tolkning har Yoshi Oïda utgått ifrån ett partitur som rätt långt bygger på en tidigare version av Madame Butterfly än den som vanligtvis sätts upp i dag.

Giacomo Puccini bearbetade sin opera i flera omgångar och på den vägen förändrades också personteckningen, de grällaste motsättningarna suddades efterhand ut.

I den här uppsättningen blottläggs de igen, utan romantiska dimridåer.

Alla som velat ge den svekfulla Pinkerton en smocka får verkligen vatten på sin kvarn nu.

I den version som använts här är den amerikanska marinlöjtnanten inte bara en arrogant macho som leker med en ung kvinnas känslor. Han är också en fullblodsrasist som föraktfullt talar om ”snedögon” och gör sig lustig över de japanska sedvänjorna.

Men Yoshi Oïda ruckar också på bilden av Butterfly. I hans läsning är hon varken genomnaiv eller purung.

Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan.
Hyeseoung Kwon och Mika Pohjonen som Butterfly och Pinkerton. Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,Madama Butterfly,Mika Pohjonen,Hyeseoung Kwon

Att Pinkerton aldrig tänkt att deras äktenskap ”på japanskt vis” ska bli något bestående inser hon kanske inte men i den här uppsättningen står det mer än klart att det inte är känslorna som får henne att ingå förbindelsen utan omständigheterna.

Madame Butterfly – eller Cio-Cio-San som hon egentligen heter - har tvingats försörja sig själv som geisha sedan familjen hamnat på obestånd. Hon är sitt eget kapital, sitt enda kapital och hon försöker omsätta det så klokt hon kan.

Parallellen till vår tids sexturism och hustruhandel är uppenbar.

Just därför känns det kanske lite märkligt att regin samtidigt låter oss förstå att den här kvinnan är betydligt äldre än de femton år hon uppger sig vara.

Men det säger förstås också något om de sinistra villkoren. Den som inte längre är en barnbrud måste åtminstone låtsas vara det.

Stramt om maktstrukturer och kulturchauvinism

Som helhet är Yoshi Oïdas läsning en nykter studie i maktstrukturer och kulturchauvinism.

Och med ett tydligt statement i den sista scenen, dessutom.

Det sista vi ser av Butterfly är nämligen inte hennes självmord.

Dolken som hennes egen far begått självmord med är ett omen av samma slag som Tjechovs berömda gevär. Den introduceras i första akten varvid alla förstår att den också kommer att användas.

Men Oïda öser inte alls på med någon melodramatisk självmordsscen i finalen.

Premiärkvällens titelrollsinnehavare, den sydkoreanska sopranen Hyeseoung Kwon, tecknar porträttet av en kvinna som stegvis växer ut ur sin traditionella offerroll.

En kvinna med resning och en buffel till man

Balansgången i första akten är svår, det är inte alldeles lätt att hantera de dubbla signaler som rollen förutsätts sända ut i den här sättningen.

Inledningen är överlag lite onyanserad, det gäller också orkestern som under ledning av Pietari Inkinen ibland dränker solisterna.

Men i andra akten hittar både orkestern och ensemblen nyanserna och varandra. Hyeseoung Kwon blommar upp och plötsligt börjar en riktigt intressant rolltolkning ta form.

Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan.
Madame Butterfly avvisar ett frieri. På bilden Jeni Packalen som tjänarinnan Suzuki, Hyeseoung Kwon som Butterfly och Dong-Hoon Han som prins Yamadori. Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,Jeni Packalén,Madama Butterfly,Dong-Hoon Han

Vad Butterfly slutligen gör med sitt liv förblir en öppen fråga här. Men valet är hennes.

Slutscenen får karaktären av en självständighetsförklaring, både i relation till patriarkala strukturer och etnocentriska.

I Mika Pohjonens Pinkerton frodas bägge. Han gör en riktigt otäck buffel - och han gör det bra.

Det är intressant att jämföra gestalten med den framtoning Puccini senare gav Pinkerton. Den här figuren har inte ett enda försonligt drag.

I sin krassa syn på människor som handelsvara känns han dessutom obehagligt igenkännbar och aktuell trots att han är rätt grovt skissad i librettot.

Och i förlängningen innebär det ju också att Sharpless ambivalenta hållning till hans framfart framstår som ännu ohållbarare än i de senare versionerna.

I Jaakko Kortekangas tolkning av den amerikanska konsuln ryms helt följdriktigt både vankelmod och chauvinistisk aningslöshet vid sidan av den grundläggande rättskänslan.

Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan.
Tom Schenk står för uppsättningens funktionella scenografi. Foto från Madame Butterfly på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Madama Butterfly,Finlands nationalopera

Nationaloperans uppsättning bjuder överlag på gedigna rollprestationer och jämnt ensemblespel.

Några överdrivet tecknade smilfinkar, fyllon och posörer ingår ju alltid, förstås. Det får man leva med.

Men i övrigt slipper vi faktiskt det mesta av slitna Butterfly-klichéer den här gången.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje