Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Inlandet - Om vägran att vilja och välja

Elin Willows sitter på en stol
Elin Willows romandebuterar med "Inlandet". Elin Willows sitter på en stol Bild: Förlaget/Niklas Sandström författare,elin willows

Elin Willows romandebuterar med en närstudie i passivitet – en eggande och egensinnig skildring av en människa som vägrar både välja och vilja. Inlandet är ett praktexemplar på stilsäkerhet till den milda grad att recensenten hade önskat sig några brännande sprickor.

Det är något vagt oroande med människor som avstår från att vilja saker.

Apati som tematik har långa anor inom litteraturen – tankarna går bl.a. till Herman Melvilles novell ”Bartleby” från 1853. Där yttras den klassiska repliken ”I would prefer not to”, som också gett namn till en aktuell föreställning på Svenska teatern i Helsingfors. Samma devis kunde vara mottot för jagberättaren i Elin Willows debutroman Inlandet.

Boken handlar om en ung kvinna som flyttat till en liten ort i norra Sverige för att vara med sin pojkvän. Förhållandet tar slut under väldigt odramatiska former innan hon ens hunnit fram. Ändå stannar hon kvar. Hon får jobb i byns mataffär och hyr in sig hos en gammal dam.

Reaktionerna från omgivningen – både den hon lämnat och den hon landat i – är frågande. Att som ung människa (hon framstår som strax över 20) flytta ut på glesbygden och inte ge sken av att vara på väg bort fordrar förklaringar hon inte har. Inte ens som läsare får man något tydligare svar än:

”Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det tills nästa val. Och något sådant är jag inte redo för just nu.”Inlandet, s. 11.

Att inte fånga dagen

Inlandets huvudperson är inte namngiven, och hennes anonymitet befästs ytterligare av att hon så gott som aldrig ger uttryck för en egen vilja eller preferens boken igenom.

Hon anstränger sig inte för att lära känna vare sig människor eller stigar. Hon ser inte ensamheten som ett gyllene tillfälle att fördjupa sig i läsning eller djupa tankar. Hon äter godis, ser på tv (eller sitter hemma med tv:n på utan att titta) och följer med en kollega till Hotellet på lördagarna för att festa, men utan att roa sig eller interagera med folk i någon större utsträckning.

Inlandets pärmbild
Inlandets pärmbild Bild: Förlaget/Niklas Sandström författare,elin willows

Hon är helt enkelt antitesen till en person som ”fångar dagen”, och som litterär utgångspunkt är det väldigt intressant. Inlandet blir som en inverterad version av att åka till en ny plats för att ”hitta sig själv”, ett koncept som är etablerat bland unga människor (i en viss samhällsklass och uppåt) både i verkliga livet och litteraturen. Här är skyskrapor och palmträd utbytta mot tallar och snö, och upptäckarlusten utbytt mot ett milt ointresse.

Det som kvarstår, i viss mån, är genrens exotiserande blick. Även om det finns en tydlig värme och respekt i hur Willows skildrar inlandets människor påpekas det ideligen hur annorlunda de är.

Kvinnor utan mål

Inlandet går också att läsa utgående från en tradition av böcker där det inte ”händer” något. Ett exempel är Malin Kiveläs roman Du eller aldrig (2006), som handlar om den socialt avvikande trädgårdsmästaren Aija i Helsingfors. Skillnaden är att Aija har en massa specialintressen och ett tydligt driv, medan Willows huvudperson främst flyter planlöst fram.

Jag tänker också på två av de senaste årens svenska romaner om ”unga kvinnor utan mål”, nämligen Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017) och Tone Schunnessons Tripprapporter (2016). De kan båda sägas utforska passivitet, men genom att låta romankaraktärerna hänge sig åt olika typer av berusning och förströelse. De skiljer sig således från Willows huvudperson genom att de mycket mer aktivt uppsöker sina passiva tillstånd.

Ståhl och Schunnessons böcker gör också en poäng av att handla om världen precis just nu, medan Willows bok utspelar sig under tidigt 2000-tal. Trots det läser jag alla tre böckerna som reaktioner på delvis samma krav, nämligen att som ung kvinna vara duktig, åstadkomma saker och följa en ”Plan”.

Vems passivitet är politisk?

Att utforska passiviteten som ett trots är ett i sig hedervärt litterärt åtagande, inte minst i vår kapitalistiska samtid där de dominerande imperativen är ”njut!”, ”välj!” och ”begär!”.

Utmaningen är att passiva karaktärer är knepiga att komma under huden på. Det är ett problem som delvis finns i Inlandet – vi får veta så lite om huvudpersonen att det är svårt att bli riktigt engagerad i henne.

Det gör det också svårare att läsa in en samhällskritisk potential – även om viljelösheten kan ses som en protest blir det en väldigt inåtvänd sådan när det utförs av en enskild person vars inre förblir dolt. Platsen uppvisar förvisso ett annat sätt att leva, som delvis förändrar bokens huvudperson (hon lär känna folk i olika åldrar, hon lär sig köra bil, hon anpassar sitt sätt att konsumera och tillbringa sin fritid till platsens förutsättningar), men det sker få ömsesidiga utbyten.

Även om det ges vissa vinkar om att huvudpersonens tillstånd också kan ha med mentala hälsoproblem att göra (det finns perioder då hon lider av huvudvärk, näsblod, andnings- och sömnsvårigheter) är romanen förtjänstfullt ointresserad av att diagnosticera eller komma med förklaringar. Vi får inte veta något om livet före hon kommer till platsen, och inget om vad som kan tänkas hända efter att boken tagit slut.

Inlandet aktar sig noga för att komma med värderingar om världen. Den är ett stilla iakttagande, vilket är befriande samtidigt som flera intressanta frågor förblir oställda:

Vems passivitet kan kallas politisk? Vem kan unna sig att låta bli att göra val?

En egen tidsfenomenologi

Om tematiken lämnar mig med vissa frågor imponerar Inlandets stilmässiga och berättartekniska utförande desto mer.

Boken består av korta, nästan destillerade prosastycken som avlöser varandra enligt en egen logik som inte är tidsmässigt kronologiskt, utan hoppar hit och dit. Det leder till att jag som läsare inte alltid är helt säker på när i tiden en viss scen utspelar sig (det totala spannet är knappa två år), men det känns inte förvirrande, utan snarare som att texten på ett fascinerande sätt förkroppsligar det cirkulära och tidlösa tillstånd som huvudpersonen befinner sig i.

Willows visar prov på utsökt språkkänsla och en poetisk uppmärksamhet för vardagliga händelser som att trycka ihop kartonger eller bre marmelad på en bit bröd.

Författaren Elin Willows står och tittar in i kameran
Elin Willows. Författaren Elin Willows står och tittar in i kameran Bild: Förlaget/Niklas Sandström författare

Boken upprättar en helt egen tidsfenomenologi där innehållet trots det cirkulära greppet ändå rör sig framåt, om än långsamt.

Själva läsandet går däremot snabbt, dels på grund av att språket löper smidigt, men också på grund av att scener och kapitel är så korta. Det är medryckande, men ibland på gränsen till onödigt friktionsfritt, eftersom läsningen riskerar bli ytligare än texten skulle förtjäna.

Som det är nu ligger behållningen inte huvudsakligen i enskilda scener, utan i den både ömsinta och lakoniska helhetsstämning som Willows mejslar fram. Här finns underbara och precisa iakttagelser – som att höra till en plats kan innebära att man känner igen andra människor på hur deras bilar låter.

Textens styrka som akilleshäl

Inlandet har en stark förhandshajp att leva upp till: boken utkommer samtidigt på tre förlag (svenska Natur och kultur, finlandssvenska Förlaget M och i finsk översättning på Teos) och har nämnts på flera svenska listor över vårens mest intressanta böcker. För den som bara känner till premissen kan det eventuellt förvåna eftersom den framstår som så enkel – en kvinna hamnar på en liten ort och stannar där – men det är faktiskt just det som fascinerar.

Styrkan med Inlandet är inte att den gör ”mycket mer” än vad den utlovar, utan att den gör precis just det. Den koketterar inte, spretar inte, utan ger sig – precis som sin huvudperson – ro att stanna i miljön och se vad som händer. Den bygger en omsorgsfull, behaglig texthelhet som är otroligt skickligt genomförd för att vara en debut.

Tyvärr är bokens största styrka också dess akilleshäl – formen och stilsäkerheten lägger sig som ett snyggt lager över alla sprickor. Även om det är intressant att ha en huvudperson som vägrar vilja är det svårt att beröras av läsningen när boken som helhet uppvisar samma tendens. Texten låter både jagberättaren och hennes värld hållas på en vackert konstruerad – och kontrollerad – distans, vilket gör det oklart vad som riktigt står på spel.

Jag hade gärna tvingats in i närmare närkamp med bokens egensinniga berättare och hennes inland. Förhoppningsvis låter Willows mig inte komma lika enkelt undan nästa gång.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje