Hoppa till huvudinnehåll

Varför gnäller ni? Finlandssvenskarna är inte alls osynliga i Sverige

Linda Söderlund
Linda Söderlund korrespondenter

Innan jag flyttade till Sverige var det flera som varnade mig: “var beredd på att hela tiden få förklara varför du kan svenska”. Men jag har inte behövt förklara en endaste gång - alla de tusentals finlandssvenskar som har flyttat före mig har skött det jobbet.

Under 2000-talet är vi många finlandssvenskar som har flyttat till Sverige, mest för att jobba eller studera. Enligt Magmas utredning från 2016 handlar det om hela 17 000 personer.

Och jag tycker att det är tydligt att det stora antalet har gjort ett avtryck, åtminstone i Stockholm.

Många finlandssvenskar som har flyttat till Sverige har också aktivt jobbat på att bli av med sin finlandssvenska, för att inte sticka ut.

Dels verkar svenskarna faktiskt ha ganska bra koll på oss. Det är inte alls exotiskt med finlandssvenska och de vet att vi är en minoritet i Finland.

Under mitt halvår i Stockholm har jag inte en enda gång behövt förklara varför jag talar så god svenska. Svenskarnas medvetenhet om finlandssvenskar tycks helt enkelt ha ökat, antagligen för att de har mött så många av oss.

För drygt 15 år sedan jobbade min man i en mindre stad i Sverige och stötte då ofta på fördomar. Han fick förklara sin muminsvenska och de frågade var han hade kniven. Sådana fördomar har vi inte alls stött på nu.

“Varifrån kommer du?” funkar också i Sverige

Då jag rör mig i Stockholm är det inte ovanligt att jag hör finlandssvenska. Visst, det kan vara turister, men många verkar bo här.

Det har också hänt att jag i mitt jobb har stött på finlandssvenskar då jag har gjort intervjuer på stan.

I Sverige skapar negationer lite dålig stämning, så därför ska man undvika det, har jag fått höra.

Det givna small talket mellan finlandssvenskar är att fråga varifrån den andra kommer och reda ut om man har gemensamma bekanta. Eller om man är släkt.

Den vanan har jag lagt mig av med då jag möter svenskar.

Därför tog det också ganska länge innan jag insåg att en av de svenska fotografer jag jobbar med har finlandssvenska rötter. Det visade sig att hans mormor hade utvandrat från Kimitoön, från samma ö där jag har växt upp. Vi är trots allt inte släkt.

I Sverige skapar negationer dålig stämning

I Sverige är det omöjligt att inte påverkas av rikssvenskan. Det gäller framför allt ordval. Fika och tunnelbana faller sig naturligt, medan jag ännu har svårt med verbet kulla och nyordet vobba.

Kulla betyder att ta fast någon i leken kull, den lek vi på finlandssvenska kallar hippa eller nata. Vobba betyder att jobba hemifrån med sjukt barn. Vabba är som bekant att vara hemma med sjukt barn, utan att jobba.

Kritikerna har frågat sig vad vi skulle vinna på att ha minoritetsstatus, och jag är beredd att hålla med.

Men det handlar också om betoningar och hur man uttrycker saker. Då personalen i kassan frågar om man vill ha kvittot ska man helst inte svara “nej tack”, fast det är det man menar, utan istället säga “tack, det är bra”.

I Sverige skapar negationer lite dålig stämning, så därför ska man undvika det, har jag fått höra.

Många finlandssvenskar som har flyttat till Sverige har också aktivt jobbat på att bli av med sin finlandssvenska, för att inte sticka ut. Det gäller kanske särskilt dem som kom på 60- och 70-talet, men det förekommer också bland dem som flyttat på 2000-talet.

Finlandssvenskarna fick ingen minoritetsstatus

Men fast vi är många finlandssvenskar i Sverige, ungefär 200 000, så vet jag att det finns de som tycker att vi fortfarande är osynliga.

Finlandssvenskarnas riksförbund Fris har till exempel jobbat för att finlandssvenskarna ska få minoritetsstatus, men den svenska regeringens utredning visade att vi inte uppfyller det historiska kravet för att betraktas som minoritet.

Kritikerna har frågat sig vad vi skulle vinna på att ha minoritetsstatus, och jag är beredd att hålla med.

För mig personligen räcker det med att jag känner mig accepterad i Sverige. Och det är skönt att slippa förklara varför jag kan svenska.

Jag uppfattar att den tydligaste skillnaden mellan rikssvenskar och finlandssvenskar trots allt är just språket. Och det är förstås en självklarhet, men vill man i Sverige hållas fast vid en finlandssvensk identitet, så gäller det att också hålla fast vid språket.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes