Hoppa till huvudinnehåll

Författaren Mikael Timm anser att det beror på den egna samtiden och inte på objektet när man efterlyser en kritisk skildring av Bergman

Porträtt av författaren Mikael Timm.
Mikael Timm höll kontakt med Ingmar Bergman under trettio år. Porträtt av författaren Mikael Timm. Bild: Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland Mikael Timm

Gamla filmer visas, nya teateruppsättningar har premiär. Skrifter av regissören själv varvas med analyser av desamma. Alla vill delta i Bergmanfesten. Men alla kände honom inte lika väl som Mikael Timm.

Namnet Ingmar Bergman väcker många associationer. En sliten basker. Svartvit ångest. Färgstarkt julfirande.

Svensk framgång. Filmhistoria.

Världen över kommer man detta jubileumsår att kunna ta del av diskussioner om den svenske regissörens betydelse för filmkonsten.

Att hans konst lever och mår väl råder det ingen tvekan om, men själv lämnade Bergman jordelivet i juli 2007 - och några månader senare utkom Mikael Timms Ingmar Bergman: lusten och dämonerna.

En bok som med sina 600 sidor av sprudlande levnadsberättelse kan betraktas som en tämligen uttömmande biografi.

Utdrag ur Mikael Timms bok om Ingmar Bergman.
Fin Bergmanbiografi. Utdrag ur Mikael Timms bok om Ingmar Bergman. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad Ingmar Bergman

Enbart hyllning?

Även om mottagandet var mycket positivt när boken utkom 2008 så kunde man i dess kölvatten höra ett mummel om att man nog ännu fick vänta på den kritiska versionen av Bergman.

Tio år senare är liknande tongångar aktuella igen i och med att röster höjts om att Stiftelsen Ingmar Bergman bara tillåter skönmålning av Bergman.

"Dravel!" – kontrar man från Stiftelsens sida och i mitt huvud ringer frågan om varför det verkar finnas en efterfrågan på kritik?

Mikael Timm som besöker Finland för ett av de åtta Bergmansamtal som ordnas på Hanaholmens kulturcentrum har inga problem med att besvara min fråga.

- När det behövs en kritisk bok om någon - när folk vill ha en sådan - så beror det på vad som händer i den egna samtiden, det beror inte på objektet.

Närbild på Ingmar Bergman.
Jubileumsåret till ära ordnas åtta Bergmansamtal på¨Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Närbild på Ingmar Bergman. Bild: Yle & Bengt Wanselius Ingmar Bergman

- På 1970-talet behövde man något kritiskt eftersom han då var så stark och dominerande. Man trodde att han styrde över filmsverige, vilket han inte riktigt gjorde - för det var en roll han inte riktigt ville ha.

- När han kom tillbaka från München och gjorde teater - då ville man ha något kritiskt eftersom man tyckte att det var lite konstigt att han kom in och skulle få göra alla stora uppsättningar på Dramaten.

- Och idag ser man honom i förhållande till #metoo-rörelsen. Så den kritiska bok man längtar efter är nog flera olika kritiska böcker, säger Timm.

Men skuggan då?

Oberoende av om det så småningom kommer en eller flera kritiska Bergmanskildringar är det väl ändå uppenbart att många har en bild av att han kastat en ganska lång skugga över sin bransch?

Mikael Timm, som vid sidan av sitt författarskap och det journalistiska värvet även jobbar som regissör, väljer att ta sats mot ett konstnärskap som Bergman beundrade högt.

- Det finns mängder av bra svenska författare som var samtida med Strindberg, men de har alltid stått i skuggan eftersom han var så produktiv och så framgångsrik - lite likadant var det med Bergman.

August Strindbergs i fotografiskt självporträtt
Idolen Strindberg. August Strindbergs i fotografiskt självporträtt Bild: Wikimedia Commons/August Strindberg självporträtt

- Man kan tänka sig att en filmare som den nyligen bortgångne Kjell Grede levde i skuggan av Bergman. Och går man längre tillbaka så har vi den elegante komediregissören Hasse Ekman som på något sätt alltid tävlade med Bergman - och ständigt kom tvåa.

Ständig revolt

Även om det tydligen fanns en skugga att förhålla sig till så är Timm noga med att påpeka att det inte handlade om att Bergman på något sätt skulle ha manipulerat själva filmproduktionen.

Timm lyfter även fram det faktum att årtiondena också bjudit på olika former av revolter mot Bergman.

På 1960-talet ville man till exempel inte att denne skulle undervisa på Filmskolan. Och under Fanny och Alexander-tiden på 1980-talet ansåg man att han for iväg med hela det svenska filmstödet – vilket inte var sant eftersom hans produktioner finansierades med pengar utifrån.

TV-nytt om Ingmar Bergman som regissör för Fanny och Alexander.
Fanny och Alexander diskuterades i många sammanhnag på 1980-talet. TV-nytt om Ingmar Bergman som regissör för Fanny och Alexander. 1983

- Det fanns ett behov av att revoltera, men de som verkligen hamnade i skuggan var alltså de samtida yrkesutövarna. De fick ofta finna sig i att deras filmer bedömdes i förhållande till Bergmans filmer.

- Bo Widerberg var ju ständigt medveten om det där och gjorde ständigt uppror. Han blev liksom aldrig klar med upproret mot Bergman, trots att han själv var väldigt framgångsrik, säger Timm.

Varför bry sig idag?

Såhär 100-årsjubileet till ära förstår man att många talar om Bergman - men är han värd allt ståhej? Varför skall man 2018 bry sig om filmer från det förra århundradet?

- Precis som man 2018 kan intressera sig för Picasso eller Vermeer eller se pjäser av Molière eller Shakespeare, slår Timm fast.

- Bergman är i den klassen av konstnärer vars verk är så rika att de förblir aktuella. Alla verk är inte alltid aktuella, men det finns alltid en del av hans produktion som är det.

Ingmar Bergman 1968
Ansiktet bakom filmen "Ansiktet". Ingmar Bergman 1968 Bild: WENN.com ingmar bergman

Idag är Ansiktet (1958) den film Mikael Timm oftast väljer att se om, men Bergmanintresset föddes med en helt annan film. När han var bara sju eller åtta år gammal.

Då skrattade Bergman

- Min pappa kom hem en kväll och var väldigt förbannad och svor vid middagsbordet över att han hade haft en så hemsk upplevelse, berättar Timm.

- Han extraknäckte som biovaktmästare och det visade sig att han talade om en förskräcklig film han måste se gång på gång eftersom folk envisades med att komma och se den.

- Filmen ifråga var Smultronstället (1957) som börjar med en mardröm som huvudpersonen har – en likkista i gamla stan öppnas och trillar av begravningsvagnen och professorn som drömmer ser sig själv liggande i kistan.

- Det där tyckte min far var väldigt otäckt så det var han som väckte mitt Bergmanintresse, för när min mamma, syster och jag frågade vad det var för en film svarade han:

– "Det var den där jävla Bergman!"

- Sedan dess har jag varit intresserad av Bergman. Och när jag berättade den där historien för Bergman så skrattade han länge och gott och tyckte att det var jätte roligt att han lyckats skrämma min pappa.

- Det tyckte han verkligen var toppen.

Vill du höra mera om vad Mikael Timm och Ingmar Bergman diskuterade under de trettio år de hade kontakt?

Då skall du ta del av det samtal som måndagen den 5 februari äger rum på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo.

Bor du inte närheten? Har inte tid just då?

Ingen fara - samtalet streamas på svenska.yle.fi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje