Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Dokumentärfiktion eller roman? Jörn Donners senaste är ett gränsfall

Jörn Donner har skrivit en ny roman
Jörn Donner har skrivit en ny roman Bild: Förlaget Jörn Donner,författare,roman,Finska inbördeskriget 1918

Alla vet vem Jörn Donner är och också en yngre generation känner till att han skrivit oerhört många böcker. Vid sidan om allt annat han sysslat med – inom film, politik, som debattör och provokatör - kort sagt, som kändis i ordets egentliga bemärkelse.

Men hur många har egentligen läst en roman av Jörn Donner?

Det är den smått hädiska tanke som slår mig när jag åtar mig att recensera hans nya roman Blod är tunnare än vatten, som utkommer passande nog på hans 85-års dag, den 5 februari. (Att Donner alltså är född samma dag som vår nationalskald Johan Ludwig Runeberg är ett sammanträffande som lätt kan ges en vidare innebörd.)

Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten, pärmbild
Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten, pärmbild Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten, pärmbild Bild: Förlaget roman,Jörn Donner,Finska inbördeskriget 1918,Karelska näset

Ingen typisk roman

Nu kallas den nya boken uttryckligen en roman;

en roman om det hårda, otrygga livet i efterdyningarna av finska inbördeskriget 1918

Står det på omslagsbladet. Men är det egentligen en roman?

Åtminstone är det inte någon släktkrönika om det finlandssvenska borgerskapet, så som den romansvit som Donner tidigare ägnat en mängd volymer åt.

I vilket fall som helst är det här en intressant bok och den som inte tidigare har läst någon roman av Jörn Donner kan gott börja här, i fel ända så att säga.

Baserar sig på dokumentariskt material

Den nya romanen – hans sista? - baserar sig på anteckningar och fragment till en berättelse som Donner hittar bland den kvarlåtenskap av dokument som hans far Kai har lämnat efter sig på en gammal släktvilla på Karelska näset.

Villa på Karelska näset
Villa på Karelska näset Villa på Karelska näset Bild: Yle/Anders Mård Karelen,Ryssland,Karelska näset,hus,Villa Golicke,anders mård

Vid sidan om de här textfragmenten består romanen även av arkivmaterial och dylika dokument från händelserna år 1918, som Donner har redigerat. Därtill kommer de partier, som Donner förmodligen själv skrivit ihop och lagt till för att göra berättelsen mer koherent – eller fullständig.

Allt det här beskrivs i ett företal till själva romanen.

Detta material har för övrigt också tidigare stått som bakgrund för filmen Gränsen 1918 från tio år tillbaka, regisserad av Lauri Törhönen. Men här skildras skeendet ur ett annat perspektiv.

Ramberättelsen är viktig och väcker frågor

Att jag ägnar så här pass mycket utrymme åt att beskriva den lite speciella konstruktionen har att göra med att själva ramberättelsen är av väsentlig betydelse vid läsningen. Det handlar om frågor om vad är dikt och vad är sanning i historien som skildras?

Vad är dokumentariskt riktigt och vad är påhittat?

De här frågorna hänför sig till romanens tematik och detta har jag anledning att återkomma till. Men först måste jag säga någonting om huvudpersonerna och handlingen, de geografiska ramarna.

Huvudpersoner och handling

Händelserna i romanen utspelar sig alltså för ganska exakt hundra år sedan i en gränstrakt vid Karelska näset: ”Det handlar om en gräns, med utvikningar till båda sidor av den, västerut till staden Viborg, österut till S:t Petersburg, som vid tiden för huvuddelen av denna berättelse kallades Petrograd…”. Heter det i samma företal.

Gammal karta över Viborgs län
Gammal karta över Viborgs län Gammal karta över Viborgs län Bild: creative commons kartor,Ryssland,Finland,Karelska näset,St Petersburg,Ladoga,Finska viken,gränstrakter,Viborgs län

I början av berättelsen flyr vår huvudperson Alexander över gränsfloden Rajajoki, på svenska Systerbäck, från den ryska sidan över till Finland. Han är en rysk jude och så hemskt mycket mer får vi inte veta om hans bakgrund, varför han flyr, annat än att han inte känner sig hemma i Ryssland.

Att där råder bolsjevikiskt terrorvälde, hungersnöd och elände förklarar också en del.

Och i Finland är han inte heller välkommen, ska det visa sig.

Ett triangeldrama och en kärlekshistoria

Han tar sig emellertid fram till en villa som han påstår ha varit hans egendom. Numera bebos den av en finsk kvinna, Anna, som trots en viss misstänksamhet inhyser Alexander.

Så småningom leder samvaron till ett kärleksförhållande.

Tredje parten i berättelsen innehas av ”Kaptenen”, som han kallas, kommendanten i distriktet för vilken Anna jobbar som assistent. När han får nys om att hon tagit sig an en flykting utsätter han denne för mer eller mindre hotfulla förhör.

Men med tiden utvecklas mellan dem en säregen relation där Kaptenens roll inte nödvändigtvis entydigt är den ondes. Eftersom Anna har ett inte obetydligt finger med i spelet följer upplägget det klassiska triangeldramats.

Så är berättelsen som ligger i centrum, den mellan Alexander och Anna också en romantisk kärlekshistoria och slutet blir egentligen rätt förutsägbart när det börjar nalkas.

Men i gengäld finns det på det tematiska planet mycket intressant stoff.

En sjukdom sprider sig över Europa

Om handlingen är det inte så mycket mer som behöver sägas, särdeles mycket action på ytan finns inte. Att det är våldsamma tider framgår dock tydligt, även om det mesta skildras med ett kyligt avstånd.

Vi är offer för en sjukdom som sprider sig i Europa― Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten

Våldet är ständigt närvarande och de grymheter som människorna utför mot varandra bara för att de står på olika sidor – röd eller vit – blir desto mer drabbande av att de kommer fram liksom i förbifarten, i dolda eller outtalade meningar. Donners krasst konstaterande prosa är inte frossande.

Kvinnliga röda fångar på ett fångläger i Tammerfors, 1918
Fångläger under inbördeskriget Kvinnliga röda fångar på ett fångläger i Tammerfors, 1918 Bild: Tampereen museot finska inbördeskriget,röda (finska inbördeskriget),fångläger,Tammerfors,1918

Att det just i år räknas hundra år sedan inbördeskrigets grymheter (ingenting att ”fira” väl, som 100 år av självständighet?) gör det lätt att man hajar till för en sådan här sentensartad tanke, som Alexander uttalar:

”Vi är offer för en sjukdom som sprider sig i Europa.”

Olika slag av gränser

I det tidigare nämnda företalet skriver Donner om sitt ”intresse för gränser, i nuet och det förflutna.”

Blod är tunnare än vatten handlar följaktligen mycket om gränser, på och under ytan. Rent geografiskt och konkret har vi för det första gränsfloden, Rajajoki, som Alexander i början tar sig över. Den utgör gränsen mellan Finland och Ryssland.

Jag vill leva i ett fritt samhälle, inte i Finland som det nu är, inte i Ryssland heller.― Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten

Sedan har vi gränslinjen mellan de stridande parterna i det pågående inbördeskriget, de röda och de vita. Hur respektive parter ser på stridigheterna, fiendskapen, hur man har benämnt konflikterna (inbördeskrig kontra frihetskrig/brödrakrig etc.) hänger ihop med denna gränsdragning.

Två röda avrättas i Kiviniemi i Karelen 11.4.1918.
Finska inbördeskriget 1918 Två röda avrättas i Kiviniemi i Karelen 11.4.1918. Bild: Vapriikin kuva-arkisto finska inbördeskriget,De röda,vita (finska inbördeskriget)

Därtill kan man urskilja olika mönster av mera finmaskiga gränser mellan de olika kontrahenterna i boken. Sådana som växer fram och byggs över om vartannat an efter att händelserna framskrider och växlar.

Att Alexander slutligen är en jude är väsentligt. Han känner sig inte hemma inom några traditionella nationsgränser, som de framstår för honom i den tid han lever i. Så här säger han i ett samtal med Kaptenen: "Jag vill leva i ett fritt samhälle, inte i Finland som det nu är, inte i Ryssland heller."

Ramberättelsen och det dokumentariska inslagen

Om det finns mycket att bena ut på det tematiska planet, börjar jag under läsningen fundera också på det påstått dokumentariska i romanen. Det som hänför sig exempelvis till ramberättelsen som jag var inne på.

Donner berättar alltså att romanens historia baserar sig på anteckningar och fragment efter hans fader, som han själv (med hjälp av sin son Rafael) editerat. Dessutom har han tillfogat – och editerat – en del dokumentariska handlingar, berättelser och arkivmaterial från händelserna 1918.

Uutinen kuolemantapauksesta.
Finska inbördeskriget 1918 Uutinen kuolemantapauksesta. Viborg,Finska inbördeskriget 1918

Vad är då som Donner själv har skrivit till? Är det här alls en roman i den meningen som brukar uppfattas som någonting fiktivt, uppdiktat? Jag menar om allt som är med i boken faktiskt finns dokumenterat?

Eller är hela konstruktionen en ramberättelse som Donner har fabricerat?

I själva verket finns det inom litteraturhistorien många exempel på romaner som författaren påstår att bygger på upphittade handlingar eller opublicerade textfragment.

Gunnar Mörn och händelserna i Viborg

I boken finns till exempel ett avsnitt som behandlar striderna i Viborg i under några hemska dagar i april 1918 fram till att de vita ”befriar” staden den 29 april. Detta baserar sig på dagboksanteckningar av en ung man med vänstersympatier vid namn Gunnar Mörn. Han kommer till Viborg, som då är i de rödas händer, med hopp om att kunna fortsätta ge ut vänstertidningen Arbetet där han ”skrivit eldfängda, revolutionära artiklar”.

Röda fångar under striderna om  Viborg 1918
Röda fångar under striderna om Viborg 1918 Röda fångar under striderna om Viborg 1918 Bild: creative commons Viborg,Finska inbördeskriget 1918,vita (finska inbördeskriget),röda (finska inbördeskriget)

Men min fråga under läsningen är om han verkligen har existerat, handlar det om autentiska dagbokshandlingar?

Svaret får jag i en efterskrift eller egentligen i ”Sista ordet”, som det heter i boken, där det framgår att denne journalist, Gunnar Mörns dagböcker faktiskt är äkta arkivmaterial. Från Finlands Riksarkiv, Arbetararkivet eller Folkarkivet – vilket står inte angivet - men alla dessa hänvisar Donner till vad gäller källmaterial.

Frågor om sanning och rätt

Missförstå mig inte nu. Det är inte så att jag riktar någon kritik mot att använda sig av tillgängligt arkivmaterial i en roman. Tvärtom adderar det här en ytterligare dimension då man börjar fundera på vad som är sanning och vad är uppdiktat.

Sedan är det ju inte så, att jag egentligen har orsak att betvivla Jörn Donners ramberättelse om faderns efterlämnade skrifter.

Men mot den givna bakgrunden ställde sig frågorna som relevanta och spekulationerna kändes givande.

Eftersom också den vita sidan får komma till tals med sin syn på händelserna blir det hela än mera mångfacetterat; vilken part kan bättre rättfärdiga sig? vem hade rätt, om någon?

Här ges inga entydiga, enkla svar. Men genom tiderna är det segraren som skriver historien.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje