Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: The Shape of Water – årets stora Oscarsfilm liknar ingenting du sett förut men anklagas för plagiat

Närbild av Sally Hawkins i The Shape of Water.
Svårt att tro sina ögon? Städerskan Elisa (Sallay Hawkins) ställs inför en prins från en annan värld. Bokstavligen. Närbild av Sally Hawkins i The Shape of Water. Bild: Kerry Hayes The Shape of Water,Sally Hawkins,Doug Jones

Stum städerska förälskar sig i varelse som är hälften man, hälften fisk. Sadistisk överste sätter käppar i hjulet. Ryska spioner lurar i det kalla krigets skugga. Whaaat!?

Egentligen är det något av ett omöjligt uppdrag att försöka beskriva den värld regissören Guillermo del Toro skapat i The Shape of Water.

Redan inledningens vattenfyllda rum där en sovande kvinna och hela hennes möblemang flyter omkring annonserar nämligen att detta är en saga.

Men inte en vanlig saga med given utgång. Nej, mera en mjuk besvärjelse mot en verklighet som är ful och kantig.

Den stumma prinsessan

Så fort känslan av sagolik tyngdlöshet etablerats avdunstar vattnet och vi kan stiga in i den sovande Elisas (Sally Hawkins) lilla rike. Ett oansenligt kyffe i ett risigt höghus där tiden tycks ha stannat.

Det verkar den ha gjort i hennes tillvaro även i övrigt. Varje dag är den andra lik; vakna till väckarklockan, onanera slentrianmässigt i badkaret, laga frukost, riva av ett nytt blad i väggkalendern från 1960-någonting, åka buss, stämpla in, jobba, stämpla ut.

Sova.

Stumheten till trots vadar Elisa fram genom vågor av prat. Kollegan Zelda (Olivia Spencer) pratar för två och den godhjärtade grannen Giles (Richard Jenkins) formulerar gärna sin egen situation.

Elisa och grannen Giles tyr sig till varandra.
Prisade vänner. Både Sally Hawkins och Richard Jenkins är Oscarsnominerade 2018. Elisa och grannen Giles tyr sig till varandra. Bild: Kerry Hayes The Shape of Water,Sally Hawkins,Richard Jenkins

Han talar om sin senaste målning – den han hoppas att reklambolaget äntligen skall anta. Hon uppmuntrar och hoppas att
han hållit avståndet till flaskan.

Sedan ser de någon musikal på tv. Tillsammans.

Men varken orden eller musiken kan eliminera den längtan som bor inom henne.

Prinsen i häxans våld

Från Elisas lilla, privata värld tar vi steget in på den stora, topphemlig forskningsbas där hon jobbar. Här gör amerikanerna sitt bästa för att hitta ett sätt att besegra ryssarna.

En möjlighet är den egendomliga varelse som fångats in i Amazonfloden och som man nu förvarar i ett laboratorium. Ett kliniskt hem för en fjällprydd varelse som klarar sig både under ytan och i luften.

Knäcker man dess gåta har man ett givet övertag i förhållande till konkurrenten. Men under tiden måste monstret tyglas.

Och pryglas.

Översten Strickland ger order åt en underordnad.
Gör som jag säger! Michael Shannon kan ingjuta skräck i vem som helst, men Michael Stuhlbarg pallar för trycket. Översten Strickland ger order åt en underordnad. Bild: KERRY HAYES The Shape of Water,Michael Stuhlbarg,Michael Shannon (Actor)

Elisa hör till dem som anser att inte alla gåtor behöver lösas, bara bejakas. Och vem har väl större förutsättningar att nå fram till främlingen än hon som själv står utanför och talar ett språk som få förstår?

Här börjar sagan på allvar. Likaså äventyret. Och den politiska thrillern.

En form värd att belönas - men är storyn unik?

Det är givet att Guillermo del Toros film är värd alla tänkbara nomineringar i specialeffektsfacket – inklusive smink, kostym och scenografi.

Monstret är ingen konstgjord effekt skapad på digital väg utan spelas av en till oigenkännlighet maskerad Doug Jones – en skådis som även tidigare fått agera främmande varelser i del Toros universum.

Porträtt av regissören Guillermo del Toro.
Med blick för bilder. Regissören Guillermo del Toro har flyt just nu. Porträtt av regissören Guillermo del Toro. Bild: Mathieu Young Guillermo del Toro

Att del Toro själv (känd för bland annat Pan´s Labyrinth) är nominerad för bästa film/regi är likaså ganska givet – han hör till skaran regissörer som ständigt lyckas tänja på sitt mediums gränser.

Huruvida han denna gång tänjt även på andra gränser är däremot en fråga som väckts i och med att berättelsen om Elisa ansetts ha påfallande mycket gemensamt med en pjäs av den Pulitzerprisbelönade författaren Paul Zindel.

Plagiat?

En snabb titt på den tv-produktion som 1969 gjodes på basis av Zindels Let Me Hear You Whisper visar att det onekligen finns likheter i själva grundupplägget - samtidigt som olikheterna också är påtagliga.

Detta kanske främst när det gäller tonfall, atmosfär och slut. Men även om många för fram det faktum att huvudpersonen i Zindels verk inte är stum, så kommer man inte ifrån att bägge kvinnorna ger intryck av att vara introverta och utrustade med en stark egen vilja.

Likaså slår bägge ur underläge i förhållande till den högt skolade laboratoriepersonal de arbetar för. De som "vet bättre", men är helt renons på empati.

Utan att veta vad debatten utmynnar i så är det ändå ofrånkomligt att The Shape of Water är en stark filmupplevelse - en visuell karamell som stundvis får en att associera till Martin Scorseses Hugo (2011).

Sedan är det en annan sak att nomineringen till "bästa originalmanus" mycket väl kan sättas under lupp.

Stjärnorna plockar stilpoäng

Formen må vara snygg, men det är skådespelarna som bär upp den. Utan Sally Hawkins i huvudrollen hade filmen lätt varit ute på djupt vatten. Här behövs någon som likt henne kan förmedla den där unika kombinationen av skörhet och styrka.

Påfallande ofta spelar denna brittiska skådis kvinnor som det är lätt att sympatisera med, ta till sitt hjärta. Vare sig hon driver fabriksarbetande kvinnors ärenden i Made in Dagenhem (2010), agerar bohemmamma i Paddington 1 & 2 (2014 och 2017) eller är underbart utflippad i Happy Go Lucky (2008).

Elisa och kollegan Zelda tyr sig till varandra.
Stumt, men starkt systerskap. Elisa och Zelda låter sig inte kuvas. Elisa och kollegan Zelda tyr sig till varandra. Bild: Fox Searchlight Pictures The Shape of Water,Sally Hawkins,Octavia Spencer

Om Hawkins denna gång står för styrka så personifierar Richard Jenkins mjukhet och värme. Ingen tvekan om att han ligger bra till när det gäller priset för bästa manliga biroll.

Fin är även Octavia Spencer som visserligen ser ut lite som om hon stigit direkt ur fjolårssuccén Hidden Figures. Däremot kan man undra hur det är möjligt att Michael Shannon blivit utan nominering för rollen som den sadistiske Strickland?

Det tar en god stund att få blodet att tina efter att han spänt blicken i en från duken.

Fin - men ingen fullpott

Även om The Shape of Water är lite som en underbar simtur i ett hav där vattnet är varmt och färgerna intensiva, så måste jag medge att jag mot slutet får en och annan kallsup.

Borde den inte ha stannat på en sublimare nivå? Och måste våldet bli så våldsamt? Nu lämnar jag biografen med en känsla som påminner om den jag bar på efter Baby Driver – en annan av årets Oscarskandidater.

Som om jag efter att ha surfat på en häftig våg plötsligt slungats till marken utan att riktigt kunna urskilja vad som är upp och vad som är ner.

Med mängder av sträva sandkorn i munnen. Kantiga och fula på ett sätt som inte alls passar in i den saga jag så gärna velat stanna i.

Elisa går ensam i en lång korridor.
Elisa går ensam i en lång korridor. Bild: Fox Searchlight Pictures The Shape of Water,Sally Hawkins

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje