Hoppa till huvudinnehåll

Lindholm: Då skidan inte slinter – aggressiva sandpappersnön förstör skidorna

En finländsk skidåkare testar banorna i OS
En finländsk skidåkare testar banorna i OS Bild: EPA-EFE/DIEGO AZUBEL längdskidåkning,längdskidåkare,olympiska spelen

Det har varit kallt i Sydkorea den senaste tiden och det kommer att bli en utmaning att hitta rätt skidpar till tävlingarna. Banorna är lättare än vid de senaste vinterspelen, skriver Yle Sportens skidexpert Glenn Lindholm.

Knirr, knarr, knirr, knarr…

Greenerna är inte snabba på golfbanorna i Alpensia i närheten av Pyeongchang. Trots att de är täckta av konstsnö som är hård likt betong. Det glider inte, det är som att åka på ett sandpapper av kornstorlek 100. Man kan säga att snön är aggressiv, den slår tillbaka på ett konstigt sätt.

Jag diskuterade det här vid frukostbordet med slalomvärldsmästaren Kalle Palander. Han hade upplevt motsvarande dilemma i störtloppsbacken dagen innan. Snön har förändrats och kölden har gjort snökristallerna väldigt skarpa och hårda.

I den höga farten blir friktionen mellan skidan och snön så stor och temperaturen så hög att kanten smälter, materialet kokar. För en lekman känns det otroligt, att skidan smälter av snön, men till exempel de norska stjärnorna Aksel Lund Svindal och Kjetil Jansrud lät bli att använda de bästa skidparen på träningen. De får ligga och vänta på viktigare uppgifter.

Ett åk och skidorna är förstörda. Det känns ju inte helt okej. Man är tvungen att använda träningsskidor och då får man ju inte riktigt samma känsla för underlaget. Touchen uteblir. Inget skidpar är det andra likt, inte i alpint och inte heller i längdskidåkning.

Banorna i Pyeongchang
Banorna ringlar sig på det som normalt är golfbanor. Banorna i Pyeongchang Bild: EPA-EFE/GUILLAUME HORCAJUELO längdskidåkning,Vinter-OS i PyeongChang 2018,olympiska spelen

Det har varit kyligt i den här delen av Sydkorea. Det märks i snön som varit ytterst torr. Vid lunchtid ligger solen redan högt på himlen, men den kommer inte åt att värma snön, inte ännu åtminstone. På skidspråk säger man att snön släpar efter, den värms inte upp i samma hastighet som luften.

Det beror också på vinden. Banorna ringlar alltså ute på golfbanorna, det finns ingen skog att tala om och vindarna tar i, nästan överallt.

Utmanade dagar för serviceteamet

Lari Lehtonen, som kommer att tävla på inledningsdistansen skiathlon, berättade att han försökt träna i solen. Inte för att få färg i ansiktet, utan för att undvika den omöjliga snön i skuggan.

Skidskytte- och längdåkningsbanorna ligger bara ett halvbra stenkast ifrån varandra, så det har varit möjligt att skifta banor ganska enkelt. På skidskyttespåren har solen lättare att komma åt spåren, vilket också gör snön aningen snabbare. Banorna har varit välbesökta av längdskidåkarna.

Serviceteamet har en tuff uppgift. Det är i och för sig ingen nyhet. I Sotji 2014 var förhållandena minst lika krävande och i Vancouver 2010 tävlade man på snö fylld med urea. Servicechefen Matti Haavistos grabbar är nog på kartan, de har besökt Pyeongchang flera gånger tidigare inför de här spelen, för att dokumentera snön och banorna. Under de närmaste veckorna gäller det att realisera all kunskap. Det blir inte lätt.

Utmaningen är att hitta rätt i valet av skidpar, som kan vara ett helt annat än det man normalt tävlar på i Europa vid samma temperatur. Det har redan överraskat många. Det gäller också att testa fram den perfekta slipningen i belaget.

Det finländska teamet har en egen slipmaskin på tävlingsplatsen, vilket underlättar det här jobbet. Men det kräver tid, kunskap,och jobb.

Utmaningen är att hitta rätt i valet av skidpar, som kan vara ett helt annat än det man normalt tävlar på i Europa vid samma temperatur

Givetvis ska ju också vallningen lyckas. Vallorna måste vara slitstarka i den konstiga konstgjorda snön. Det gäller såväl fästet som löpet. De vassa snökristallerna fungerar som ett sandpapper, sakta men säkert slits vallan bort av friktionen som uppstår.

Det ska inte vara ett problem på den här nivån, och vi får bara hoppas att det inte är det heller. Det känns alltid bättre då alla får tävla på lika villkor, på jämnbra utrustning.

Nu utlovas varmare väder under veckoslutet, speciellt under lördagen. Det blir intressant att se hur snön beter sig då. Någon kan bli överraskad.

Niskanen kan dra fördel av backarna

Längdskidbanorna är lättare än de i Sotji och Vancouver. Det är enkelt att konstatera då man rundat här i några dagar. De är ändå av internationell klass, inte lika tuffa som de mest kuperade i världscupen men klart tyngre än de banor man arrangerar FM-tävlingar på.

Specifikt för banorna är att de har långsluttande uppförsbackar. Det kan man ju förstå, det är sällan branter på en golfbana. Backarna är skidbara och gynnar åkare som till exempel Iivo Niskanen som har den där ”hästsparken” i sin diagonalåkning.

I den fria tekniken blir det mycket bruk av treans växel, Wassbergtekniken. Utförslöporna bjuder inte på några tekniska finesser. De slutar nästan alltid med en brant kurva, men de är så breda och väldoserade att de inte ska ställa till med problem. I masstarterna kommer de långa utförsbackarna att samla fältet och det kan vara svårt att åka ifrån de övriga.

Två åkare testar banorna
Banorna är relativt lätta. Två åkare testar banorna Bild: EPA-EFE/DIEGO AZUBEL längdskidåkning,Vinter-OS i PyeongChang 2018

Det är bara sprintbanan som är extra krävande. Den har två rejäla stigningar och speciellt i det andra motlutet kommer det att hända saker. Den är brant på slutet och jag är överraskad om inte Johannes Hösflot Kläbo gör rätt för sig just där…

Brantare backar för skidskyttarna

Vinden kan ställa till problem, åtminstone sätta sin prägel på loppen. För det blåser friskt där ute på fälten. Det gäller att ta rygg bakom någon medtävlare för att spara krafter. Här finns det chans till taktiska drag, lite som på cykel.

Skidskyttestadion ligger alldeles intill längdstadion och här har banorna en annan prägel. Skogspartierna är längre och backarna betydligt brantare. Skidskyttarna får mera bruk av tvåans växel, paddlingen och det finns till och med en utmanande nerförsbacke i god fart.

Personligen gillar jag skidskyttebanorna, de är mer lik de tävlingsbanor vi har i Finland, till exempel i Lahtis.

De yttre förhållandena i Pyeongchang bjuder nog på fin skidåkning. Den bästa skidåkaren för dagen kommer definitivt att premieras med ett OS-guld.

Nu ska vi ändå komma ihåg att vi befinner oss i Asien. Här kan föret vara lite annorlunda. Det var det också för nästan exakt 20 år sedan, den nionde februari 1998, då Mika Myllylä i ett ymnigt snöfall vann tremilen vid OS i Nagano.

Glenn Lindholm
Yle Sportens skidexpert, på plats i Pyeongchang