Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Därför har jag läst skvaller om kungligheter i hela mitt liv

Illustration av drottning Elisabeth som vinkar och prins Philiph
Illustration av drottning Elisabeth som vinkar och prins Philiph Bild: Anna-Sofia Nylund Drottning Elisabeth

Vad är det som fascinerar i kungligheter och varför nedvärderas människors intresse för dem? Författaren Sanna Tahvanainen har både frossat i deras berättelser och själv skrivit en bok om Kronan och i sin essä undersöker hon varför de här berättelserna är viktiga att ta på allvar:

Hur mycket saknar vi finländare ett kungahus? Det kan jag tala om det för er.

Så mycket att det på en av kvällstidningarnas löpsedel för ett par veckor sen stod att TITTA HÄR! KRONPRINSESSAN VICTORIAS SON GÅR OMKRING I FINSKTILLVERKAD OVERALL.

Själv är jag inte ett dugg bättre.

Jag knarkar Netflix-serien The Crown och tycker att den är det bästa som hänt brittiska kungahuset sedan Diana gifte sig med Charles – och det var 1981.

Claire Foy i rollen som Elizabeth II i Netflix-serien The Crown.
Claire Foy i rollen som Elizabeth II i Netflix-serien The Crown. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Claire Foy,The Crown

Känner jag drottning Elisabeth II rätt så sitter hon redan bänkad framför tv:n och väntar otåligt på den tredje säsongen. Vad är det som gör serien så bra?

Skvallertidningarna jag läste

Jag fick frågan om jag är intresserad av kungligheter en massa gånger under hösten 2013. Då gav jag ut romanen Bär den som en krona som handlar om drottning Victoria av England.

Jag blånekade och sa att jag bara råkade stöta på Victoria av en slump och blev förtrollad från första stund, både av artonhundratalet och av henne.

Det jag inte kom att tänka på var tidningarna, högarna med skvallertidningar som fanns hemma hos mig när jag växte upp. Jag läste varenda en. Och de som figurerade i dem var för det mesta kungligheter.

Jag växte upp så långt från Buckingham Palace man kan komma. Men kungligheterna var ändå all städes närvarande.

Jag minns att man till vardags kunde förfasa sig över vad prinsessan Stephanie av Monaco igen ställt till med eller så tyckte man att norska prinsessan Märta Louise minsann kunde ta och banta lite.

Det fanns inga böcker hemma hos oss, den stora bokhyllan i vardagsrummet var fylld med allehanda prydnadsföremål. Men det fanns alltså tidningar.

Stora högar med Svensk Damtidning, Hänt i Veckan och Se & Hör. Det var inte vi som prenumererade på någon av dem, det var granntanterna Hjördis, Svea och Ruth.

En flicka som viskar något till en flicka som ser förvånad ut.
En flicka som viskar något till en flicka som ser förvånad ut. Bild: CC skvaller

För i byn där jag växte upp fanns det gott om pensionärer, ont om jämnåriga. Jag minns inte exakt när tidningarna började dyka upp, men när jag gick i högstadiet och gymnasiet sades det ofta att tidningarna var ämnade för mig.

För Sanna tycker ju om att läsa.

Det gjordes ingen skillnad mellan skvallerpress och skönlitteratur. Och jag läste.

Monaco hellre än de svenska kungliga barnen

Svenska kungahuset var inte särskilt kittlande på den tiden när jag var storkonsument av skvallerpressen. Vickan, Philip och Madde var bara besvärliga småglin under sent åttiotal och tidigt nittiotal.

Kronprinsessan Victoria med kungen, drottningen, prinsessan Madeleine och prins Crarl Philip 1990.
I slutet av åttiotalet var Vickan, Philip och Madde bara besvärliga småglin. Kronprinsessan Victoria med kungen, drottningen, prinsessan Madeleine och prins Crarl Philip 1990. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf,Drottning Silvia,Prinsessan Madeleine,Prins Carl Philip

Annat var det med Monacos kungahus där skandaler och dödsfall duggade tätt.

Jag studerade närgånget alla paparazzibilder och jag kan ännu nynna en av låtarna på prinsessan Stephanies debutalbum. Irresistable, heter den. Oemotståndlig.

Det var långt till närmaste skivaffär, men på något sätt lyckades jag komma över en C-kassett. Att Stephanie saknade sångröst spelade ingen roll, för hon stod för äventyr och oförutsägbarhet.

Och hon fanns ute i världen, medan jag satt kvar i Björkboda och läste om henne.

Prinsessan Stephanie gjorde också karriär som sångerska. Här i tysk tv år 1991.
Prinsessan Stephanie gjorde också karriär som sångerska, här i tysk tv år 1991. Prinsessan Stephanie gjorde också karriär som sångerska. Här i tysk tv år 1991. Bild: imago stock&people/ All Over Press Stéphanie av Monaco

Jag minns bilder på henne när hon låg och solade topless och ve och fasa hånglade på stranden, när hon gick omkring med drinkglas ombord på lyxyachter, alltid omgiven av högst olämpliga män.

Hon gifte sig visst med sin livvakt och pappa kung Rainier grät floder.

Och storasyster Caroline med de sorgsna ögonen. Hon som blev änka och som precis som sin mor Grace Kelly har en skönhet och stil som är sällsynt.

Kungafamiljen i Monaco år 1966. Från vänster drottning Grace, prinsessan Caroline, prins Albert, prinsessan Stephanie och kung Rainier.
Kungafamiljen i Monaco år 1966. Från vänster furstinnan Grace, prinsessan Caroline, prins Albert, prinsessan Stephanie och furst Rainier. Kungafamiljen i Monaco år 1966. Från vänster drottning Grace, prinsessan Caroline, prins Albert, prinsessan Stephanie och kung Rainier. Bild: Copyright � CSU Archives/Everett Collection / Everett Collection/All Over Press Monaco

Den olyckliga Diana

Jag minns den tjocka prinsen från Holland eller om det var Belgien. Prinsessan Märta Louise från Norge som älskade hästar. Men som gifte sig med en odräglig författare och började tro på änglar.

Och sen var det förstås det brittiska kungahuset. Charles med de hopplösa öronen och Diana som strålade av lika delar skönhet och olycka.

Prinsessan Diana.
Prinsessan Diana Prinsessan Diana. Bild: EPA-EFE/ANDY RAIN Diana, prinsessa av Wales,Storbritannien,kungligheter

Och lillebror Andrew som gifte sig med Sarah Ferguson som var tjock. Ingen i engelska kungahuset har varit tjock på ett bra tag. Inte sen drottning Victoria svällde ut, vad jag vet.

Men Sarah Ferguson var ohjälpligen rund och fräknig och såg hopplöst lantlig ut när hon ställdes intill Diana.

Åh denna Diana som älskade att träffa människor och inte var rädd att röra vid sjuka och döende. Sköra starka ensamma Diana som gick på gala och gym med samma självklarhet.

Hur jag avskydde Camilla Parker Bowles som det ryktades att Charles vänstrade med. Hur kunde han? Vad såg han i henne?

Prinsessan Diana gifter sig med prins Charles
Prinsessan Diana gifter sig med prins Charles Bild: BBC charles

Jag minns ännu exakt vad jag gjorde när jag fick reda på att Diana var död. Jag stod på busstationen i Pargas och väntade på att få komma hem till Åbo. Det var efter ett skrivarveckoslut i skärgården.

Dags för drottningen av England att stiga ut ur skuggorna

Under de här åren med Svensk Damtidning, Hänt i veckan och Se & Hör tänkte jag inte en enda gång på drottning Elisabeth II av England.

Visst, jag såg att hon fanns där på bilderna. Alltid samma snörpta mun, stela dräkt och trista handväska. Jag såg henne, men hon intresserade mig inte det minsta. Och varför skulle hon?

Jag hade knappt ägnat människan en tanke före serien The Crown dök upp.

Och då kan man lugnt säga att jag varit insyltat i det brittiska kungahuset under de senaste åren. I tre år arbetade jag med en roman om drottning Victoria, Bär den som en krona (2013).

Jag visste inte mycket om varken henne eller om artonhundratalet när jag började. Idag känns Victoria som en nära vän. Jag skulle när som helst dricka eftermiddagste med henne.

Efter att ha sett två säsonger av The Crown är jag beredd att också inkludera Elisabeth som ju är Victorias barnbarns barnbarn.

Det är ett genidrag att göra en serie om Elisabeth II. För i hennes historia finns alla tänkbara smaskiga ingredienser.

Låt oss ta en närmare titt på några:

Slumpen.

Utgångspunkten är dramatikerns dröm. Det var Elisabeths farbror som skulle ärva tronen. Men han valde att abdikera för att kunna gifta sig med sitt livs kärlek, en två gånger frånskild amerikanska.

Elisabeths stammande far blev tvungen att ta över kronan och därmed var äldsta dottern ”Lilibets” framtid utstakad.

Persongalleriet.

Den närmaste familjen kring Elisabeth är oemotståndlig när man väl får upp ögonen för den.

Vi har den lätt korkade drottningmodern med potatisnäsa som helst sitter framför tv:n med ett glas sherry, den stammande goda kungafadern som dör en för tidig död, och så har vi en ung praktiskt lagd drottning som gifter sig med en grekisk prins och playboy och som socker på botten en snygg yrhätta till lillasyster, Margaret.

Och inte nog med detta. Familjen omges av en rad premiärministrar (jag säger bara: Churchill!), sekreterare, betjänter.

Winston Churchill gör leende v-tecknet iklädd sin höga att.
Winston Churchill Winston Churchill gör leende v-tecknet iklädd sin höga att. Bild: Yvonne Westerlund Winston Churchill,Leende,V-tecknet,Winston,Hatt,seger

Att Margaret får ihop det med en man från staben gör inte saken sämre.

Syskonrivaliteten.

Slitningar syskon emellan gör sig bra på tv. I första säsongen kan vi följa med spelet mellan Elisabeths far kungen och brodern som abdikerade.

Den ena tvingas axla ämbetets tunga plikt medan den andra väljer kärleken och i princip landsförvisas.

Samma mönster upprepas i systrarna Elisabeth, ”Lilibet”, och lillasyster Margaret.

De är som natt och dag, så olika som två syskon bara kan vara. Där Elisabeth är plikttrogen och åtminstone på ytan fyrkantig är Margaret vild och öppen för äventyr.

Syskonrivalitet. Philip Mountbatten, prinsessan Elisabeth och prinsessan Margret den 15 juli 1947.
Syskonrivalitet. Philip Mountbatten, prinsessan Elisabeth och prinsessan Margret den 15 juli 1947. Syskonrivalitet. Philip Mountbatten, prinsessan Elisabeth och prinsessan Margret den 15 juli 1947. Bild: imago stock&people/ All Over Press Drottning Elisabeth,kungahus,Storbritannien,Margret

Här kan man lätt dra en parallell till Monacos kungahus och systrarna Caroline och Stephanie. Den ena jordad medan den andra är självförbrännande gränslös.

Eller är det kronan som formar?

Språket.

Att manusförfattaren Peter Morgan skriver som en gud är något av ett understatement. Dialogen är lysande. Han fångar kungahusets sätt att kommunicera med fingertoppskänsla.

Elisabeths iskalla prosa och systern Margarets vårdslösa utbrott. Men det som kanske är viktigast är det som inte sägs. Det finns mycket mellan raderna i The Crown.

Seriemakarna litar på att de som tittar också tänker. Ta bara Elisabeths blick på Philip när han än en gång åker iväg på nattliga strapatser.

Eller Philips blick på Elisabeth där både mindervärde och trots får plats.

Claire Foy i rollen som Elizabeth II och Matt Smith som Prins Philip i Netflix-serien The Crown
Claire Foy i rollen som Elizabeth II och Matt Smith som Prins Philip i Netflix-serien The Crown Bild: Netflix/Courtesy Everett Collection / Everett Collection/All Over Press Claire Foy,Matt Smith,The Crown

Kläderna.

Kostymeringen är genomgående prickfri i The Crown. Mer än femtio personer lär vara inblandade när det gäller att skapa kläderna.

Istället för att skaffa vintage sys allting upp. Inte undra på att vi talar om världens dyraste tv-serie. Elisabeths brudklänning är en exakt kopia av originalet och lär ha kostat 37 000 dollar att sy upp.

Och då är inte smycken och andra accessoarer medräknade.

Man kan säga att kläderna är en del av dialogen. Elisabeth finns i två olika versioner. Dels har vi drottningen och den privata ”Lilibet”. Utstyrseln signalerar vem det är vi möter.

Scenerna som utspelar sig på Balmoral i Skottland visar detta med stor tydlighet. Där är drottningen klädd i praktiska kläder som tål väder och vind, samt umgänge med hundar och hästar.

Det är oljerock, huvudduk och gummistövlar på fötterna som gäller.
En rolig sak att hålla ögonen på är drottningens broscher!

Det är allmänt känt att Elisabeth älskar broscher och det har man tagit fasta på. Hon lär flytta broschen från jackan till klänningen om hon blir tvungen att lämna ifrån sig ytterkläderna.

Kronan.

Vad är det som gör en drottning till en drottning? Arvet och kröningen är ett svar. Det vill säga den nedärvda positionen och den kröningsceremoni som varje regent genomgår och som delvis har sakrala, nästan mystiska element.

Där tänker jag på smörjelsen. Kröningsoljan som smörjs in på drottningens huvud, bröst och handflator.

Kronan innebär många saker.

Bland annat är en skilsmässa nästintill otänkbar.

Det betyder att den som bär kronan är tvungen att se åt andra hållet, att svälja, att ständigt göra uppoffringar. Är det detta som gör att vi sitter som fastklistrade och ser avsnitt efter avsnitt av denna serie?

Vi, privilegierade nordeuropéer, har så stor frihet att vi fascineras av dem som inte har det. Det är som med deckare. I länder där krig pågår läser ingen blodiga deckare.

Medan vi är storkonsumenter.

Ceremoni & protokoll.

Serien rider mycket på den formalitet som kommer med en monarki. Vi talar om kringskuren frihet, om att sova i skilda sängar, statsbesök och ändlösa representationsmiddagar. Allt det som vi vanliga människor slipper.

Det är ett nöje att följa med allt de kungliga tvingas utstå. I synnerhet som när man själv när som helst kan pausa serien och gå till kylskåpet.

Bristen på tabun

Hur förklarar man att så många vill se på denna serie?

Ett svar är att det helt enkelt är en så otroligt bra historia som serveras.

Allt är gjort med god smak och hög ambition. Manus, dramaturgi, musik, scenografi, casting. Allt är prima vara.

Jag tror seriens popularitet också har att göra med en av vår tids bristvaror. Nämligen tabun. Det är få dörrar som numera är stängda för oss.

Vi lever i en tid av tillgänglighet, uppfläkthet om man så vill.

Kungligheter och deras boningar är fortfarande inte lika tillgängliga som Machu Picchu och Taj Mahal. Men varför i all sin dar vill vi stirra in i dessa guldglänsande boningar?

För att vi behöver det gudomliga, det upphöjda. Det har vi alltid behövt. Ju längre bort från Gud vi kommer desto mer behöver vi substitut.

Kungahusen ger oss mening och kontinuitet. I stället för att gå till kyrkan ser vi på serier och klickar på nyheter med smaskiga rubriker.

Och det som gör kungligheter så mycket bättre än gudar är att de klantar bort sig medan gudar bara är gudar. Att sitta och titta på sprickor i det till synes upphöjda är tillfredsställande.

Under kronan på drottningen

Vad är det som fick mig att skriva en roman om en drottning?

Är det min ensamma, isolerade barndom jag bearbetar? Eller min hybris, känslan av upphöjdhet och utvaldhet?

Jag har den stundvis, precis som de flesta andra. Eller är det likheten mellan författarens möda och kronbärarens dito?

Den ensamma och märkliga arbetsuppgiften som allmänheten kan ha åsikter om?

Eller är det skillnaden i författarens och kronbärarens jobb som är kittlande? Jag har frihet och inga pengar att tala om.

Drottningens liv är kringskuret och protokollstyrt men pengar behöver hon aldrig oroa sig över.

Eller handlar det sist och slutligen om att som författare ta sig ton och delta i historieskrivningen, om än med fiktionen som verktyg?

Intresse för kungligheter har ansetts höra till typiskt kvinnliga tidsfördriv och har därför haft låg status.

Jämför gärna med broderi och bakning.

Sanna Tahvanainen
Sanna Tahvanainen Sanna Tahvanainen Bild: Cata Portin sanna tahvanainen

Men något håller och förändras. Det är inte längre pinsamt att intressera sig för kungligheter.

Seriösa författare och filmmakare gestaltar deras öden och drar storpublik. Hur kommer det sig?

Det är helt enkelt historieskrivningen som förändras i och med att kvinnor alltmer deltar i den. Krigsstrategier och blodiga slag har på senare år fått ge plats åt personhistoria.

Hela begreppet historia är på väg att vidgas. Och det är verkligen på tiden. Den kvinnliga erfarenheten är snart en lika självklar del av den som den manliga.

Är det idag i själva verket en feministisk handling att fördjupa sig i kungligheter?

Beställningen på baby Niinistö

Baby Niinistö då? Kan Jenni Haukios och presidentens nyfödda bli vårt surrogat i brist på egna prinsar och prinsessor? Hmm. Knappast.

Baby Niinistö är för det första en pojke. Media föredrar flickebarn.

Det är mycket intressantare både när det gäller kläder och kärlek.

Och för det andra så återstår faktum: Baby Niinistös liv kommer inte att bli en följetong. Om sex år är det dags för en ny president och då är det tack och adjö.

Så vi får nog fortsätta sukta efter ett kungahus och snylta på det svenska under tiden.

Tiaran från Elisabeth II:s kröning

Min dotter blev konfirmerad i augusti. Ett par veckor innan satt vi på ett café vid Femkanten. Hon hade fortfarande varken klänning eller skor till festen.

Snett mittemot finns en vintageaffär. När vi stod ute på gatan föreslog jag ett besök dit.

Vi gick in och kunde knappt röra oss. Det fanns kläder överallt.

Läderjackor, skor, väskor, oändliga rader av fluff och tyll … Jag tog tag i första bästa klänning och det visade sig vara en perfekt liten skapelse för min nätta dotter.

Några sekunder efter fyndet hittade hon själv ett par högklackade skor från trettiotalet. När vi stod vid kassan och butiksägaren, en äldre dam, ska ta betalt av oss, kommenterade jag tiaran som fanns bakom disken.

Åh, den bars av en dam från Finland när Elisabeth II kröntes i Westminster Abbey den andra juni 1953.

Drottning Elisabeths kröning år 1953.
Drottning Elisabeth kröntes år 1953. Drottning Elisabeths kröning år 1953. Bild: imago stock&people/ All Over Press Elisabet II,Storbritannien

Damen tog ner tiaran och visade försiktigt upp den.

Åh, sade jag i min tur, inte så mycket för tiaran som för att kröningen inföll i juni 1953.

Ni förstår, fortsatte jag. Jag skriver en roman som utspelar sig i juni 1953. Och Elisabeth II är en av bipersonerna.

Då kan jag nog hjälpa er, sade damen i vintagebutiken. Hon försvann bakom ett draperi och kom tillbaka med en finsk damtidning från sommaren 1953.

Du får inte låna den, men du kan få en kopia av själva kröningsguiden.

Både min dotter och jag svävade när vi lämnade butiken. Dottern på grund av drömklänningen och skorna och jag på grund av papperskopian som beskriver kröningen ur en helt annan synvinkel än tv-serien; nämligen de inbjudna gästernas.

Det som inte framgår i The Crown är att gästerna av kvinnligt kön ställdes inför en rad utmaningar.

Underbara kläder i kyrkan

Klänningen fick inte vara svart eller skrymmande och handväskan måste vara försvinnande liten, allt för att så många som möjligt skulle få plats i Westminster Abbey.

Detta ställde till det för dem med lågt blodsocker för endast mycket små smörgåsar rymdes i väskorna. Och gästerna fick räkna med att sitta på kyrkbänkarna uppemot sex timmar, lite beroende på var de var placerade.

Vidare måste damerna bära antingen en slöja eller tiara. De flesta valde av förklarliga skäl tiara. För är man en gång bjuden på en kröning vill man ju framför allt se!

Därför var det ont om tiaror på försommaren 1953. Alla de här detaljerna fick mig att se på avsnittet om kröningen med helt andra ögon.

Marilyn & Drottningen - målade läppar och personlighet under ytan

Frågar man mig hände två saker av historiskt värde i juni 1953. Kröningen av Elisabeth II den andra juni är den ena och den andra är att Marilyn Monroe får sina hand- och skoavtryck förevigare utanför Graumans kinesiska teater i Hollywood den 26 juni 1953.

Vad har då dessa två kvinnor med varandra att göra, annat än att de möts i en roman jag håller på och skriver? Inte mycket, om man bara ser till det yttre. Men om man skrapar lite på ytan så finns det flera likheter.

Läppstift, till exempel.

Marilyn Monroe (1953)
Marilyn Marilyn Monroe (1953) Bild: AP Graphics Bank Marilyn Monroe,Yle Arkivet

Både Elisabeth II och Marilyn Monroe älskar läppstift. På Elisabeths initiativ togs det fram en speciell färg enkom för kröningen. En djupröd färg med mycket svärta i som matchar kröningsmanteln.

En annan sak som förenar dessa två är att de båda hör till världens mest fotograferade kvinnor. En tredje är en upphöjd, otillgänglig position.

Det som skiljer dem åt är kanske ännu mera intressant.

Marilyn Monroe älskade att läsa och skrev poesi. Njutbar sådan. Hon startade ett eget produktionsbolag och flyttade till New York för att studera drama när hon inte stod ut med Hollywood. Men det är det inte många som känner till.

Medan det är svårt att beskriva Elisabeth II som intellektuell i något som helst avseende.

Vad lär vi oss av detta?

Att ingenting är som det ser ut att vara vid första påseendet. Och att det finns all orsak till att uppdatera historieskrivningen.

(Spoilervarning!)

Har jag redan nämnt att Elisabeth är en hejare på att fixa bilar? Blott arton år gammal tjänstgjorde hon som mekaniker och chaufför under Andra Världskriget.

Detta efter att ha tjatat en hel del om saken med sin pappa kungen. Ni som har sett The Crown vet ju förstås det.

Det framgick i andra avsnitten i första säsongen när drottningen är på statsbesök i Nairobi och bilen får motorstopp. Med lugn självklarhet föser Elisabeth bort männen och fixar bilen.

Bakom den buttra fasaden döljer sig både det ena och det andra.

En god nyhet är att The Crown sänds i hela sex säsonger. Och de tål att ses i repris.

Text: Sanna Tahvanainen
är författare, anglofil och beroende av serier

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje