Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Les gardiennes – äntligen en krigsfilm ur kvinnornas perspektiv!

Unga Francine poserar med en höstör över axeln.
En kvinnas krig. Francine (en strålande Iris Bry) är en av de kvinnor som håller igång den franska landsbygden medan männen slåss vid fronten. Unga Francine poserar med en höstör över axeln. Bild: Cinema Mondo The Guardians,Iris Bry

Les gardiennes (Suojelijat) levererar en helkväll av det som många krigsfilmer bara nuddar vid i förbifarten - livet på hemmafronten. Och den gör det med stil.

Året är 1915 och första världskriget rasar för fullt. Ute på den franska landsbygden kämpar generationer av kvinnor sida vid sida för att försöka få allt att gå runt även utan fäder, makar och söner.

Arbetet är hårt, utdelningen liten och framtidsutsikterna oklara. När som helst kan nästa sorgebud anlända, nästa emotionella slag träffa mellangärdet.

Inte han också. Inte han. Inte.

Härdade damer

Hortense Sandrail (en stark Nathalie Baye) är en av dessa drabbade, hårt arbetande kvinnor. En matriark som håller sin familj i ett lika hårt grepp som det med vilket hon styr den otympliga plogen.

Vid fronten kämpar sönerna Constant (Nicolas Giraud) och Georges (Cyril Descours), samt svärsonen Clovis (Olivier Rabourdin).

Mamma Hortense tar farväl av sonen Constant.
Farväl min son. Hortense tar avsked av sonen Constant. Mamma Hortense tar farväl av sonen Constant. Bild: Cinema Mondo The Guardians,Nicolas Giraud,Gilbert Bonneau

På gården sliter Hortense själv tillsammans med dottern Solange (en karismatisk Laura Smet) och den unga släktingen Marguerite (Mathilde Viseux).

När det drar ihop sig till skördetid inser Hortense att de inte kommer att klara ruljansen på egen hand och anställer tillfälligt en ung, föräldralös kvinna vid namn Francine (en bländande Iris Bry).

En vänlig och lojal tjugoåring som jobbar lika hårt som hennes hår är rött och hennes stämma klar.

Det är bara en tidsfråga innan hon får alla möjliga känslor i svallning.

Åkerns ädla säd

Utgående från Ernest Perochons roman från 1924 har Xavier Beauvois skapat en välfungerande film om livet i krigets skugga.

Här ligger fokus mycket långt på den monotona rytm som måste upprätthållas oberoende av hur mycket det skjuts vid fronten.

Åkrar måste plöjas, säd sås och skördas. Kor måste mjölkas och bröd bakas. Arbetet är tungt och resultatet ofta upp till det nyckfulla vädret.

Hortance och Francine sår säd på åkern.
Hortance och Francine sår säd på åkern. Bild: Cinema Mondo The Guardians,Nathalie Baye

Men kvinnorna inte bara håller ut, de ser sig också om efter nya arbetsredskap och metoder. Det gäller att investera för att få större avkastning.

Hur skulle det vara med en traktor? Eller en slåttermaskin?

De planerar och agerar. Hela tiden.

Kärlek och makt

Les gardiennes må vara uppbyggd kring årstidsväxlingar, naturens kretslopp och tidens gång - men någon torr studie i lantbruksmetoder är den naturligtvis inte.

I grund och botten handlar det om kärlek, makt och förtvivlan.

Kvinnorna arbetar lika hårt som männen, men de är betydligt mer utlämnade. Lätta offer för skvaller och ont förtal. För att skydda sig själva och sina närmaste kan de bli skoningslösa mot varandra.

Mamma Hortnese och dottern Solange poserar.
Inte utan min dotter. Bandet mellan Hortense och Solange är starkt. Mamma Hortnese och dottern Solange poserar. Bild: Cinema Mondo The Guardians,Laura Smet,Nathalie Baye

Och häri ligger förstås spänningen. Vem vågar stå på sig, gå sin egen väg, trotsa omvärlden?

Vem faller på eget grepp?

Glädjande nog slipper åskådaren falla i något bottenlöst hål av förtvivlan - här lever hoppet hela tiden vidare.

Sanslöst vackert

Det speciella med Xavier Beauvois berättande är det lugna och jämna tempot i kombination med snyggt komponerade bilder, balanserade färger och avskalade miljöer.

Det karga temat till trots andas filmen fransk elegans.

Francine under ett parasoll.
Francine under ett parasoll. Bild: Cinema Mondo The Guardians,Iris Bry

Detta är med andra ord en film som utan synbar ansträngning får ett uppskuret bröd och en skrovlig stenvägg att se ut som om de trillat ut från mittuppslaget i tidningen Lantliv.

Allt medan de blå fönsterluckorna och de gyllengula fälten går ton i ton med kvinnornas enkla bomullsklänningar på ett sätt som får kläderna i vilket modernt skyltfönster som helst att verka skrikigt vulgära.

Varje interiör, varje bild verkar helt enkelt vara skapad enligt mottot "less is more".

Skönhetens dilemma

Utstuderad skönhet kan ibland vara irriterande och i värsta fall motverka sitt syfte, men här köper jag den med hull och hår.

För att den aldrig blir sliskig. För att den i mitt bakhuvud ändå hela tiden kontrasteras mot den fulhet som pågår vid fronten.

Och i grund och botten för att Les gardiennes lyckas med konststycket att vara en krigsfilm utan skrik, skrän och krutrök.

Ett tåg anländer till stationen.
Närmare än så här kommer vi inte kriget - tåget som för bort och hämtar hem bygdens soldater. Ett tåg anländer till stationen. Bild: Cinema Mondo The Guardians

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje