Hoppa till huvudinnehåll

Från kvinnoforskning till genusvetenskap, men fortfarande möts man av fördomar: "Mänskor tror jättekonstiga saker om det här ämnet"

Tre unga studerande vid ÅAs genusvetenskap; Annina Forsblom, Iris Pallas och Patricia Torvalds.
Annina Forsblom, Iris Pallas och Patricia Torvalds. Tre unga studerande vid ÅAs genusvetenskap; Annina Forsblom, Iris Pallas och Patricia Torvalds. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning,Åbo Akademi

Det började som en protest mot en universitetsmiljö som levde på manliga villkor. Idag strävar genusvetenskapen fortfarande efter att ifrågasätta rådande strukturer, och är lika politisk som för 30 år sedan. Men får studenter fortfarande frågan om de sysslar med gynekologi?

Genusvetenskapen vid Åbo Akademi fyller ”30+”, och firar med ett tvådagarssymposium kring temat ”Dekolonisera! Teoretisera! Praktisera!”, kryddat med exempel på aktivism på gräsrotsnivå – sådär som en ”menslåda” som så sent som i fjol väckte vild debatt.

Man har gått en lång väg sedan kvinnoforskningsinstitutet grundades för 32 år sedan, som en fortsättning på den samling kvinnohistoriska böcker som en grupp kvinnor privat hade samlat ihop för en bokcirkel ända sedan 1960-talet. Men fortfarande handlar det om en vetenskapsgren som i högsta grad också är politisk, och som liksom då på 1980-talet också omfattar en stor dos aktivism.

Festsymposiet
Festsymposiet Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning

Då jag inför festsymposiet träffar tre studerande och frågar varför just de har valt genusvetenskap som huvudämne, handlar svaren om att skaffa sig ”verktyg att få syn på strukturer och skit som sker på en strukturell nivå och analysera det”, som Iris Pallas formulerar det.

- För om man inte har den kunskapen blir det lätt så att man accepterar allt med ett Jamen det är nu så här det är.

- Eller att lära sig upptäcka egna privilegier och via det kunna ifrågasätta rådande strukturer så att världen blir bättre, tillägger Patricia Torvalds.

Det är via denna uttalade önskan om att kunna påverka samhällsutvecklingen som aktivismen kommer in som ett komplement till forskning och mera traditionell vetenskap, detta att kunna påverka inte bara via olika rörelser utan också i närmiljön.

Som att ifrågasätta varför en föreläsningssal för genusvetenskap är fylld med porträtt av akademipersonligheter som till hundra procent är män. Eller genom att satsa på en ”menslåda” med mensskydd som man får plocka på sig från och donera till.

Menslådan är ett praktexempel på något som ingen kunde räkna med att skulle väcka debatt, men då man kopierade små informationsblad om lådan och klistrade upp dem på toaletter – också herrtoaletter - visade det sig att ämnet var kontroversiellt.

- Lapparna på herrtoaletterna blev nerrivna och fullklottrade med saker som att ”ta nu inte politiken in till vessorna”, och Jodel (mobilapp för delning av texter och bilder) exploderade med kommentarer om det här, berättar Annina Forsblom.

- Och porträtten på väggen vill vi också göra något åt, åtminstone få dit (kvinnovetenskapens mångåriga professor) Harriet Silius porträtt.

Annina Forsblom, Iris Pallas och Patricia Torvalds.
Annina Forsblom, Iris Pallas och Patricia Torvalds. Annina Forsblom, Iris Pallas och Patricia Torvalds. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning

Nybyggarverksamhet på 1980-talet

Då allting började, 1986, handlade mycket om ett slags nybyggarverksamhet, om att skapa en vetenskap som behövde egna nya metoder och termer eftersom de rådande metoderna utgick från en manlig värld och verklighet.

Institutets första föreståndare, Elianne Riska, kom till Åbo Akademi direkt från USA – New York och Michigan State University – där man redan på 1970-talet började märka en kritik av den etablerade vetenskapen.

- Det var under Vietnamrörelsens tider som kvinnor vaknade till, berättar hon. När de märkte att de delegerades till att koka kaffe istället för att ses på allvar som jämlika med deras manliga kolleger.

På 1980-talet blev Åboinstitutet sedan en del av den feministiska kritiken av den rådande såkallade kunskapsproduktionen hos etablerade vetenskaper.

- Det handlade om att diskutera begrepp och metoder som i praktiken gjorde kvinnorna osynliga eftersom metoder man använde som mätare enbart mätte männens livsvillkor.

Det kan beskrivas med en amerikansk studie om hjärt- och kärlsjukdomar som baserades på män men ansågs gälla också kvinnor. Då man sedan undersökte kvinnor med andra kvinnoanpassade mätare, märkte man att resultaten blev helt annorlunda.

- Ur den kritiken växte ett helt nytt område fram, kvinnohälsa, där man med feministiska glasögon började titta på hela kunskapsproduktionen inom medicinsk kunskap.

Gynekologi? Sexualterapi?

Till en början var kvinnovetenskap inte giltigt ens som biämne i studiepaketen, men studeranden lockades till föreläsningar med kvinnotema ”för att det var litet radikalt och spännande, och för att det var där de intressanta diskussionerna pågick”, som Elina Oinas – idag professor vid Helsingfors Universitet – minns det.

30 år senare erbjuder man nu som enda plats i Finland huvudämnesstudier i genusvetenskap på svenska. Om kvinnoforskningen tidigare fördomsfullt kunde klassas som ”tyckande” istället för ”vetenskap”, låter det alltså som om det idag handlade om en redan etablerad och accepterad vetenskapsform.

Eller? Lever fördomarna kvar?

- Ja absolut, skrattar Annina och Iris och Patricia.

- Mänskor tror jättekonstiga saker om det här ämnet, som att man blir gynekolog eller sexualterapeut om man studerar genusvetenskap, säger Annina.

- Hos frissan senast fick jag i en halv timme höra om hur viktigt det här med kvinnlig hälsa är, tillägger Patricia. Och då man tolv gånger får höra släktingar fråga vad det nu är man egentligen studerar så, ja, till slut vet man inte riktigt vad man ska säga.

Salla Tuori, biträdande professor i genusvetenskap, medger också att fördomarna lever kvar.

- Inte lika mycket som tidigare, man hör mindre skämt om gynekologi än tidigare. Men helt har det nog inte försvunnit.

Vad beror det på?

- Det kan ha att göra med att det upplevs som politiskt. Och det är ju politiskt, här finns en inbyggd förändringsvilja, en tanke att förändra samhället, och då blir det kontroversiellt. Det handlar om svåra saker som vi vill tala om, som kön och ras och våld, det är ju svåra saker, och det väcker motstånd.

Biträdande professor Salla Tuori utanför Åbo Akademis Arken.
Salla Tuori utanför Åbo Akademis Arken. Biträdande professor Salla Tuori utanför Åbo Akademis Arken. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning,salla tuori

Kvinnovetenskap blev genusvetenskap

På vägen har man också bytt namn. ”Kvinno” har fått ge plats för ”genus”.

- I Åbo var vi för all del sena med att byta namn eftersom jag tror man ville hålla kvar historien med kvinnorörelsen, berättar Salla.

- Men småningom så orsakade namnet mer problem än nytta. Tiden hade kört förbi begreppet kvinnovetenskap, det talade inte längre till en bredare publik då det togs som en direkt beskrivning av forskningen.

Så fylls 2018 av helt andra utmaningar än 70- och 80-talen. Det tyder också festsymposiumets titel på. Begrepp som makt och kön är för all del fortfarande centrala, men har nu fått sällskap av begrepp som just dekolonisering.

- Kvinnovetenskapen började med att utmana den manliga normen i vetenskapen på olika sätt, och det är ett arbete som fortfarande är aktuellt men på ett annat sätt.

- Nu då man mera än tidigare tänker globalt så blir frågor om eurocentrism och vithetens strukturer centralare, det här att tänka på hur de begrepp vi använder och den historia vi relaterar till, att vilken typ av värld är det vi bygger i relation till kolonialism och eurocentrism, och hur ska vi behandla arvet som vi jobbar med och för vidare.

- Det är det viktigaste idag. Men i andan är genusvetenskap ett likadant projekt som kvinnovetenskapen alltid var.

På Åbo Akademis hemsida beskrivs genusvetenskap som att den ”ifrågasätter invanda tankemönster och maktstrukturer och ger dig redskap att förstå dessa mönster både lokalt och globalt. Den gemensamma nämnaren för forskningen inom ämnet kunde sägas vara intersektionalitet, vilket innebär att forskningen granskar olika maktförhållanden och skillnader som är relaterade till kön/genus, sexualitet, etnicitet, kroppslighet, religion osv".

Jubileumssymposiet ”Dekolonisera! Teoretisera! Praktisera! arrangeras torsdag och fredag (15.2 och 16.2) i Åbo Akademis Arken-komplex, från Leeds-professorn Shirley Tates inledande ”Well-being’ and un-voiceability in UK universities” till den avslutande panelen om ”Gender Studies, then, now & in the future”.

Läs mera:

Är finlandssvensk teater beredd att diskutera frågor om vithet och icke-vithet på scenen?

Det är sjutton år sedan den första och hittills enda icke-vita skådespelaren utexaminerades från Teaterhögskolan. Nu vill ett teaternätverk skapa en diskussion om vithet på våra scener.

Läs också