Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Med vargbruden på rejvparty – Avoimet Ovet tolkar Sudenmorsian med vår tids symboler

Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet.
Kvinna eller varulv? Maija Andersson i rollen som Aalo. Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Vargbruden,Aino Kallas,Maija Andersson

I Heini Tolas dramatisering av Aino Kallas roman ekar frågan om kvinnans rätt till sitt eget liv genom alla tidsplan och verklighetsnivåer – men vart försvann den mörka balladens magi?

I Kallas berättelse bryter den unga skogvaktarhustrun Aalo upp från man och barn och slår följe med skogens vargar. Hon följer sin innersta drift och döms till ett utanförskap som blir hennes död.

Normer och konventioner är inget man bryter mot ostraffat.

Kallas var väl förtrogen med varulvsmyterna i estnisk folklore och valde att förlägga sin berättelse till Dagö på 1600-talet. Men under leken med myt och tidspastisch löpte förstås också en annan diskussion.

Med Sudenmorsian - på svenska utgiven som Vargbruden – satte Kallas både tidens kvinnosyn och sin egen kamp mellan plikt och passion under lupp. Vilken rätt har kvinnan till sin egen sexualitet och skaparkraft och hur går det för den som trotsar konventionerna?

Det har förflutit nittio år sedan romanen gavs ut men i Heini Tolas dramatisering och regi på Avoimet Ovet understryks frågornas aktualitet än i dag.

Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet.
Maija Andersson som författaren Aino Kallas. Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Vargbruden,Aino Kallas,Maija Andersson

Med några utdrag ur Kallas dagböcker ger Tola inledningsvis ordet åt författaren själv. Scenens Kallas introducerar sin berättelse och reflekterar över de svåra valen medan hennes skapelse Aalo löper linan ut och gör dem.

Och denna Aalo placerar uppsättningen sedan i ett sammanhang där gränserna mellan myt och verklighet, förflutet och samtid suddas ut.

Aalo är inte bara skogvaktarhustrun som nattetid stryker längs det porsdoftande kärret i varulvens skepnad. Hon sprejar också ut sin frihetslängtan som graffiti medan omkvädet ”Liebe, Freiheit, Kreativität” dunkar på i hypnotiska rejvrytmer.

Magi på sparlåga för fantasygenerationens barn

Det här är en uppsättning som helt uppenbart försöker leta sig in på den unga publikens våglängd med referenser den känner igen.

Och det är förstås helt motiverat. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför ensemblen valt att gå över ån efter vatten.

För en publik som obehindrat rör sig i fantasyskildringarnas mångskiftande värld är steget till de myter som Kallas öste ur kort.

Att varulvsmotivet dessutom rymmer bråddjup som en skuttande Aalo med sprejburken i högsta hugg inte ens kommer i närheten av behöver knappt sägas.

Frihetstörsten och den obönhörliga tragedin gestaltas starkt i uppsättningen men av det magiska i berättelsen återstår mindre.

Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet.
Nattens drottning. På bilden Maija Andersson. Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Vargbruden,Aino Kallas,Maija Andersson

Några drömsuddiga scener bakom en halvtransparent fondväv räcker inte för att suggerera fram känslan av extas, fara och frihet där i Aalos otämjda parallelltillvaro.

Men samtidigt bjuder uppsättningen också på en rad scener som genialt förvandlar det enkla uttrycket till drabbande bilder av flyktig gemenskap och naken utsatthet.

Konsekvent och stramt

Skådespelarna är bara tre, Maija Andersson i dubbelrollen som Aalo och författaren Kallas själv, Sauli Suonpää som Aalos make Priidik och Suvi Isotalo i en dubbelroll som berättare och musiker.

Raisa Kilpeläinens scenografi är avskalad. Ett par stolar är allt som behövs - resten av den antydda miljön och stämningarna förmedlas med ljus, ljud och videoprojektioner.

I den här asketiska inramningen får varje föremål stark laddning. Repet som skogvaktaren Priidik fjättrar och fångar med lyser olycksbådande illrött medan den nyfödda dottern gör entré i form av ett par röda barnskor.

Rött är kärlekens, passionens, farans och blodets färg. Men vardagen är blek i Aalos och Priidriks liv.

Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet.
Ett haltande äktenskap. På bilden Maija Andersson och Sauli Suonpää som Aalo och Priidik. Foto från Sudenmorsian på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Vargbruden,Aino Kallas,Sauli Suonpää

Med genial enkelhet fångar uppsättningen till exempel den tilltagande rutinen i äktenskapet med en måltidsritual som blir allt tröttare för varje gång.

De vita servetterna lyser som kyskhetens och tristessens uttryckslösa ansikten över parets knän och lika uttryckslöst är den unga hustruns anlete.

Stramt och återhållsamt lyfter Maija Andersson och Sauli Suonpää fram de olika skiftningarna i förhållandet samtidigt som tragedin går mot sin fullbordan.

I den är Suvi Isotalo den obönhörliga ceremonimästaren, berättaren som på Kallas arkaiska språk lotsar oss vidare samtidigt som hon skapar stämningar och kommenterar händelseförloppet i egna musiknummer.

Alla musiknummer sitter inte helt organiskt i helheten men det har kanske inte heller varit avsikten.

Att ifrågasätta och överskrida gränser är ett tema som går igen på många nivåer i den här iscensättningen.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje