Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Visuellt fyrverkeri då Åbo Stadsteater gör Sagan om ringen

Scen ur föreställningen.
Scen ur föreställningen. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sagan om ringen,Åbo Stadsteater

Eld och dimma, magiska trädgestalter och svarta hästar. Då Åbo stadsteater förvandlar över tusen romansidor eller tio filmtimmar till teater, satsar man på att trolla fram en visuellt praktfull föreställning där orden får en biroll men bilderna får det att suga till i maggropen.

J.R.R. Tolkiens fantasyroman är en historia om kampen mellan det goda och det onda, mellan ljus och mörker, mellan att sträva efter fred och förblindas av maktbegär.

Historien cirklar kring den magiska ringen som erbjuder sin herre obegränsad makt, men när en sådan makt används leder det ofrånkomligen till ondska, hur goda avsikter man till en början än må ha. Alltså måste ringen försvinna, och det är möjligt enbart på det ställe där den en gång skapades – vid Domedagsberget.

Så inleds en mödosam farlig lång resa med målet att göra sig av med en obegränsad makt, och där får vi samtidigt ett av många uttryck för berättelsens moral; lycka uppnår du genom att avstå och inte genom att äga.

Stefan Karlsson som Frodo.
Stefan Karlsson som Frodo, och Ringen. Stefan Karlsson som Frodo. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sagan om ringen,Åbo Stadsteater

Tio filmtimmar blir dryga tre teatertimmar

Romanens långt över 1.000 sidor är för många bekanta också via Peter Jacksons 10 timmar långa filmtrilogi från början av 2000-talet. Att Sami Keski-Vähälä nu har skrivit ner historien till dryga tre timmar teater (fyra timmar inklusive två pauser) leder förstås ofrånkomligen till en hel del genvägar. Redan i programbladet ber han om ursäkt för att Faramir och flera andra gestalter har skrivits ut ur teaterversionen.

Men det handlar inte bara om att texten har komprimerats. Nu får orden ofta en sekundär roll i uppsättningen. Det är det visuella som mer än dialoger och text för historien framåt – förutom i början då Gandalf blir en berättarröst som leder oss in i berättelsen.

Det är ett val som teatern har gjort, att man framför allt har strävat efter att bygga upp det visuella precis så massivt och snyggt som en fantasyhistoria som den här egentligen också förutsätter.

Produktionens scenbild.
Produktionens scenbild. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sagan om ringen,Åbo Stadsteater

150 specialtillverkade dräkter är bara en detalj i bygget. Vad gäller mängden scenbilder tappade jag räkningen, men de är många, här finns 22 skådespelare i ett 40-tal roller, och efter premiären steg 49 personer upp på scenen för att buga – vilket berättar allt om scenteknikens avgörande roll i produktionen

Jag tror jag aldrig har sett en föreställning som måste kräva så oerhört mycket av den tekniska personalen. Det är de jättelika scenografierna som varvas med ibland hisnande tempo, det är snabba klädbyten, det är en filmatisk ljudmatta som både följer stämningar och förstärker effekter, det är oerhört mycket dimma och väldigt mycket eld, det är klättrande längs väggar och flygande i luften.

Det här måste vara oerhört sårbart, ett enda fel kunde få det hela att se mest klumpigt ut. Men nu görs allt just så smidigt så man inte ens märker finliret i kulisserna.

Hisnande snygga jättefigurer

Lägg ännu till helt fantastiska jättefigurer; Enterna (trädgestalterna) är fantastiska, eller jättespindeln, eller den eldsprutande draken, och framför allt den mörka maktens väldiga svarta hästar som görs drömlikt snyggt.

Scen ur föreställningen.
I Enternas välde. Scen ur föreställningen. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sagan om ringen,Åbo Stadsteater

Däremot kommer vi inte närmare den mörka maktens ledare Sauron än till figuren som spelar ”Saurons mun”, vilket väl också är ett försök att beskriva grundläggande idéer hos Tolkiens berättelse - tanken att det inte finns bara en ledande representant för mörkret. Mörkret finns hos oss alla, vi måste ständigt vara uppmärksamma och kämpa mot det. Eller som någon i föreställningen konstaterar; ”det går inte att förtränga det mörka och gömma sig i sin egen värld, mörkret hittar dig också fast du skulle bestämma dig för att inte bry dej”.

Att texten nu ibland körs över av det visuella fyrverkeriet är förstås synd, replikerna smakar ofta mer budskap eller stöd för intrigen än riktiga dialoger – vilket gör att jag som åskådare egentligen aldrig blir känslomässigt berörd av det som spelas upp framför mig.

Men, tänker jag, det är kanske priset man måste betala om man vill klara av det hela på fyra timmar, och vill erbjuda ett sådant visuellt fyrverkeri.

Imponerande Gollum-gestaltning

Risken med att satsa på så magnifika scenografier och en så härlig visualitet, är att det skramlar väldigt tomt om man inte alls lyckas fylla bilderna.

Nu finns här lyckligtvis flera fina skådespelarprestationer som gör just det, fyller bilderna med innehåll och fördjupning.

Scen ur föreställningen.
Miska Kaukonen som Gollum. Scen ur föreställningen. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Sagan om ringen,Miska Kaukonen

Framför allt tänker jag på Miska Kaukonen som Sméagol / Klonkku / Gollum. Han ÄR den förvridna ogripbart fascinerande figuren, han rör sig så perfekt bakvänt, förvrider sin röst så härligt utan att det känns det minsta tillgjort. Dessutom har teatern kryddat med en Gollum-stunt som med jämna mellanrum får en att rycka till över att figuren som nyss var här nu kan vara där...

Och de fyra hobbitarna (Stefan Karlsson som Frodo, Hannes Suominen som Sam, Markus Riuttu som Pippin och Teemu Aromaa som Merry) är så fjantigt charmigt lekfullt tanklösa, och gjorda på ett sätt som tillför versionen den gnutta kärleksfylld komik som föreställningen verkligen behöver.

För teatern verkar det här också bli just den publiksuccé som man hoppats på. Redan innan premiären var största delen av vårens 34 föreställningar helt eller nästan slutsålda – 19.000 sålda biljetter. Produktionen spelas också i höst.

SAGAN OM RINGEN
Regi: Mikko Kouki. Dramatisering: Sami Keski-Vähälä. Koreografi: Oula Kitti. Scenografi: Teemu Loikas. Dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Ljusplanering: Janne Teivainen. Ljudplanering: Iiro Laakso. Pyroteknik: Tero Aalto. Masker: Minna Pilvinen.

Några scener ur föreställningen kan du se här:

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje