Hoppa till huvudinnehåll

16-åriga Jonas blev inbördeskrigets första offer i Karleby

Porträtt av Jonas Jauckens.
Porträtt av Jonas Jauckens. Bild: K.H. Renlunds museum – Mellersta Österbottens landskapsmuseum Karleby,Finska inbördeskriget 1918,jauckens

Ett foto i Facebookgruppen Kokkola-Karleby fångade min uppmärksamhet. En gosse, ännu med barnets runda kinder men med allvar i blicken. Han hette Jonas Jauckens och var 16 år då en ryss sköt honom i huvudet nära Västra parken i Karleby.

Historien om Jonas Jauckens är ett stycke lokalhistoria jag gärna vill berätta.

Utgående från fotografiet börjar jag göra efterforskningar. Jonas Jauckens var en moderlös skolpojke, en diktare, älskad av sin klasskamrat Ingrid. Men också en beväpnad skyddskårist och ivrig att strida mot ryssen, ska det visa sig.

Och en historia om hans lillebror, Pollux Jauckens, börjar nysta upp sig. Pollux som likt sin namne i mytologin blev odödlig. I Finland anno 1918 lyftes Pollux, blott 15 år gammal, upp för att bli en hjälte för den vita sidan.

Ville kasta ut ryssarna

Jonas Jauckens föddes 20 oktober 1901. När kriget bröt ut 1918 gick han i klass fem i mellanskolan i Gamlakarleby. Enligt hans lärare var Jonas bra på läsning och på att skriva uppsats. Han var också bra på att hitta på och leda lekar.

Jonas dog någon gång mellan klockan 6 och 10 på morgonen den 29 januari 1918 då de vita gick in i Gamlakarleby för att befria staden.

En kamrat berättar i Elsa Hästeskos bok, Sankaripoikia osa 3, om kvällen innan Jonas dog, 28 januari 1918.

- Jonas var på väldigt gott humör och fantiserade redan om när ryssen skulle var ute ur landet.

Jonas och kamraten uppehöll sig i Kvikant tillsammans med andra skyddskårister fram till midnatt ungefär. Hoppfulla väntade de på striden, säger kamraten i Hästeskos bok.

Sjönk ner på knä

På natten började de röra sig mot Storby.

- Du ska få se, min vanliga otur kommer att följa mig nu också, upprepade Jonas flera gånger åt sin kamrat.

Klockan fem på morgonen kom vita styrkor söderifrån och gick mot staden. Jonas och hans kamrat hamnade långt framme och han var nöjd över det. Då kan ingen säga att vi höll oss i bakgrunden, menade han.

- Vid Kyrkbacken kom de första skotten, vi svarade och Jonas var så ivrig att han sköt slut på sina patroner så jag gav honom mina när vi sprang över järnvägen.

Kamraten berättar vidare att han vid Tullpackhuset såg hur Jonas snabbt sprang framåt för att ta reda på var fienden fanns. Kamraten ropade åt Jonas att stanna då han hörde ryska skottsalvor.

- Plötsligt såg jag hur han sjönk ner på knä, hans huvud böjdes bakåt och han föll på rygg. Det var sista gången jag såg honom. För nu kom rysk eld från två håll och vi måste backa och kunde inte ta Jonas med oss.

Skrammelbacken i Karleby
Någonstans mellan Vasabron och Västra parken dog Jonas Jauckens. Skrammelbacken i Karleby Bild: Yle/Carolina Järn Karleby,Österbotten,samlyceum

Junte är död, jag vill dö

Vad som hände sedan måste ha varit fruktansvärt för Jonas kamrater, i synnerhet för en viss Ingrid Sandbacka.

Via en kommentar under fotot på Facebook får jag kontakt med Sverre Slotte. Han minns att han läst om Jonas i sin moster Ingrid Sandbackas dagbok.

Och mycket riktigt, en tid senare får jag läsa i den hundra år gamla dagboken om den hemska dagen.

Då vi kommo till hörnet, där gatan går från parken till Järnvägsbron sågo jag honom.
Jag sprang fram och där låg han. Där låg han med genomskjutet huvud, halva ansiktet blodigt, ögonen öppna XX brustna, läpparna blå, kall och död.
Jag och Hans lyfte honom på båren och så bar vi honom, Hans och jag och några andra, till sjukhusets likrum. Där ligger han väl ännu.
Dagbok från 1918.
Bild från Ingrids dagbok 1918. Dagbok från 1918. Bild: Sverre Slotte/privat bild Dagbok,Finska inbördeskriget 1918,Karleby,ingrid sandbacka

Förrän Junte dog hade han skjutit ihjäl en ryss och sårat en annan. Men den sista han sköt på var förrädaren som hade lett ryssarna dit. Han var anledningen till Juntes död och han ska få sitt straff ty han är infångad.

Men Junte är död ändå. Han, som jag älskar, ty jag älskar honom ännu mer efter döden. Sist när jag var med honom var det lördag
kväll.
O vad jag älskar honom. Han hade mitt brev på sig i sin plånbok. Skolans bäste pojke fallen och jag gråter så hjärtat vill brista. Brista av förtvivlan. Varför kan han inte leva. Jag älskar honom. Han är borta. Jag vill dö. Jag älskar honom.

Ingrid Sandbacka flyttade senare till Sverige där hon jobbade som läkare.

Skrev sin egen dödsruna

Jauckens blev begraven drygt en vecka senare. Den 8 februari gick skolkamrater och skyddskårister i sorgetåget från Libeckska sjukhuset till begravningsplatsen.

Ingrid la ner en krans och lovade Jonas att skolkamraterna inte skulle glömma honom.

En MW Högbacka lade ner elevernas och lärarnas krans och läste Jonas Jauckens dikt Bryt din boja.

- När du nedskrev dessa allvars och siareord, kunde du väl inte ana, att du sjöng din egen dödsruna, sa Högbacka.

Begravningståget 8.2.1918 för Jonas Jauckens och Eino Alapohja.
Begravningståget 8.2.1918. Begravningståget 8.2.1918 för Jonas Jauckens och Eino Alapohja. Bild: Vi Neristassbor r.f. /Karlebys hembygdsarkiv begravning,begravningståg
Bryt din boja av Jonas Jauckens:
Bryt din boja folk i norden
efter seklers slaveri!
Låt oss wärna fosterjorden!
Lita ej på härskarorden!
Vad de väga, veta vi.

Löften gåvos, löften brötos,
utav Rysslands härskarätt,
utav dem blott snaror knötos,
utav dem de hjältar skötos
som blott höllo på wår rätt.

Ej mot er blott, tsardespoten
höjdes Finlands starka röst
Rysslands frihet stolt det låter
Ryssland frihet den har åter
satt sin gadd i våra bröst.

Bida icke, hör wår maning
medan det ännu är tid
säger icke er en aning
att det måste ske omdaning
uti godo - eller strid

Högbacka fortsatte att beskriva hur Jonas då Finland reste sig ur förtrycket inte kunde hålla sig borta.

- Även du ville med din späda arm dra ett strå till stacken, och det strå...har däri blivit en guldtråd.

Dikten Bryt din boja av Jonas Jörgen Jauckens.
Dikten Bryt din boja som Jonas skrev som 15-åring. Dikten Bryt din boja av Jonas Jörgen Jauckens. dikt,Karleby,förtryck,Finska inbördeskriget 1918,jauckens

Högbacka beskriver också att Jonas med sin stora begåvning varit värd en bättre lott än att bäddas i graven.

Men samtidigt säger Högbacka att Jonas död inte ska nedslå de andra, utan "tvärtom ge oss nya krafter och nytt mod att fortsätta den ädla kampen för vår stora rättvisa sak".

Det är säkert så att båda sidor i krig behöver sina hjältar. I Jonas Jauckens fick den vita sidan en hjälte. Hans yngre bror Pollux blev också gjord till en hjälte. Han trotsade döden inte bara en, utan två gånger.

Gravar från 1918.
Gravarna. Gravar från 1918. Bild: K.H. Renlunds museum – Mellersta Österbottens landskapsmuseum Finska inbördeskriget 1918,Skyddskår,grav,Karleby,Österbotten,jauckens

Pollux den odödlige

I grekisk och romersk mytologi var Pollux den odödlige tvillingbrodern till den dödlige Castor.

Den Pollux som var Jonas bror blev också något av en odödlig hjälte. När jag söker namnet Jauckens i gamla tidningar ramlar jag över namnet Pollux Jauckens.

Tammerfors Aftonblad skriver i april 1918 om "En tapper österbottning".

Pollux Jauckens var två år yngre än Jonas. När Jonas stupade svor Pollux som bara tre dagar innan fyllt 15 år att han skulle hämnas Jonas död. Han skulle inte sluta att slåss mot röda och ryssar innan "hundrafemtio af dessa af honom nedgjorts".

Pollux tillhörde Wasa första grenadjärregemente och han var med från krigets början, står det i artikeln.

Det berättas om Pollux att han under skottväxling brukade stiga upp i skyttelinjen för att se hur många träffar de vita fått. Så småningom blev han övertygad om att han inte kunde nås av några fientliga kulor.

Regementschefens bästa man

Grenadjärregementet hade fått i uppgift att storma vallarna vid Tammerfors allmänna sjukhus. De röda hade fyra kulsprutor bakom ett bepansrat plank.

Befälet undrade om någon frivillig ville kasta handgranater över planket så att man kunde tysta kulsprutorna och rycka framåt.

15-årige Pollux åtog sig uppdraget. Kastade sex granater och tystade smattret från kulsprutorna. Regementschefen kallade Pollux för "min bästa man".

- Det Pollux Jauckens vid broderns död lofvade, har han uppfyllt och vi hoppas att den unge hjälten från Yxpila efter välförrättadt värf inom kort får besöka sitt hem, ska regementschefen ha sagt.

Drunknade nästan

Pollux verkar för sin del ha fortsatt utmana ödet och sin odödlighet. Wasabladet rapporterar 8 juli 1920 om hur Pollux Jauckens tillsammans med en kamrat åkt på en seglats från Yxpila för att pröva sina krafter och skicklighet i en rådande storm.

Deras båt kantrade och kamraten omkom. Jauckens var stel och nästan medvetslös men höll fast sig i en åra och räddades i sista stund, enligt tidningen.

Släkten Jauckens kom ursprungligen från Tyskland. Fadern John Vilhelm Jauckens var sjökapten och verkar också ha varit anställd på Otto Rodén & son vid hamnen i Yxpila.

Modern hette Hilma och dog redan 1911 innan familjen flyttade till Gamlakarleby.

Av barnen var Jonas Jörgen äldst, Pollux var född 1903. Lasse Jonas Vilhelm Jauckens föddes 1905 och enligt kyrkböckerna gick han till sjöss 1920.

Yngsta barnet Saga var född 1907 och blev fosterbarn hos en Ada Hongell i Gamlakarleby. Saga gifte sig med Theodor Källström 1927 och blev så småningom farmor till bröderna Fred och Tom Källström som i dag bor i Karleby och Helsingfors.

Inga Jauckens kvar

Pollux Jauckens gifte sig så småningom och fick två döttrar varav en dog som liten. Pollux är troligen begraven i Nådendal och dog 1968.

Jonas har i dag sitt namn på frihetsstatyn på Mannerheimplatsen i Karleby och hans grav finns på Marie begravningsplats i hjältegravarna.

Mannerheimstatyn i Karleby
Frihetsstatyn på Mannerheimplatsen. Mannerheimstatyn i Karleby Bild: Yle/Carolina Järn Finska inbördeskriget 1918,Karleby,Jonas Jauckens
Namn på några av inbördeskrigets offer
Stupades namn på frihetsstatyn. Namn på några av inbördeskrigets offer Bild: Yle/Carolina Järn Finska inbördeskriget 1918,Karleby,frihetsstatyn

Han fick dessutom ge sitt namn åt sin systerson Jonas Jörgen Källström (kallad Jörn) i Karleby. Jörns son Fred bor i dag i Karleby, sonen Tom bor i Helsingfors.

Från barndomen minns Tom och Fred att de varje jul besökte hjältegravarna.

- Det gör vi ännu, i julas var jag där med barn och barnbarn, säger Tom Källström.

Toms son heter också Jonas. Några personer med namnet Jauckens finns veterligen inte kvar i Finland.

Gravmonument vid Marie begravningsplats i Karleby över de som dog i inbördeskriget 1918.
Minnesmärket Marie begravningsplats. Gravmonument vid Marie begravningsplats i Karleby över de som dog i inbördeskriget 1918. Bild: K.H. Renlunds museum – Mellersta Österbottens landskapsmuseum Karleby,Österbotten,Finska inbördeskriget 1918,grav,gravmonument,Minnesmärke,jauckens

Ryssarna gav sig

De vita drog sig tillbaka till Kronoby efter några timmars strid 29 januari. Fyra ryska soldater och tre skyddskårister dog i striderna.

Vid middagstid samma dag fick man veta att ytterligare vita trupper var på väg från Vasa till Gamlakarleby. Ryssarna gick med på förhandlingar i Kronoby samma eftermiddag.

De valde att kapitulera. Man åt enkel måltid och ryssarna åkte tåg in till staden.

Efteråt ordnades en parad vid rådhuset i Gamlakarleby. Mannerheim var med och än i dag kallas torget för Mannerheimplatsen. De vita mötte inget motstånd då de marscherade in i staden.

Krigsbytet från ryssarna uppges ha varit fem kanoner, maskingevär och fältkök samt 150 hästar.

Dikten Frihetens Väktare av Jonas Jauckens:

Rödgardister,
rödbandsprydda,
snoka uti vinklar, vrår.
Ryssgevärsbehängda sällar
gräva uti bod och källar.
Huliganers frihetsår.

Skålar drickas
i kamraters lag,
här ej höves skräda orden,
somnen fridfullt under borden
utav spriten, ert "beslag".

Våldet härskar.
Lagen trampas
unders deras fötter ned.
Blodet flyter uti strömmar
och de drömma segerdrömmar.
Morden hopas fler och fler.

Gårdar plundras
och nu ställas
hundra emot en och en.
Fröjdens "Finlands frihetsvakter"
klent det blir med fröjden se´n.

Hämnden väntar.
Måttet rågas.
Vedergällningen I glömt.
Tron ej mera på försoning,
vänten icke stor förskoning
utav dem, som eder dömt.

― Jonas Jauckens

KÄLLOR:
Elsa Hästesko: Sankaripoikia III
Nationalbiblioteketsdatabas https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search
Kyrkböcker från Gamlakarleby församling.
Tidningen Karlebynedjen nr 4/1972: Jonas Jauckens griftefärd
Karleby stads hemsidor http://www.kokkola.fi/meresta_noussut_kaupunki/venajan_vallanaika/1900_luvun_alun_mullistukset/taistelu_kokkolasta/fi_FI/taistelu_kokkolasta/?u4.highlight=jauckens

Tack till: Rolf Mäkelä, Hans Lindell, Sverre Slotte, Fred Källström, Tom Källström och KH Renlunds museum.

Läs mera:

Rödgardister har skjutövningar i Ruovesi, 1918

Kampen mellan de röda och de vita - inbördeskriget 1918

Knappt hade Finland blivit självständigt så bröt inbördeskriget ut. I kriget dog över en procent av Finlands dåvarande befolkning. Krigets sår tog lång tid att läka.

Läs mera:

Arkebuseringar av röda 1918 i Västankvarn i Ingå.

Långläsning: Finland 1918 - om poeten som blev bödel i Västankvarn

Straffexpeditioner, rensningsarbeten och arkebuseringar. Västankvarn i Ingå blev huvudstaben för Västnyländska bataljonen som i maj 1918 avrättade flera hundra röda i regionen. Fälträttsdomare var en tongivande journalist som började sin bana som dagdrivarpoet i Helsingfors krogvärld.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten