Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Inbördeskriget ur flickperspektiv – KOM-teaterns Veriruusut imponerar och berör

Foto från Veriruusut på KOM-teatern.
Maija och Sigrid lär sig att hantera ett vapen. På bilden Oona Airola och Helmi-Leena Nummela. Foto från Veriruusut på KOM-teatern. Bild: Marko Mäkinen Kom-teatteri,Anneli Kanto,Lauri Maijala,helmi-leena nummela

Vad drömde en tonårig arbetarflicka om på tröskeln till inbördeskriget? Knappast om att bli skändad, avrättad och bortglömd i en massgrav. Veriruusut ger röst åt dem som samtiden beskrev i ordalag som ”varghyndor”, ”ohyra” och ”avskyvärda representanter för vårt täcka kön” - de kvinnliga rödgardisterna.

Valkeakoski hösten 1917. Sigrid är femton år och ska ut i arbetslivet. Hon får sin första anställning som hjälpflicka på pappersbruket och omedelbart också en hårdhänt påminnelse om vad det innebär att vara lägst i hierarkin.

Vid sidan av hårt arbete för en liten lön tvingas många av kvinnorna på fabriken också att stå ut med arbetsledarens sexuella övergrepp. Övergrepp de håller tyst om, av rädsla för att förlora jobbet men mest av allt av rädsla för de följder det kunde få hemma.

De patriarkala strukturerna sitter djupt och löper genom alla samhällsklasser.

Foto från Veriruusut på KOM-teatern.
Sigrid får anställning på pappersbruket. På bilden Helmi-Leena Nummela och Ursula Salo som arbetsledaren Forsström. I bakgrunden Vilma Melasniemi. Foto från Veriruusut på KOM-teatern. Bild: Marko Mäkinen Kom-teatteri,Lauri Maijala,Anneli Kanto,Vilma Melasniemi,Ursula Salo,helmi-leena nummela

Den insikten är en av de bärande infallsvinklarna i Veriruusut och i förlängningen också en av anledningarna till att de kvinnor som aktivt deltog i inbördeskriget på den röda sidan både fördömdes och dömdes hårdare än männen när kriget var slut.

Det dröjde länge innan forskningen började intressera sig för deras historia men i Anneli Kantos litterära produktion är forskningsresultaten centrala.

Hennes roman Veriruusut kom ut år 2008 och utgör stommen för två av vårens föreställningar kring inbördeskriget. Vid sidan av Lauri Maijalas dramatisering på KOM-teatern har Kantos roman också inspirerat till Tampereen Työväen Teatteris musikal Tytöt 1918 med manus av Sirkku Peltola.

Historia ur mikroperspektiv

Veriruusut är en brett upplagd krönika och gör man en dramatisering tvingas man sovra.

Lauri Maijala har valt att fokusera på de personliga upplevelserna och det är ett klokt val.

I KOM-teaterns uppsättning skildras livet och samhällsutvecklingen konsekvent med kvinnornas och de unga flickornas ögon.

En ny blus med tretton knappar, köpt för pengar hon förtjänat själv, framstår som höjden av lycka för Sigrid som äger lite och aldrig fått rå om sig själv.

Självkänslan växer - men den är skör.

Sigrids bästa vän Maija vet hur det känns när den brister. Maija förnedras offentligt när prästen vägrar att viga henne för att familjen levt ”i synd”.

Det privata blir politiskt när tidsandan, värderingarna och hierarkierna i samhället flimrar förbi i de snabba situationsbilderna ur flickornas vardag.

När inbördeskriget bryter ut känns det inledningsvis som ett löfte bland dem som aldrig haft någon talan.

En kvinnlig agitator från Helsingfors – underförstått Elvira Willman - talar på Arbetarföreningens hus och uppmanar kvinnorna att bilda en egen stridskår.

”Tänker du själv gå med ?” ropar någon och får naturligtvis svaret att författarens vapen är pennan.

Det svaret vittnar också om hierarkierna.

För kvinnorna på fabriksgolvet är valmöjligheterna färre men de vet också att förändringen inte kommer utan påtryckningar.

Foto från Veriruusut på KOM-teatern.
Byxor ger frihet. På bilden Saga Sarkola, Inka Reyes, Helmi-Leena Nummela, Vilma Melasniemi och Oona Airola. Foto från Veriruusut på KOM-teatern. Bild: Marko Mäkinen Kom-teatteri,Lauri Maijala,Anneli Kanto,Vilma Melasniemi,Oona Airola

Uniformsbyxorna ger en föraning om hägrande frihet och geväret på axeln ett löfte om inflytande.

Men drömmarna punkteras snabbt. För de unga kvinnorna i Veriruusut är livet förbi innan det börjat ens – ett öde de delar med sina förebilder ur verkligheten.

En stor berättelse med små gester

Lauri Maijalas dramatisering och regi är både lyhörd och ekonomisk. Med små markeringar ringar uppsättningen in en samhällsordning där varje gest blir betydelsebärande.

Handlingen koncentreras till en roterande, upphöjd cirkel mitt på scengolvet. På pappersbrukets verkstadsgolv drivs den med handkraft som ett trögt och tungt kvarnhjul men i takt med den tilltagande samhällsturbulensen snurrar den frenetiskt på för egen maskin.

Med tio skådespelare i ett otal dubblerande roller växer en samhällsskidring med många skikt och nyanser fram.

Men samtidigt förlorar uppsättningen aldrig sitt fokus på dem som står i centrum.

Foto från Veriruusut på KOM-teatern.
Drömmen om ett bättre liv. På bilden Saga Sarkola, Inka Reyes, Helmi-Leena Nummela, Oona Airola och Vilma Melasniemi. Foto från Veriruusut på KOM-teatern. Bild: Marko Mäkinen Kom-teatteri,Anneli Kanto,Vilma Melasniemi,Lauri Maijala,Oona Airola

Det här är inte den alltäckande historien om inbördeskriget utan inbördeskriget ur Sigrids, Maijas och deras ödeskamraters perspektiv.

Helmi-Leena Nummela och Oona Airola tolkar vänninorna med en hudlöshet som drabbar.

Av de kvinnor som ingick i den beväpnade avdelningen av kvinnogardet i Valkeakoski överlevde bara ett fåtal. De övriga föll i strid, arkebuserades eller dog i fångläger.

Och gemensamt för alla kvinnor som aktivt deltog i kriget på den röda sidan var att de var unga. Medelåldern låg kring tjugo och många av dem var minderåriga.

Varghyndor? Ohyra?

Med fiktionens hjälp ger Veriruusut dem både ansikte och människovärde.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje