Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Stockmann, Stockmann – en glittrig men riktningslös nostalgitripp

Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern.
Välkomna till Galna Dagar! Anna Hultin som högtalarrösten Marit. Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Stockmann (Helsingfors centrum),Barbro Smeds,Anna Hultin,Stockmann, Stockmann

Svenska Teaterns musikteaterföreställning Stockmann, Stockmann är lite som sin förlaga i verkligheten. Idéerna är många men helhetskonceptet haltar betänkligt.

För dagens unga, vana vid prylstinna köpcentra och upplysta om konsumtionssamhällets gränser, kan det vara svårt att förstå magin med ett varuhus.

Det är länge sedan de framstod som drömfabriker och paradisiska ymnighetshorn.

Men för de äldre är varuhusen ofta förknippade med upplevelser och minnen som väcker starka känslor. Och varje gång en institution försvinner eller förändras raderas också en del av vår egen historia.

Det här är något som arbetsgruppen bakom Stockmann, Stockmann helt uppenbart har varit mycket medveten om. Men det har också lett till ett dilemma.

Den här uppsättningen kan helt enkelt inte bestämma sig för vilket spår den ska slå in på. Bejaka, kritisera eller relativera?

Musikteater med tunn intrig

Barbro Smeds står för uppsättningens manus och själva storyn är nästan plågsamt tunn. Den är knappt mer än ett nödtorftigt paket runt ett persongalleri där varje roll representerar någon av de många infallsvinklar uppsättningen försöker bocka av.

Galna Dagar- kampanjen har kommit fram till sin sista dag men försäljningen går dåligt. Att ledningen har skurit ner driftskostnaderna rejält gör inte situationen lättare.

Expertis frågar ingen längre efter, här ska det säljas i stora partier med schwung.

Uteblivna leveranser och ouppackade försändelser föder kaos men vad gör man när det inte längre finns personal för allt?

Försäljarna får oväntad förstärkning när Alex ( Dennis Nylund) och Kira ( Stella Laine) dyker upp.

Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern.
En ny varuhuschef gör entré. På bilden Dennis Nylund. Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Stockmann (Helsingfors centrum),Barbro Smeds,Stockmann, Stockmann

Han är den nya varuhuschefen som vill arbeta inkognito en dag för att studera vardagen på verkstadsgolvet, hon en arbetslös skådespelare som rycker in för att hjälpa en släkting.

Alex och Kira känner varandra sedan förr men på varuhuset representerar de två skilda världar.

I Alex huvud rasslar inledningsvis bara lönsamhetskalkyler medan Kira är kritisk till en ekonomi som kretsar enbart kring tillväxt och konsumtion.

Men den som förväntar sig någon ingående värdediskussion blir förstås besviken. Den ryms helt enkelt inte i en föreställning som samtidigt nostalgiskt lyfter fram varuhuset som drömmarnas och fantasiernas tummelplats.

Varuhuset som samhällsmetafor

Nåja, nu har det stora varuhuset naturligtvis också en annan symbolfunktion.

För många helsingforsare har Stockmann av tradition varit något av ett offentligt vardagsrum och i förlängningen kan man väl säga att varuhuset i den här inramningen också blir en metafor för hela samhället.

Ett samhälle som många av oss inte längre känner sig välkomna eller hemma i, av olika skäl. Somliga drömmer sig tillbaka till ett förlorat förflutet, andra vill göra rent hus med det förgångna och samtidigt rullar samhällsutvecklingen på i en riktning som ingen förmår kontrollera.

Men den metaforen räcker tyvärr inte för att berättiga riktningslösheten i själva uppsättningen. Ambitionen har kanske varit att skapa något av en inhemsk motsvarighet till Ikea-musikalen Ingvar men verktygen är blygsamma.

Det är inte bara storyn och persongalleriet som stannar på klichénivå, dialogen är också förbluffande torftig.

Helsingforstanter, hattar och bröderna Marx

Och då är det kanske inte så konstigt att helheten också ofta känns väldigt ansträngd trots att Aleksis Meaneys regi skruvar upp tempot med slapstick, spektakulära entréer och putslustiga referenser.

Bröderna Marx En dag på varuhuset har till exempel helt tydligt spökat lite i bakgrunden. Kristofer Möllers, Niklas Åkerfelts och Mikael Anderssons ”tollor”, en gubbtrio som dagligen sitter på en bänk och kommenterar skeendena, liknar till och med bröderna.

Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern.
Tre "tollor" och en seg stamkund. På bilden Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt, Nina Hukkinen och Mikael Andersson. Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Niklas Åkerfelt,Mikael Andersson,Nina Hukkinen,Stockmann (Helsingfors centrum),Barbro Smeds,Stockmann, Stockmann

Och Jonna Nymans varuhusdetektiv kallar sig förstås Kitty Blomqvist. Så där som mästerdetektiven Kalle.

Beprövade typer är nyckelordet i alla rollporträtt, från den lätt bedagade konstnärssjälen Robert (Nicke Lignell) till Nina Hukkinens stamkundstant eller de stridande viljorna Kauko och Aila (Max Forsman och Anna Hultin) i varuhusets ledningsgrupp.

Många gör dubbelroller och bäst fungerar det i regel när karikatyrfaktorn tonas ner en aning. När Silva Lillranks försäljare Ritva ger luft åt sin frustration över den förändring hennes arbete genomgått nuddar vi för ett ögonblick vid en verklighet som gör ont.

Men de stunderna är förstås försvinnande få och när den sista galna dagen äntligen är slut öser Stockmann, Stockmann på med en personalfest där alla antydda motsättningar mirakulöst suddas ut och alla vilsna hjärtan äntligen hittar hem.

Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern.
Ska vi äntligen slå våra påsar ihop ...? På bilden Silva Lillrank och Nicke Lignell. Foto från Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Barbro Smeds,Stockmann (Helsingfors centrum),Nicke Lignell,Stockmann, Stockmann

Andemeningen är förstås att understryka vikten av att vi ser och förstår varandra och aldrig tappar bort människan när vi skapar nya strukturer. Men samtidigt framstår nog den här festen mest av allt som ett enda stort svepskäl för att duka fram en nostalgisk och glittrande dräktparad.

Precis som Jonna Nymans och Anna Hultins duett inför den – ett musiknummer som inte fyller någon annan funktion än att lyfta fram de fantasifulla hattarna.

Och visst, de flesta av oss har väl någon gång roat sig med att prova varuhusets överdådiga kreationer när det begav sig. Men i en helhet där det överlag ryms mera yta än substans blir också de många musiknumren och nostalgitripparna en belastning ibland.

Leif Jordansson står för kompositionerna och de är stilmässigt varierande men inte alltid helt motiverade ur dramaturgisk synvinkel.

Däremot triggar Stockmann, Stockmann säkert publikens kollektiva minne och till det bidrar också scenografen Erik Salvesens visualisering. Varuhusatmosfären är påtaglig.

Men som föreställning fungerar Stockmann, Stockmann nog bara när personalavdelningens fiktiva dramaklubb tar över rodret.

På några minuter snor de igenom företagets hela 156-åriga historia. Med både text och live-demonstration.

Det frifräsiga greppet hade jag gärna sett betydligt mera av.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje