Hoppa till huvudinnehåll

Snart sluthärjat för Jupiters röda jättestorm som har rasat i århundraden?

Den stora röda fläcken på Jupiter
Den stora röda fläcken på Jupiter Bild: NASA/JPL/Björn Jónsson/Seán Doran Stora röda fläcken

Året är 1665. I London bryter en pestepidemi ut som kräver mer än 68 000 liv innan den ebbar ut. I Spanien bestiger Karl II den kungliga tronen, endast fyra år gammal. Och i Rom observerar astronomen Giovanni Domenico Cassini en stor rödaktig fläck på Jupiter.

Fläcken är mycket större än hela jorden faktiskt, även om storleksförhållandena inte ännu hade gått upp för den tidens astronomer.

Den stora röda fläcken är alltså en gigantisk storm som har rasat i århundraden på Jupiter, den största planeten i vårt solsystem. Ingen vet exakt hur länge det kosmiska ovädret har pågått, men man kan lugnt tippa på mer än tre och ett halvt århundrade.

Jämför detta med den långvarigaste kända stormen här på jorden, orkanen John som rasade i Stilla havet 1994, den blåste i trettioen dagar.

Jupiters röda öga

För undertecknad var Jupiters röda fläck en ständig källa till förundran redan som barn. Voyager 1-sonden fotograferade jätteplaneten 1979 och sände hem närbilder där det blekröda ögat tycktes stirra på oss över rymdens djup. Vetskapen om att det hade stirrat oavbrutet i århundraden bara ökade på fläckens mystik.

Rigga upp stjärnkikaren på bakgården och ta en sista titt medan du kan

Men nu, menar astronomerna, inom ett årtionde eller två, kan det vara slutstirrat för Jupiters röda öga. Jätteovädret kan komma att mojna och blekna bort totalt under min livstid, säger Glenn Orton, planetforskare och en av teamet bakom Nasas rymdsond Juno i en intervju för Business Insider.

Rymdsonden Juno.
Rymdsonden [link:https://www.nasa.gov/mission_pages/juno/main/index.html Rymdsonden Juno. Bild: NASA/Caltech Juno

Så vill du bevittna årtusendets storm, rigga upp stjärnkikaren på bakgården och ta en sista titt medan du kan.

Hälsningar från Juno

Vi har haft ovanligt goda tillfällen att ta en närmare titt på den röda fläcken på sistone, tack vare den nämnda rymdsonden Juno som anlände till Jupiter i juli 2016. Ett år efter det här levererade sonden de mest detaljerade bilderna någonsin av den massiva stormen.

Nästa chans att studera den röda fläcken kommer nu i april i år då Juno gör sin nästa överflygning, men sonden kommer aldrig mer att befinna sig så nära stormen som den gjorde under sin passage 2017.

Stormen kommer aldrig mer att rasa med den kraft som den hade ännu på 1800-talet

Och själva stormen kommer aldrig mer att rasa med den kraft som den hade ännu på 1800-talet då den hade sin största kända utbredning. Stormen hade då en spännvidd på 30 grader longitud, vilket är en bredd på mer än 56 000 kilometer. Det motsvarar fyra gånger jordens diameter.

När Voyager 1-sonden susade förbi Jupiter 1970 hade stormen krympt till ungefär två gånger jordens bredd.

Och krympandet har fortsatt oavbrutet: just nu täcker den röda stormen 13 grader i longitud och har en storlek på ungefär 1,3 jordklot.

Den stora röda fläcken på Jupiter, med jorden insatt som referens.
Konstnären har placerat in jorden i Jupiters stora röda fläck för att illustrera storleksförhållandena. Den stora röda fläcken på Jupiter, med jorden insatt som referens. Bild: NASA/SwRI/MSSS/Gerald Eichstädt/Seán Doran Stora röda fläcken,Jupiter (planeter)

Sällsynt långlivad storm

Hur har då Jupiters jättelika röda storm lyckats rasa på i mer än tre århundraden? För det är ovanligt, till och med för solsystemets största planet, gasplaneten Jupiter.

Orsaken till stormens långa livslängd jämfört med våra jordiska stormar ligger ju först och främst i Jupiters oerhört djupa atmosfär.

Till skillnad från jorden med sitt florstunna luftlager har Jupiter en atmosfär som är tiotals tusen kilometer tjock. Det är en djup gryta med outgrundliga, uråldriga strömningar som lever länge då de en gång får upp farten.

Den röda fläcken är som ett spinnande hjul som ligger mellan två supersnabba löpande band

Jupiter roterar också mycket snabbare än jorden, det tar bara cirka tio timmar för Jupiter att rotera ett varv kring sin axel.

Det här leder också till att stormarna får upp farten med besked. Den röda fläcken är som ett spinnande hjul som ligger mellan två supersnabba löpande band som rör sig i motsatt riktning.

De “löpande banden” är jetströmmar som rusar fram med nästan 500 km/h. Och mellan jetströmmarna har den spinnande röda malströmmen malt på som en monstruös kvarnsten fångad i de uråldriga gasflödena, i århundrade efter århundrade.

Neptunus följer i samma spår

Men nu tyder alltså allting på att den röda ovalen snart kommer att förvandlas till en allt mindre röd cirkel, och slutligen till ett rött minne blott.

Och hur det nu råkar sig: en annan gammal jättestorm på en annan gasjätteplanet, Neptunus, håller också på att klinga ut. Den här stormen är varken lika stor (“bara” ungefär bred som Atlanten) eller lika gammal (på sin höjd några år). Men den håller också på att försvinna.

Neptunus med en storm.
Neptunus, stormarnas planet. Neptunus med en storm. Bild: NASA Neptunus (planeter),Planeter och månen (Solsystemet)

Men precis som på Jupiter så är det knappast på sin plats med att tala om “lugnet efter stormen”. De bägge gasjättarna är ju i princip enorma, permanenta anhopningar av vilt framrusande, turbulent gas.

Neptunus är dessutom solsystemets okrönta stormkung: på den här gas- och isjätteplaneten blåser de snabbaste vindar som vi känner till: uppemot 2 100 kilometer i timmen.

Neptunus tros ha en fast inre kärna av fruset vatten, ammoniak och metan. I planetens mantel tror man att det finns en ocean av flytande kol där det regnar diamanter som flyter omkring på “havet”.

Men det är, som de säger, en annan femma.

Nyligen publicerat - Vetenskap