Hoppa till huvudinnehåll

Lindholm: Finland kom på efterkälken direkt – därför har vi det kämpigt i den fria tekniken

Ristomatti Hakola förlorar en spurtstrid
Ristomatti Hakola förlorar en spurtstrid Bild: Lehtikuva Vinter-OS i PyeongChang 2018,längdskidåkning,Ristomatti Hakola

Det har varit svårt. Trots otaliga försök och satsningar, så har det inte lyckats. Finland och fri skidteknik har liksom inte riktigt passat ihop. I OS-sammanhang har de finländska längdskidåkarna tagit två medaljer i en tävling med enbart fri skidteknik. Två. Endast två!

Mika Myllylä tog brons på tremilen i Lillehammer 1994 och Krista Pärmäkoski knep en medalj av samma valör här på Alpensia skidstadion i Pyeongchang, 24 år senare. Krista var tre år då Mika skejtade hem medaljen i Norge. Tala om medaljtorka...

Nu fanns chansen till en tredje fristilsmedalj, i sprintstafett för damer. Skidskytten Mari Laukkanen kallades in för att göra Krista Pärmäkoski sällskap. Det var ingen överraskning, det här hade planerats redan i våras för ett knappt år sedan.

En Mari Laukkanen i toppform har kapacitet i fri teknik, att kämpa i världstoppen. Nu satt dock inte formen som den skulle, det blev för tungt och damerna kom femma. Med facit på hand, så skulle det nog ha krävts stordåd för att greja medaljen. Åkarna i USA, Sverige och Norge skejtade nog i en makalös fart i stafetten.

Krista Pärmäkoski och Mari Laukkanen håller i sina skidor
Krista Pärmäkoski och Mari Laukkanen håller i sina skidor Bild: Lehtikuva Vinter-OS i PyeongChang 2018,längdskidåkning,Krista Pärmäkoski,Mari Eder

Revolution 1985

Det typiska i den här historien är att det egna gardet inom längdskidåkningen inte räckte till, kvalitetsmässigt, i skejt. Det har sina orsaker. Vi är tvungna att blicka bakåt, backa drygt trettio år i tiden, till medlet av 80-talet.

Vid VM i Seefeld i Österrike år 1985 skedde en av de största revolutionerna inom modern längdskidåkning. Fästvallan fick ge vika och toppåkarna tävlade på "blanka" skidor. Finländarna gick i bräschen för utvecklingen och Kari Härkönen från Ristijärvi tog ett överraskningsguld på 15 kilometer.

Det otroliga hade skett, man åkte skidor med skridskoteknik. De klassiska spåren var mest dragna som ett mentalt stöd för åkarna. Det nya sättet att ta sig fram på skidor spred sig snabbt, på alla nivåer.

Vid Silvertrissefinalen för 13–16-åringar några veckor senare var det stökigt inför tävlingen. Alla skulle åka vallningsfritt på Ruka, men ingen hade egentligen utrustning för det. Man sågade, filade och använde sandpapper. Man kapade centimetrar från skidspetsarna, för att göra skidorna strömlinjeformade, för att få skidorna att flyta utanpå nysnön och för att göra det enklare att hantera dem. Desperata försök gjordes, vissa lyckades, andra ej.

På Ruka tävlade 13-åriga flickor och pojkar i praktiken på samma banor som världseliten idag, i 20 centimeter nysnö och första gången utan fästvalla. Och utan egentlig träning för skejt. Roligt var det inte! Nej, det var helt förfärligt. Det kändes som att vara nära döden, åtminstone en smärtsam kollaps.

Klassiska tekniken skulle bevaras

Trots att det gick bra för Finland vid VM i Seefeld blev den fria tekniken föga populär i vårt land. Den skulle motarbetas. Fult var det dessutom. Den klassiska tekniken var den enda rätta och den skulle bevaras.

Det blev en turbulent tid, speciellt i Finland. Året därpå åktes tävlingar där man under vissa partier fick åka fritt, medan man med jämna mellanrum, på förutbestämda partier av banan, var tvungen att åka klassiskt.

På målrakan var det absolut förbjudet att skejta. Alltid! Jag minns de där skyltarna som man möttes av kort före mål: "Skejting förbjudet!" Fästvallan var alltså ett måste. Lyckligtvis förstod man ganska snabbt att det här inte var möjligt att genomföra på ett vettigt sätt. Man slutade med dumheterna.

Från och med 1987 har längdåkningen varit uppdelad i klassisk och fri skidteknik. Finland hamnade på efterkälken i utvecklingen, genast och direkt. Det berodde på vår inställning, vi var alltför konservativa i tänkandet. Nyheter var inte bra. Det gamla och trygga skulle bevaras. Med alla medel, och lite till.

Det var nästan bara ett litet gäng i Pedersöre som använde alla sinnen och anammade den fria tekniken. Man tog modell från väst, främst från Sverige som var världsledande. IK Falkens herrgarde utvecklade sin fria åkteknik och det var till stor del därför som kvartetten Teemu Vesala, Leif Häggman, Tage Ray och Johan Lind vann sex FM-guld i stafett. Genom att tänka lite annorlunda.

Tage Ray åker fristil
Tage Ray vann sex FM-guld i stafett. Tage Ray åker fristil längdskidåkning,tage ray

”Vi har inte behärskat den fria tekniken”

I VM-sammanhang har Finland sedan år 1987 tagit 44 medaljer individuellt eller i sprintstafett, där man alltid åker endera teknik. Av dessa medaljer har 29 kommit med klassisk teknik, tio i fri teknik och fem i bägge teknikerna, det vill säga i jaktstart eller skiathlon.

Alltså, cirka 75 procent av de finländska VM-medaljerna i längdskidåkning har skidats med fäste under skidorna. Det är inte bara av slumpmässiga skäl. Nej! Vi har inte behärskat den fria tekniken.

Frågan som ställts i årtionden: "Varför inte?"

Av tradition. I Finland kom vi på efterkälken redan i begynnelsen, vilket berodde på inställningen till nyheter. Vi ville inte förändra oss och därför var vi inte kapabla att göra det heller.

Träningsterrängen. Finland är ett flackt land och stora mästerskap avgörs i tuff terräng. Under barmarkstiden har man åkt rullskidor i alltför lätt terräng. På vintrarna har det inte varit mycket bättre. Backarna har inte varit lika långa och inte av samma karaktär som i till exempel Norge och Mellaneuropa. Fristilsmuskulaturen har inte fått tillräckligt med ”stryk”.

Forskningen. I Finland har vi alltid varit i täten i forskandet av fysiologiska egenskaper. Däremot har vi inte gjort läxan i utvecklandet av tekniska kunskaper, till exempel skicklighet på skidor. Det har liksom varit "Doing by perkele", utan att riktigt tänka efter.

Egenskaper. Det har med punkten ovan att göra. Skidteknikerna är helt olika på en punkt. I klassisk skapar man kraften snabbt, sparken görs på några tiondelar av en sekund. I den fria tekniken används en lång kraftimpuls i det långa pressande skejtskäret. Undrar om vi alltid förstått det här, och speciellt, förstått vad vi kunde göra åt saken för att bli bättre?

Förebilder. Eller främst avsaknaden av sådana. Vi har inte haft någon Gunde Svan, Torgny Mogren, Stefania Belmondo, Thomas Alsgaard, Manuela di Centa eller Björn Dählie. Vi har inte haft toppar med kapacitet att utveckla den fria längdskidåkningen. Vi har inte på hemmaplan i Finland haft någon att ta modell av.

Framgång. Eller igen, avsaknaden av just den. Framgång föder framgång, brukar man ju säga. Det har redan framkommit att det varit knapert av den varan i Finland, i fri skidteknik.

Passion. Vi har haft några skidåkare som faktiskt specialiserat sig på, eller åtminstone behärskat den fria tekniken bättre. På 80-talet hette de Jaana Savolainen och Kari Ristanen. På 90-talet var det Jari Isometsä och Jukka Hartonen som var bättre i fritt. På det här årtusendet är det främst Riitta-Liisa Roponen som har satsat speciellt på den fria tekniken. Det krävs passion och motivation för att bli bra på något.

Riitta-Liisa Roponen hade det jobbigt på den tredje sträckan.
Riitta-Liisa Roponen har länge varit fristilsspecialist. Riitta-Liisa Roponen hade det jobbigt på den tredje sträckan. Bild: All Over Press Riitta-Liisa Roponen

Måste vara bra på allt

I dagens skidåkning kan man inte nischa sig. Man måste vara bra på allt för att hänga med. Det gäller att behärska långt och kort, fritt och klassiskt, intervall- och masstart, havshöjd och hög höjd. Allt. Om du alltså vill vara bra i ditt jobb. Och vem vill inte det?

Det här är en utveckling som jag personligen gillar. Jag förstår att alla inte gör det. Tack vare den här utvecklingen har finländarna kommit närmare världseliten också i den fria tekniken. Vi håller på att hitta balansen. Det är inte bara Krista Pärmäkoski som klarar allt. Det övriga landslaget har också kommit närmare. Det är en sund utveckling. Vi är på gång. Äntligen.

Det att Mari Laukkanen nu åkte sprintstafett tillsammans med Krista Pärmäkoski ska inte tas som ett bakslag för den finländska längdskidåkningen. Tvärtom. Det är en rikedom att ha idrottare som är duktiga i flera grenar.

Dessutom har Mari Laukkanen fyra VM-medaljer på juniornivå – som längdskidåkare. Hon är också specialist i den fri tekniken, den enda som används i skidskytte på tävling. Laukkanen är en duktig längdskidåkare då hon är som bäst.

Hur ser framtiden ut?

Min kollega Leif Lampenius ställde mig en intressant fråga i bussen på vägen hem från sprintstafetterna: "Vem ska åka sprintstafett för Finland på VM år 2021?" Alltså nästa gång man tävlar i fri teknik?

Jag hoppas att det redan då är nästa generation, de som nu är i 20-årsåldern, som vågar ta för sig. Jag hoppas att de utmanar Krista Pärmäkoski och Ristomatti Hakola.

Vi har många lovande flickor och pojkar i Finland som åker fritt och klassiskt precis lika bra och på internationell juniornivå dessutom. Det bästa är att de växt upp med bägge teknikerna och inte är hämmade av det förgångna. Precis som det ska vara i modern längdskidåkning.

Glenn Lindholm
Yle Sportens skidexpert, på plats i Pyeongchang