Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Arki ja kauhu – en splatterkomedi på blodigt allvar

Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri.
Ute i det okända. På bilden Pirjo Lonka, Sonja Kuittinen, Joonas Heikkinen och Eero Ritala. Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri. Bild: Sakari Tervo Q-teatteri,Pirjo Lonka,Eero Ritala,Akse Pettersson,Arki ja kauhu

Vardag. Hela ordet känns som en ömmande varböld vi ofrivilligt släpar på. Men vad händer om den brister? I Arki ja kauhu på Q-teatteri rämnar världen när de privata fantasierna plötsligt blir verklighet.

Tidig morgon i förortsvillan.

Framför oss tronar en scenbild som för tankarna till ett gigantiskt dockskåp, en interiör i två våningar med påtaglig djupeffekt. Till och med skogsdungen utanför fönsterrutorna tycks sträcka sig långt bort i fjärran.

Publiken ges god tid att ta in den detaljerade vyn. Ett glasat badrum och skymten av ett sovrum där uppe, läshörna vid trappavsatsen, på bottenvåningen ett vardagsrum med tv-soffa, kök, entré. Ett hem där alla igenkännbara attribut stiger fram i relief.

Och samtidigt är det något som inte stämmer alls. Ett intryck som ytterligare förstärks när husets invånare gör entré.

I tur och ordning vaknar de upp och uträttar sina morgonrutiner med lika delar leda och omständlighet, understruket omslutna av en privat sfär dit inga utomstående blickar förväntas nå.

Kranarna brusar och kaffekokaren porlar men inga ljud är äkta, inga föremål heller. Det är som om de lekte fram en virtuell verklighet som vi i vår tur satt satt och iakttog med en VR-hjälm på huvudet.

Och lika isolerade i sina egna sinnesintryck glider också gestalterna på scenen förbi varandra. Det är som om de inte alls befann sig i samma rum.

Med blickarna fästa vid datorn, mobilen, tv-apparaten och boken flyr de både sig själva och varandra så fort de gnuggat sömnen ur ögonen.

Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri.
I tv-soffan. Pirjo Lonka och Eero Ritala i Arki ja kauhu. Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri. Bild: Sakari Tervo Q-teatteri,Pirjo Lonka,Eero Ritala,Akse Pettersson,Arki ja kauhu

Men rädslor, nojor och otillfredsställd längtan har en tendens att överrumpla oss när vi minst anar det.

I Arki ja kauhu möter alla sina egna demoner utan att de andra märker ett dyft.

Ektoplasma, monster och splatter

Zombierna lurar i skogsbrynet medan en gigantisk mördarsnigel tyst glider in på gräsmattan. Varulvarna vaknar till liv och dinosaurierna hugger tandraden i värnlösa människokroppar.

Blodet och ektoplasman strömmar när skräckscenerna letar sig in mellan köksbänk och tv-soffa.

Arki ja kauhu ruskar på många sätt om i teaterns och scenrummets konventioner. Med video, ljus och ljud trollar Ville Seppänen, Kasperi Laine och Martti Tervo fram en värld som känns både overklig och påtagligt verklig.

Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri.
Iakttagna. På bilden Eero Ritala, Pirjo Lonka, Joonas Heikkinen och Sonja Kuittinen. Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri. Bild: Sakari Tervo Q-teatteri,Eero Ritala,Pirjo Lonka,Akse Pettersson,Arki ja kauhu

Det spöklikt blåtonade skogslandskapet utanför huset känns nästan gränslöst, med livevideo rör uppsättningen sig obehindrat mellan interiören inför våra ögon och den antydda exteriören utanför.

Vardagens rutiner skildras med en utdragen precision som tänjer tålamodets gränser medan de många parodierna både på skräckgenrens arketyper och specifika filmmonster levereras med en frikostighet som trotsar allt vad måttfullhet och ekonomi heter.

I de medvetet hemvävda imitationerna ryms förstås också en god portion satir – både över genren och publikens fäbless för den.

Regissören Akse Pettersson öser dessutom på med en iscensättning som aldrig låter sig låsas vid en enda bild eller tanke.

Rent tekniskt är iscensättningen ett kraftprov där nyckelorden heter tajmning och fysisk uttrycksförmåga.

Replikerna ryms i stort sett på ett manusblad, resten är handling. Snabba maskbyten och fysisk teater med spektakulära effekter och jaktscener i filmliknande slow motion.

Första akten är lång – för lång trots alla överraskningseffekter - men under den ofta rätt vildsinta komiken döljer Arki ja kauhu samtidigt en rad iakttagelser som inte låter sig kvitteras med ett flatskratt.

Skräcken som verklighetsflykt och verklighet

En av dem handlar förstås om skräcken som verklighet och fiktion.

Faran kittlar men bara när den kan kontrolleras. För kvartetten i Arki ja kauhu uppstår en paradox när bildgalleriet ur deras egen verklighetsflykt blir verklighet. Det är komiskt men säger samtidigt mycket om vår oförmåga att hantera både vardag och oviss framtid.

I stället drömmer vi oss bort från allt som skaver för att slutligen tappa fotfästet helt.

I Arki ja kauhu framstår symptomatiskt nog till och med naturen som en verklighetsbefriad sagovärld där växtligheten stiliserats ned till brokiga tapeter medan livlösa leksaksdjur förvandlats till projektionsytor för vårt behov av närhet.

Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri.
Befriande dvala. På bilden Joonas Heikkinen, Sonja Kuittinen, Pirjo Lonka och Eero Ritala. Foto från Arki ja kauhu på Q-teatteri. Bild: Sakari Tervo Q-teatteri,Eero Ritala,Pirjo Lonka,Akse Pettersson,Arki ja kauhu

Bakom de farsartade turerna tecknar Joonas Heikkinen, Sonja Kuittinen, Pirjo Lonka och Eero Ritala porträttet av en hel tidsanda.

Utgående från de referenser som odlas i uppsättningen är det kanske frestande att se den här uppsättningen som ett slags uppföljare till Kaspar Hauser, Akse Petterssons förra samarbete med Q-teatteri.

Men Arki ja kauhu är inte bunden till en specifik generation, referenserna är utbytbara och fenomenet allmängiltigt.

Även om vissa saker går igen. Eero Ritalas trendmedvetna märkestrubadur återuppstår till publikens förtjusning nu som en wannabe-stjärna med det odödligt taffliga numret Anna mun olla sun Netflixi.

”Ei oo välii mitä katot kunhan katot koko tuotantokauden …”

Men samtidigt övergår komedin nästan omärkligt i tragedi.

Den avslutande scenen rymmer både blodigt allvar och existentiell ångest - vid sidan av ymniga splattereffekter som samtidigt påminner oss om varför legendariska skräckteatrar som Le Grand Guignol slutligen fick sätta lapp på luckan.

Flirten med horror förvandlades till ett hån när publiken inte längre förmådde förtränga den blodbesudlade verkligheten.

Till teaterns fysiska här och nu-värld återvände fejkskräcken aldrig i den formen.

Men i den virtuella världen på nätet och filmduken erbjuder den fortfarande en säkerhetsventil samtidigt som vi iscensätter våra perfekta drömliv på de sociala mediernas catwalk.

Allt för att slippa verkligheten och den obändiga vardagen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje