Hoppa till huvudinnehåll

"Sångerna från den sjungande revolutionen berörde mig så starkt"

Gustaf Antell
Gustaf Antell Bild: Yle korrespondenter,gustaf antell

- Det fattar ju alla, att Estland inte egentligen är hundra år, sa min fru Inge med pragmatisk bestämdhet för ett par veckor sedan. Hon kan vara en riktig glädjedödare ibland. Enligt Inge är Estland inte hundra år eftersom landet ju hörde till Sovjetunionen halva tiden.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Ockuperades, annekterades, hörde till.

Alltså är Estland bara knappt 50 år. Från 1918 till 1940 och sedan från 1991 till 2018.

Den här veckan firar vi ändå Estlands hundraårsdag utan att knorra om detaljerna.

Men det här med att räkna Estlands ålder kan ge en ganska bra insikt i hur esterna inte alltid tänker så bestämt och svartvitt om sin närhistoria som vi i Finland kanske tror.

De identitetsskapande sångerna

Estland har inget vinterkrig att bygga sin identitet kring. I stället har de den sjungande revolutionen från 1987 till 1991.

Jag har själv inget minne av den sjungande revolutionen eftersom den pågick under mina formativa högstadie- och gymnasieår. Det var mest handboll och öl som intresserade då.

Men i mitten av förra decenniet fick jag för första gången lära mig vad den betyder för esterna.

Det var då jag lärde känna Inge och i början av vårt förhållande tog hon flera gånger med mig på studenternas sångfester.

Musiken som blir allt populärare

De ordnas ett par kvällar per år och samlar tusentalet deltagare. På bilder i media ser det ut som om de dessutom har vuxit i popularitet på senare år.

Där sjungs de viktigaste patriotiska och allra folkkäraste sångerna från den sjungande revolutionen.

Den glada fosterländska och inkluderande stämningen och de fina sångerna berörde mig starkare än någon annan musikupplevelse någonsin hade gjort förut. Det är så här det ska kännas när man är stolt över sitt land, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Senare har jag upplevt liknande känslor på de stora sångfesterna som ordnas vart femte år på Sångarfältet i Tallinn. De första gångerna på studenternas sångfester var ändå något alldeles extra.

En favorit framom andra

Jag är ganska ointresserad av musik så där rent generellt, och jag tror inte att det finns en enda svensk- eller finskspråkig sång som får mig rörd till tårar. Men i Estland finns det en handfull av dem.

Den mest kända och min överlägsna favorit heter Koit. Koit betyder gryning och handlar förstås om att Estland närmar sig sin gryning. Den skrevs och uruppfördes av Tõnis Mägi år 1988, alltså mitt under den sjungande revolutionen.

Den spelas och allsjungs på studenternas fester ofta fyra fem gånger i rad. På de stora officiella sångfesterna uppför Tõnis Mägi fortfarande den ett åtminstone par tre gånger.

Inget öga är torrt.

Sök upp sången på nätet och lyssna och känn hur känslorna väller fram. Koit, K-O-I-T.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes