Hoppa till huvudinnehåll

"Hans mammas skrik hör jag ännu i mina öron"

Fem berättelser ur socialarbetares vardag

Svenska Yle bad fem socialarbetare på en tvåspråkig ort att föra dagbok över sina arbetsdagar i en veckas tid. Dagböckerna visar att socialarbetarna har ett brett kunnande och löser många fall, men samtidigt har familjerna allt mer krävande och mångfasetterade problem. Känslan av otillräcklighet inom barnskyddet är påtaglig.

Varje gång nyheter om familjetragedier blossar upp, vänds blickarna mot barnskyddet och socialarbetarna. Kunde de ha hindrat ett brutalt våldsdåd genom ett snabbare ingripande? Fanns det tecken på illamående i familjen? Gjorde kommunens barnskydd verkligen allt för att stoppa våldet eller skydda alla familjemedlemmar?

Kvinna pratar i telefon i ett kafferum
Kvinna pratar i telefon i ett kafferum Bild: Marcus Rosenlund / Yle kök,Kvinna,kaffekokare,kaffekoppar,telefonsamtal,pausrum,kafferum

Frågorna hänger i luften också i kafferummet på den ort som Svenska Yle har besökt. Här kommer socialarbetarna varje dag i kontakt med tiotals klienter med allvarliga problem inom barnskyddet.

Det kan till exempel vara en sjuttonårig pojke med våldsamt beteende och drogmissbruk som är placerad i en anstalt och vars egna föräldrar har mentala problem. Det kan också handla om ett litet barn som bor på hemlig adress på grund av en aggressiv och oberäknelig mor eller far – och som behöver en socialarbetare med sig när hen träffar föräldern.

Socialarbetaren är den som fattar beslut om omhändertagande, knyter kontakt till barnen, försöker bygga broar mellan familjemedlemmar och olika myndigheter. Under en vanlig dag kan en socialarbetare handskas med tjugo sådana fall, via antingen möten, beslut eller telefonsamtal. Barnskyddet har hand om barn i åldern 0 - 18 och eftervårdsklienter upp till 21 års ålder. I medeltal har socialarbetarna på den här orten totalt 55 – 60 barn (klienter) per man.

Svenska Yle har valt att inte gå ut med vare sig ortnamn eller socialarbetarnas namn för att skydda klienterna, med ändå samtidigt ge en så sanningsenlig bild av socialarbetarens vardag som möjligt.

Exempeldag 1 - ”Man vänder sig ibland avig för att vara alla klienter till lags.”

Vår första exempeldag beskriver den gemensamma nämnaren för alla socialarbetare vi har talat med, känslan av otillräcklighet. Såväl socialarbetarna på den här orten som deras chef är eniga om att en socialarbetare har för många klienter att sköta om med tanke på hur svåra fallen är. Rapporteringen blir lidande, viktiga telefonsamtal sköts ofta i bilen på väg till ett klientmöte och det blir för lite tid över för själva klientarbetet.

Läs dagboken från exempeldag 1 - ”Man vänder sig ibland avig för att vara alla klienter till lags.”

Känslan när jag vaknar i min säng kl. 09:03 är obeskrivlig! Jag försover mig aldrig, men nu har det hänt och det rejält! Bara att ringa till jobbet och klämma fram med det. Men där har de förstås redan märkt att jag inte är på teammöte och försökt ringa mig. Snöyra ute. På jobb först närmare tio och allt känns fel.

Alla socialarbetare är nervösa för att eftermiddagen är bokad med svåra fall med poliser och omhändertagningar. Killen som ska åka iväg till anstalt utan att han är beredd på det, finns på allas näthinnor och det är obehagligt.

Jag är stressad för klockan är 11 och jag måste hinna efter en betalningsförbindelse innan mitt möte börjar kl. 12 på annan ort och föret är hemskt. Startar iväg och hinner i tid, men hinner inte äta.

12.00 Har ett nätverksmöte ensam med en mamma och sju andra professionella kring ett barn med stora svårigheter. Mamman behöver behandlas med bomullshandskar, för annars bryts kontakten. Det går väl ok och vi har en plan, men jag hade gjort en överenskommelse med en annan enhet om att jobba i par med dem, men det gick tydligen ändå inte. De kan bara komma på ett hembesök, inte flera, då de inte jobbar så! Jag känner att hålls då, jag sköter det ensam...

13:30 Startar tillbaka i snöyran, plockar upp en kollega och äter ett mellanmålskex på stående fot. Polispådraget ska just börja och poliserna kommer in. Före det möts jag av en kollega som piggar upp oss genom att ha tagit två hushållspapper till krage och ser ut som en pastor. Helt klart är allas nerver på spänn och obehaget växer inför det som ska hända kl. 14. Jag har placerat ungdomen två gånger tidigare och är glad att jag inte behöver vara med den här gången.

Åker till dagis för att träffa en kille som vi gör utredning om. Det är en helt trevlig stund med nallekort och en glad kille. Han för kraftigt fram att han vill bo hos sin mamma och gå i skola här, och inte på annan ort hos pappa.

Hinner tillbaka till byrån och ringer några samtal, men hinner inte ringa en pappa jag absolut borde hinna ringa. De ringer från psykiatriska polikliniken och erbjuder sig att jobba med just den pappan, skönt så!

Räknar att jag sköter cirka fem klienters ärenden ännu på olika sätt: brev, samtal, utbetalningar. Ringer och bokar eller skickar text om olika saker. Är helt slut när klockan är 16.

Känner att jag borde bli på jobb, men orkar inte.

Vissa uppgifter i texten har ändrats för att undvika identifikation.

I vårt första exempel hoppar socialarbetaren över sin lunch för att i stället hinna köra efter en betalningsförbindelse från en socialbyrå som ligger nästan tjugo kilometer ifrån.

Startar iväg och hinner i tid men hinner inte äta lunch

Föret är dåligt men hon är ändå på väg till närheten av socialbyrån, säger hon. Hon vill dessutom vara klienten till lags och spara några dagar, i stället för att låta posten ta hand om pappret.

- Man vänder sig ibland avig för att vara alla klienter till lags, säger hon en vecka senare när hon går igenom sin dagbok med Svenska Yle.

En annan socialarbetare skriver att hon tar emot ett viktigt samtal från chefen för en barnskyddsanstalt i bilen och ångrar sig i samma stund. Hon har en hel del frågetecken kring barnet som mår dåligt, men kan inte kolla upp dem eftersom hon sitter i bilen på väg till ett annat viktigt klientmöte. Hon skriver så här:

”Hur såg hans klientplan ut? Har jag alls hunnit skriva rent den? Minns inte just nu. Jag förmedlar inte mina frågetecken till förmannen, jag låter som om läget är under kontroll.”

Efter samtalet bestämmer hon sig återigen för att sluta arbeta i bilen mellan olika klientmöten. Med ett sådant sätt att arbeta blir anteckningarna bristfälliga, och känslan av otillräcklighet och frustration bara växer:

”Igen infinner sig känslan av att göra lite här och lite där utan att egentligen göra något ordentligt. Prioriteringen baserar sig på vad som går fort så man hinner få det färdigt.”

Chefen för socialarbetarna känner igen känslan av otillräcklighet, både hos socialarbetarna och i sitt eget arbete. Själv funderar hon ofta på hur tillgänglig hon ska vara i sitt arbetsrum där hon efter ett vanligt veckoslut har 45 e-postmeddelanden att ta ställning till. Ska hon till exempel ha dörren öppen eller stängd?

- Man ger mycket av sig själv men hinner inte få tillräckligt gjort eftersom man vill vara tillgänglig. Vi kanske ändå går över gränsen med att ständigt vara tillgängliga för våra klienter, funderar hon.

I grund och botten handlar det ändå om att 55 – 60 klienter per socialarbetare är för mycket. Enligt chefen skulle idealet vara 25 – 30 klienter per man, och när det gäller placerade barn så kunde de vara en aning fler per socialarbetare, ca 35 – 40 barn.

- Vi skulle behöva fler socialarbetare. Då skulle vi kunna ge klienterna intensivare stöd och eventuellt avsluta klientskapet tidigare än vad vi nu har möjlighet till, säger hon.

- På lång sikt skulle det bli en inbesparing för samhället.

Exempeldag 2 – ”Det känns tungt att möta dessa unga män som har gått vilse i sina liv”

Alla fem socialarbetare lyfter fram ett fenomen som oroar dem, nämligen unga män i omkring sjutton års ålder som har hamnat utanför samhället. De har allt fler och allt tyngre problem: narkotikamissbruk, brottslighet och våld.

Deras föräldrar har ofta motsvarande problem och det finns ingen i deras omgivning som kan handskas med den unga. Alla har gett upp. Under vår exempelvecka dyker dessa fall upp i allas dagböcker.

Läs dagboken från exempeldag 2 - ”Det känns tungt att möta dessa unga män som har gått vilse i sina liv”

8-9 Dokumentation. Samtidigt som jag dokumenterar funderar jag på hur vi bäst kan hjälpa familjen som jag dokumenterar.

9-10 Förberedelse inför ett övervakat klientmöte. Väktarna kommer till platsen och jag upplyser dem om risker. Ena föräldern är redan på plats. Vi har bett hen komma på plats en halv timme före mötet. Jag stannar och väntar med föräldern på att min kollega hämtar den andra föräldern och barnet från hemligt ställe. Barnet är under skolåldern. Jag diskuterar med föräldern.

Svårighetsgrad 5 (1- mycket lätt – 5 mycket svårt), p.g.a. känslomässig belastning. Föräldern har varit våldsam, och vi väntar på beslutet från rättegången angående besöksförbud. Barnskyddet var med i rättegången. Jag är osäker på hur föräldern kommer att reagera på oss.

10-11 Mötet. Min uppgift är att följa med hur föräldern och barnet samverkar. Pinsamma stunder när föräldern söker kontakt med väktarna. Barnet undviker närmare fysisk kontakt med föräldern.

Mötet går ändå bättre än senaste gång. Svårighetsgrad 5 eftersom så många saker ska tas i beaktande. Är mötet till fördel för barnet eller är det traumatiserande? Kan föräldern vara en säkerhetsrisk? Dessutom är det svårt att samarbeta med en förälder som förnekar själva problemet.

Barnet är inte rädd men har ett klart obehag för föräldern. Föräldern nekar till att det förekommer våld.

Efteråt funderar vi på förälderns reaktioner. Hen gick in i en slags roll i mötessituationen.

11-12 Diskussion med samma förälder om mötet. Vi har kommit överens om att hen stannar en halv timme med oss efter mötet. Föräldern är irriterad eftersom hen har bråttom till ett affärsmöte. Det harmar mig eftersom det stör vår diskussion. Föräldern är sur men döljer sin irritation.

Jag kör iväg för att hämta lunch och äter.

12-13 Jag läser igenom rapporten om ett omhändertagande och korrigerar fel. Svarar en klient och skickar textmeddelanden om vårt kommande möte. Jag kör iväg till en annan ort för ett klientmöte tillsammans med min kollega.

14-15 Träff på café med en ung kille som använder droger. Ett känslomässigt tungt möte. Det känns tungt att möta dessa unga män som har gått vilse i sina liv. Den här unga mannen vill helt klart fortsätta att använda droger. Vi funderar hur vi trots allt kan stöda mannen som bor med sitt syskon och vägrar att återvända hem. Svårighetsgrad 5, eftersom det är svårt att hjälpa och klienten väcker känslor.

15-17 Samtal med vuxensocialarbetare om en gemensam klient. Det handlar om en mor som väntar barn och har flera barn från förr. Pappan till några av barnen bor ibland med familjen. Mamman är både medicin- och spelberoende och kroniskt deprimerad och har ekonomiska problem. Vi kommer överens om hur vi fördelar arbetet mellan barn- och vuxensocialarbetarna. Samtalet i sig är inte belastande men mitt under samtalet rusar panikslagna familjearbetare in i mitt rum.

Familjearbetarna berättar att de är panikslagna för att föräldern till en av våra klienter överraskande har kommit på besök från utlandet och är precis på väg till barnet. Barnet lider av psykiska symptom och kan ta skada av att träffa föräldern som inte har träffat barnet på åratal. Vi ringer till anstalten och ber dem hindra ett möte mellan mor, far och barnet om föräldrarna skulle dyka upp. Jag ringer till andra föräldern och förklarar att de nog kan träffas men att mötet måste planeras och förberedas i förväg, och att vi först måste få träffa den andra föräldern.

Föräldern i telefonen är hysterisk och hotar att ta sitt liv. Jag försöker lugna ner föräldern men det hjälper inte. Min kollega försöker också lugna ner föräldern. Jag förbereder kvällen genom att ringa till socialjouren och förbereda dem på olika scenarier. Barnet kan rymma, någon av föräldrarna kan försöka träffa barnet med våld eller ta bort barnet från anstalten.

Jag skriver ännu in samtalen i systemet så att socialjouren kommer åt dem. Svårighetsgrad 3 . Jag blev tvungen att agera akut, men det var inte emotionellt belastande. Ändå går jag på högvarv ännu efter arbetsdagen och vet att tankarna kommer att snurra kring fallet trots allt.

Vissa uppgifter i texten har ändrats för att undvika identifikation.

Socialarbetaren i vårt exempelfall berättar om en sjuttonårig omhändertagen pojke som hon en dag träffar på café. Pojken vill inte samarbeta med socialarbetarna, han vill inte bo på anstalten där han är placerad och han vill inte sluta använda cannabis. Ändå väcker han starka moderskänslor hos alla socialarbetare.

Han är igen en av dessa pojkar som man skulle vilja ta under sina vingars beskydd, beskriver en socialarbetare

- Han är en känslig pojke som gråter mycket fastän han utåt är tuff. Det är hans omständigheter som har lett till hans problem. Mamma och pappa har inte gett det som han hade behövt, säger en annan.

Några dagar senare händer något som chockerar socialarbetarna. Pojken går bärsärkagång hos sina föräldrar och misshandlar en familjemedlem. Nu kommer det att bli ännu svårare att få honom placerad någonstans.

- Man blir så ledsen när sådant här händer. Vi har verkligen försökt vårt allt med honom. Kanske något borde ha gjorts betydligt tidigare i hans liv, spekulerar en av socialarbetarna.

En annan socialarbetare förklarar varför det ibland kan vara svårt att ta tag i dessa fall när barnen är yngre. Problemet är att man i många fall borde ta barnet ifrån sina föräldrar, och ett beslut om omhändertagning är svårt att få igenom vid förvaltningsdomstolen. Det kan göras först när alla andra stödåtgärder har prövats och alla kriterier för omhändertagning uppfylls.

I många fall motsätter sig både pappan, mamman och barnet ett sådant beslut.

- Du behöver känna med hela din kropp och ditt hjärta att det här ska göras och att det är rätt, för att stå ut med stormen som följer av beslutet.

Att fatta beslut om att placera barn på barnskyddsanstalt mot föräldrarnas vilja lämnar djupa spår hos socialarbetarna. En av socialarbetarna minns speciellt ett fall där mamman motsatte sig sonens omhändertagande.

- Hans mammas skrik hör jag ännu i mina öron.

Pojken började ändå må bättre på anstalten och fick efter en tid flytta hem igen. Nu är hela processen tillbaka i ruta ett. Pojken ligger hemma på sängbotten, kommer inte till skolan och mår dåligt. Det skulle enligt socialarbetarna vara bra att flytta honom till en barnskyddsanstalt men precis som tidigare så motsätter sig föräldrarna det.

Exempeldag 3 – ”Vi ringde i tre timmar för att hitta en placeringsplats åt den unga, men utan resultat. De flesta har fullt och resten klarar inte av de här fallen.”

Vårt tredje utdrag ur dagböckerna exemplifierar hur svårt det har blivit att få plats på en barnskyddsanstalt, speciellt för de unga männen med många problem. Socialarbetarna lägger ner tre timmar arbetstid på att ringa runt till olika anstalter men tvingas ge upp. Alla platser är fulla eller så har de inte kapacitet att ta emot en ung man med så många och tunga problem.

Läs dagboken från exempeldag 3 - ”Vi ringde i tre timmar för att hitta en placeringsplats åt den unga, men utan resultat. De flesta har fullt och resten klarar inte av de här fallen.”

8:10 Kommer på jobb. Tar en kopp kaffe och loggar in på datorn. En kollega sitter med mig på sidomottagningen och vi pratar om de ärenden som uppkommit då jag var borta igår och i förrgår. Jag börjar dokumentera händelserna.

8:40 Läser en e-post. Ringer till skolhemmet för att höra hur det gått med en ungdom. Vi kommer överens om att höras ännu före 12 när personen har talat med ungdomen. Vi pratar om begränsningsbesluten som skolhemmet har gjort och om jag ska göra beslut om att fortsätta begränsningarna.

Socialarbetaren och placeringsstället kan besluta i vilken utsträckning barn har kontakt t.ex. via telefon eller träffar andra utanför placeringsstället. Begränsning av kontakter är oftast tillfälligt, men socialarbetaren kan också göra beslut upp till ett år åt gången. Begränsning av rörelsefrihet kan t.ex. gälla att ett barn inte får avlägsna sig från enheten där barnet är placerat eller att barnet inte får röra sig utanför placeringsställets område utan personal. Placeringsstället kan göra beslut på upp till 7 dygn, socialarbetaren upp till totalt max 30 dygn åt gången.

Dokumenterar igen. Svårighetsgrad 1 (Skala: 1 mycket lätt – 5 mycket svår)

9:10 Samtal från förmannen. Vi pratar om de ärenden som kommit upp medan jag var borta i några dagar. Hon ger telefonen direkt till en annan socialarbetare som har skött ett ärende. Andra socialarbetaren som jag skulle vilja prata med är upptagen. Jag märker i slutet av dagen att jag inte hann ringa till henne.

Fortsätter dokumentera.

9:29 Försöker ringa en förälder. Svarar inte. Skickar meddelande för föräldern har inte svarat till mig under de sex månader som jag nu och då försökt nå hen. Lyssnar på meddelanden från svararen. Väljer att lyssna på fyra meddelanden från tre dagar, och där finns två viktiga ärenden. Besluter mig återigen för att inte lyssna igenom alla meddelanden, utan ringer upp dem som jag upplever att är viktigast av de nyaste.

9:36 Samtal till en socialarbetare på en annan ort. Får höra att de utreder en familj vars ena barn är min eftervårdsklient. Vi byter information om familjen och gör en plan på vårt samarbete och hurudant stöd familjen skulle dra nytta av. Svårighetsgrad 1.

10:17 Försöker nå ett placeringsställe (det andra viktiga ärendet). Linjen är upptagen.

10:28 Får samtal från ungdomspsykiatrins läkare. Läkaren berättar om en ungdom som de är väldigt bekymrade över. Ungdomen är placerad och jag söker ett nytt placeringsställe som bättre kan svara på ungdomens behov. Jag berättar att jag inte ännu hittat ett lämpligt ställe. I själva verket har jag inte hunnit söka ordentligt. Svårighetsgrad 1.

Min kollega hämtar upp jourtelefonen för myndighetsnätverket (Virve). Hinner inte prata desto mera för hon är på väg och jag är i telefonen. Det var inte överenskommet att jag skulle ta jourtelefonen.

10:45 Samtal från ett företag som erbjuder bl.a. övervakade träffar och stödda träffar. Jag har tidigare gjort beställning till dem på en stödd träff till en familj där familjen var på familjerehabilitering utan pappan. P.g.a. hans missbruk arrangerade vi stödd träff så att familjen kunde fira en familjehögtid tillsammans. Vi har också ordnat en övervakad träff till en annan familj. Där var syskonen placerade och fick fira familjehögtid under övervakning med sin mamma som har en allvarlig missbruksproblematik och dåligt psykiskt mående.

10:55 Försöker nå en av mina klienters lärare. Svarar inte. Ringer ett placeringsställe som försökt nå mig. De har frågor angående barnets hemlov.

11:16 Kanslisten ringer angående oklarheter med räkningar, p.g.a. ringbud. Frågar samtidigt om datum för resebiljetter som vi beställt till en förälder som ska träffa sitt placerade barn.

11:30 Lunch ensam på sidomottagningen. Telefonen ringer. En eftervårdsungdom undrar om jag fått hens e-post. Säger att jag läst det. Frågar om hur hen har det. Pratar en kort stund.

11:38 Samtal med skolhemmet. Jag ursäktar för att jag äter samtidigt. Vi kommer överens om hur vi gör med begränsningsbesluten och att vi återkommer på måndag.

11:44 Har ätit färdigt

11:45 Åker på hembesök som ska börja kl. 12. Träffar familjen, familjehandledaren från familjerehabiliteringen och missbrukarvårdens servicekoordinator. Pratar om hur det går för familjens barn och pratar mera om pappans situation. Vi planerar familjens ”hemlov” från familjerehabiliteringen två månader framåt.

13:36 Jag får alarm i Virven. Avslutar hembesöket abrupt när jag läser meddelandet som kommer från nödcentralen, eftersom ärendet berör barnskyddet. Vår klient har misshandlat en familjemedlem. Skyndar mig till min bil och ringer den socialarbetare som varit arbetspar i den familjens ärende som alarmet handlar om. Familjens ansvariga socialarbetare är inte på plats mera idag.

Ber bekanta socialarbetaren ringa till ungdomens familj för att höra vad som hänt. Kör snabbt tillbaka till sidomottagningen. Ringer upp andra socialarbetaren och börjar planera hur vi ska göra. En socialarbetare ringer till polisen för att få reda på vad som händer på platsen och om vi måste rycka ut. En annan socialarbetare börjar kartlägga lediga placeringsställen och jag börjar dokumentera och sköter kontakten till nödcentralen. Vi håller kontakt fram och tillbaka medan vi jobbar på och får ny information. Föräldrarna är inte villiga att låta ungdomen komma hem mera.

Vi kommer överens om att jag börjar skriva på beslutet för att flytta ungdomens placeringsplats till en anstalt. Ungdomen har varit placerad hemma medan hen är omhändertagen. (Barn kan vara placerade i 6 månader hemma som omhändertagna.) Vi får veta att ungdomen har blivit förd till polishäktet och att hen hålls häktad tills i morgon. Jag känner bara till ungdomens fall i stora drag. Bekantar mig med orsakerna till omhändertagningen och bakgrunden för att kunna skriva beslutet.

ca 16:25 Har skrivit beslutet färdigt så långt som jag kan utan att veta nya placeringsställets uppgifter. Beslutet består av uppgifter om orsakerna till omhändertagningen, info om det nuvarande placeringsstället, varför placeringsstället inte längre kan svara på barnets behov, hur man försökt korrigera situationen, information om det nya placeringsstället och varför det anses vara till barnets bästa att flytta dit, information om hörande av barnets och vårdnadshavarnas åsikter eller varför man inte hört åsikterna, om man utrett barnets närstående nätverk eller varför man inte gjort det, information om hur man planerat att barnets hälsotillstånd utreds och tekniska uppgifter som datum, namn på placeringsstället o.s.v. och slutligen ännu beslutstexten.

15:32 Svarar en fosterfamiljsmamma som jag vet att har försökt nå mig under veckan och som vill veta om barnet som är placerat hos dem ska träffa sina föräldrar eller inte. Svarar kort att de ska träffa och ursäktar för att jag inte hinner prata längre med henne.

Efter 16.30 Väntar vi på att få svar från de sista platserna som de två andra socialarbetarna gjort platsförfrågningar till. De andra har också varit i kontakt med socialjouren för att höra om de vet om placeringsställen som har öppna krisplatser.

Har missat flera samtal medan vi hållit på med att reda upp krisen. Ringer en pappa när jag väntar på ny info från de andra socialarbetarna. Han svarar inte. Skickar sms till honom.

16:38 Ringer till en mamma och berättar om tidtabellen för följande övervakade träff, skickar informationen också per sms.

16:38 Vi får reda på att ingen av de anstalter som vi varit i kontakt med kan ta eller vill ta emot ungdomen då de hör hens bakgrund. En av socialarbetarna tar kontakt med vår förman för att höra om vi kan lämna ärendet till socialjouren nu. Eftermiddagens svårighetsgrad 4.

Eftermiddagen är som en riktigt typisk eftermiddag i slutet av veckan på vårt jobb. Det händer någonting under eftermiddagen som barnskyddet måste reagera direkt på. Det känns inte alls bra att tre personer jobbade väldigt effektivt tillsammans för att kunna sköta arbetet inom arbetstiden, men att vi igen måste konstatera att ingen anstalt vill ta emot denna typ av ungdomar.

Det fanns anstalter som hade lediga platser och som var av den typen, specialenheter, som borde kunna ta emot ungdomar som denne, men de vet hur svåra dessa ungdomar är och vill inte ta emot dem. Ungdomar som beter sig våldsamt, begår brott, har missbruksproblematik och är väldigt benägna att rymma, blir utan placeringsställe för att de platser som tar emot dessa svåra ungdomar är fulla och de andra ställena vill inte ta emot dem.

Dagen beskriver lite hur vi måste släppa taget om det som vi håller på med för att direkt ta itu med en kris. Man måste kunna fokusera på helt olika typer av ärenden och anpassa sig i situationer som man inte är förberedd på. Man måste kunna bemöta människor i kris och vara färdig att göra svåra beslut baserat på den information som man har just då.

Vi jobbar samtidigt med flera saker och sköter otroligt många saker under en dag. Idag hann jag inte svara alla som försökte nå mig igen heller. Jag hann inte ens prata med alla dem som jag visste att hade ärenden som jag annars skulle prioritera högt. Det kändes inte bra att rusa ut från hembesöket så där som jag gjorde och att vi inte hann prata om allt som vi borde ha gjort eftersom jag måste fara.

Vissa uppgifter i texten har ändrats för att undvika identifikation.

I samma takt som de ungas problem under de senaste åren har blivit mera mångbottnade har också problemet med placeringsplatser dykt upp.

- Ungdomar som beter sig våldsamt, begår brott, har missbrukarproblematik och är väldigt benägna att rymma blir utan placeringsställe, för att de platser som tar emot dessa svåra ungdomar är fulla och de andra ställena inte vill ta emot dem, säger en socialarbetare.

- De unga har ingenstans att gå och om vi hittar en plats åt dem så rymmer de. Efter ett polisförhör blir den unga på gatan, för hon eller han har ingenstans att gå, säger en annan.

Familjearbetarna berättar att de är panikslagna för att föräldern till en av våra klienter överraskande har kommit på besök från utlandet och är precis på väg till barnet

När det gäller sjuttonåringarna handlar det om en väldigt kritisk ålder. Tiden är knapp för socialarbetarna att hjälpa de vilsna ungdomarna. Med endast några månader kvar till artonårsdagen kan det kännas tröstlöst att försöka övertyga den unga att ta emot hjälp. Efter fyllda arton år så upphör nämligen omhändertagningen och den unga får endast hjälp ifall hen själv tar emot hjälpen.

Exempeldag 4 – ”Han har inte hittats och han svävar i fara på grund av narkotikaskulder.”

Socialarbetarna beskriver hur de bygger upp band och förtroende till de utsatta unga under en längre tid. Alla de intervjuade berättar hur bra det känns när man till exempel lyckas placera den unga i en lämplig anstalt där hen äntligen börjar få strukturer kring sitt liv.

Samtidigt kommer det bland annat under vår exempeldag 4 fram hur hjärtskärande det är när allt sedan ramlar ihop på bara några timmar.

Läs dagboken från exempeldag 4 - "Han har inte hittats och han svävar i fara på grund av narkotikaskulder."

8.00 Jag kopplar på jourtelefonen för myndighetsnätverket (Virve) när jag går till bilen. När man har Virve så har man jouransvar mellan 8 och 15 och är tvungen att handskas med en kombination av två skilda telefoner, vid sidan av sitt eget jobb. Man vet aldrig i förväg vad som kommer via Virve, så det är alltid ett extra stressmoment under den veckan som man har telefonen. När man blir kontaktad via Virve så lämnar man sina egna arbetsuppgifter och tar sig an det akutare.

Speciellt i början av arbetsveckan är det rent ut sagt irriterande att bära med sig Virve, när man skulle ha så mycket eget arbete att ta itu med. Man kanske har en förälder som har ringt om en ungdom som har betett sig våldsamt hemma och då borde man komma igång med att ta reda på vad som har hänt, var den unga håller hus osv.

8.10 På arbetet. Jag grabbar tag i min kaffekopp och funderar på vad jag ska göra idag och vad som blev ogjort förra veckan. Speciellt funderar jag på mitt första klientmöte, ett övervakat möte. Då ringer telefonen.

En tonåring som har varit placerad, har inte kommit tillbaka efter sin hempermission. En ledare på anstalten berättar att hen har rymt. Vi diskuterar. Ingen begäran om handräckning har ännu gjorts till myndigheter, så jag lovar göra den. Vi kommer överens om att vi både från oss och från anstalten försöker nå den unga, och de försöker också leta efter hen på bekanta ställen.

Det här fallet harmar mig. Jag har tyckt att det på sistone har börjat gå bättre för den här ungdomen, och att hen har börjat tänka på ett vettigare sätt. Samtidigt har vi uppgifter om att den unga på grund av narkotikaskulder och –missbruk nu svävar i större fara än tidigare när hen är på villovägar. Jag hoppas att hen hittas innan något hemskt händer. Jag sätter igång med begäran om handräckning till polisen, men det finns inga lediga datorer, så jag är tvungen att vänta ett tag.

Däremot kan jag checka att vi har allt under kontroll inför det övervakade mötet kl. 9.30. I bakgrunden finns både våld och rädslor. Vi har ordnat med två väktare på plats, och tillsammans med mitt arbetspar går vi igenom vad annat vi bör komma ihåg, bland annat hur vi beter oss i rummet, vad vi följer med och hur vi sitter.

Jag skriver ut begäran om tjänstehjälp och fyller i den. Arbetsutrymmet är besvärligt för det sitter flera människor och arbetar runt mig. Det är svårt att koncentrera sig på att få relevanta saker till pappers när man blir avbruten av andra jobbrelaterade frågor.

9.20 Övervakat möte. Väktarna kommer först, den ena föräldern kommer 9.30. Jag far och hämtar barnet och den andra föräldern med min bil, kollegan stannar med väktarna och den ena föräldern. Jag är tvungen att hämta föräldern med min bil för att hen är rädd för att den andra föräldern annars senare kunde följa efter hens bil.

10.00 Jag för barnet till mötet med föräldern och det går bra. Senaste gång var det svårare. Den här gången har vi före träffen försökt ge råd till föräldern hur man beter sig med ett barn och hur man till exempel leker. Delvis fungerar det bättre nu, delvis inte. Vi genomför ändå hela mötet mellan barn och förälder eftersom barnet inte under hela timmen visar tecken på att vi borde avbryta mötet.

Efter mötet för jag barnet tillbaka till den andra föräldern och kör dem till sin bil. Sen återvänder jag till mötesplatsen för att tala med andra föräldern. Det här är ett svårt fall i sin helhet och har tagit mycket av vår arbetstid under de senaste månaderna. Det var varit på många sätt känslomässigt belastande för alla parter. Som tur så har vi tillsammans med kollegan kunnat vädra våra tankar, det har behövts i det här fallet.

11.30 Jag kör till vårt andra kontor och försöker samtidigt ringa till tonåringen som har rymt. Hen svarar inte. Jag ringer till en annan klient och påminner om tiden för nästa hembesök.

12.00 På kontoret. Borde gå på WC men kanslisten vill genast att jag ska kolla om vi har fått beslut på vissa räkningar. Jag gör ändå begäran om tjänstehjälp färdig och faxar den till polisen. Ringer ännu och kollar att polisen säkert mottagit den. Nu går jag på WC, kollar besluten som kanslisten ville ha, för en lapp med beslutsnummer, förklarar hur beslutet och räkningen hänger ihop och ger korrekt kontonummer.

12.15 Jag går och äter, har egen mat med. Jag försöker låta bli att tänka på arbete men funderar ändå på morgonens övervakade möte, ett kommande möte och ett rättsbeslut som en klient ska få idag.

12.35 Ringer tre samtal och kollar min e-post, svarar på några nödvändiga e-postmeddelanden.

13.15-14.00 I bilen på väg till följande möte, kollegan med. Vi pratar om morgonens möte och funderar på det kommande mötet och vad vi ska föreslå till den unga. Vi har inte haft tid att fundera på det tidigare, nu hinner vi i bilen.

14.00 Träff med den unga på ett offentligt ställe. Det hade varit svårt att få hen att gå med på ett möte någon annanstans. Hen använder droger och säljer dem. Nu är hen ändå med på det som vi föreslår som plan för hen. Hur det lyckas, det ser vi inte förrän i fortsättningen.

15.00-15.40 Jag kör tillbaka med kollegan. Ringer samtidigt tre samtal och lovar ringa upp en på nytt från kontoret så vi kan diskutera mera. Det är ett svårt fall, tur att jag hinner lite fundera på det medan vi sitter i bilen.

15.45 Jag ringer upp klienten jag lovade återkomma till. Hen har fått ett rättsbeslut som är negativt för klientens del. Vi talar om situationen och det att hen ändå har ett rätt så bra nätverk som stöder. Det är ändå ett mycket utmanande fall från många olika synvinklar.

Jag ringer ännu ett samtal, till en ung klient. Jag berättar vad jag har fattat för beslut och hur beslutet kan hjälpa den unga vidare.

16.30 Jag skriver ännu upp vad jag ska hinna med under resten av veckan. Hela tiden hänger det med ogjorda saker från de senaste månaderna. När de lagras, så hänger man efter med alla andra saker. Enbart rapporteringar har jag ogjort en lång lista, och igen blev det en dag när jag inte hann ta itu med dem just alls.

17.00 Hem. Den här dagen blev ett gott exempel på att antal klienter per socialarbetare inte berättar hela sanningen. I och med Virve-telefonen kan de vara långt fler!

Vissa uppgifter i texten har ändrats för att undvika identifikation.

Under exempeldagen får socialarbetaren veta att hennes mångåriga klient, en tonåring, har rymt från stället där han är placerad. Han har inte hittats, och hon är väldigt orolig för hans säkerhet på grund av hans narkotikaskulder. I en intervju efteråt beskriver hon hur arbetet följer med henne hem.

- Det tar väldigt hårt på mina egna känslor när jag har känt dessa unga under en längre tid. Ibland snurrar de i huvudet på veckoslutet.

Jag vaknar på natten och tänker på de unga

En annan socialarbetare beskriver den frustration och det dåliga samvete som pinar när hon ibland är tvungen att svika förtroendet till den unga som hon byggt upp i åratal.

Till exempel fattade socialarbetarna under exempeldagarna ett beslut om att skicka iväg en våldsam tonåring till en annan anstalt. Ett beslut som de visste att hen aldrig skulle gå med på, så de måste locka den unga till ett möte under en annan rubrik.

Hela teamet mådde dåligt den dagen.

- Jag mådde jättedåligt kring lögnen – måste vi? Det fanns inga andra alternativ. Jag var glad att inte behöva se de unga i ögonen. Jag mådde nästan fysiskt illa, beskriver en av socialarbetarna.

På grund av den känslomässiga belastningen i arbetet har socialarbetarna kommit överens om att inte prata om arbetet under lunchpausen. Trots det beskriver många hur de tidvis har drabbats av sömnlöshet, magproblem eller till och med utbrändhet på grund av belastningen.

Exempeldag 5 - ”Det mest slitsamma och svåraste jobb jag någonsin har haft”

En del av socialarbetarna har arbetat endast en kort tid, andra över tio år med samma yrke. Alla beskriver sitt arbete med stor känsla och inlevelse, trots tidspressen och andra stressmoment de genomgår varje dag.

Läs dagboken från exempeldag 5 - "Det mest slitsamma och svåraste jobb jag någonsin har haft"

Morgon efter en natt då jag sovit kanske tre timmar. Framför mig en dag som borde ha varit en utbildningsdag om hur bemöta klienter som varit utsatta för tortyr. På grund av tidsbrist har det beslutats att jag inte går på kursen, alltså har jag en dag för dokumentering och att göra annat jobb än klientarbete.

Ja, förutom att jag på fredag efter kl 17 ringde upp en kollega, vilket jag inte hunnit tidigare och då kom vi överens om att träffas på måndag kl 15. En delorsak till sömnlösheten var att jag på fredagen också borde ha gjort upp en plan över vilka saker jag ska fokusera på på måndagen, nu började dessa saker snurra i mitt huvud, det ena ogjorda arbetet avlöste det andra och jag tänkte: ”aj jo, det måste jag ju också komma ihåg”.

Allra först på morgonen ska jag köra via barnpsykiatriska polikliniken för att lämna in en begäran om uppgifter angående ett barn som jag borde ha gjort för flera veckor sedan för att hen ska få psykologkontakt i den kommun där hen nu är placerad. Hastigt gjort klockan 08.03, så nu är det fixat.

En tur till familjearbetarna samt barnskyddets mottagningsutrymmen. Några kolleger redan på plats. Diskuterar och rapporterar senaste nytt från en familjearbetare om tre olika barnfamiljer där oron är stor. Familjearbetaren är helt klart ute efter att få lite tips eller handledning hur man inom familjearbetet ska tänka och gå vidare. Jag känner att jag inte har något att säga. Väljer att lyssna och nicka för att sen säga att jag ska fundera och återkomma, fullt medveten om att jag inte kunnat tillfredsställa familjearbetarens behov. Känner mig dålig.

Ut till bilen, telefonen ringer och medan jag kör pratar jag med barnskyddsanstaltens förman om en pojkes ärende. Jag tänker att det var dumt att svara för hur ska jag nu komma ihåg allt som sades så att jag får det dokumenterat. Pojken mår inte så bra, hur såg hans klientplan ut? Har jag alls hunnit skriva rent den? Minns inte just nu. Jag förmedlar inte mina frågetecken till förmannen, jag låter som om läget är under kontroll och jag känner nog att jag vet vad jag pratar om.

Anländer till eget kontor kl 9.10. Vår kanslist har ärenden som egentligen inte hör till mig, men det känns svårt att bara gå sin väg då behovet att prata är så stort. Måste lyssna och säga något uppmuntrande. Det plingar till i min privata telefon, min egen familjemedlem meddelar att hen tryggt kommit ombord på Sverigebåten, aj jo tur att resan gick bra även om jag inte tänkte på den. Svarar kort ok.

En kollega ringer och säger att hon har ont i ryggen, hon får inte tag i chefen för att meddela att hon måste fara hem. Jag lovar förmedla till chefen. Säger några tröstande ord till henne.

Telefonsamtal från en pappa, han vill prata, telefonen har gått sönder och nu har de inget internet och det behöver barnet i skolan. Han undrar om de kan få lite ekonomisk hjälp. Jag svarar att jag ska ta det till tals med min förman och att jag återkommer i morgon.

Kollar e-posten och skriver lite svar.

Klockan är 10.30. Har inte haft tid med dokumentering ännu heller.

Kommer ihåg att mina övertider inte räcker till fredagens studieledighet, jag måste genast göra listan över de gamla timmarna så att min förman hinner göra beslut innan fredagen. På samma gång uppdaterar jag kilometerlistan och uppdaterar kalendern. Nu känns det lite lugnare.

Dokumenteringen inleds. Jag dokumenterar fyra möten och några telefonsamtal. Märker att jag måste nöja mig med ”någorlunda” i dokumenteringen, då telefonsamtalen inte är antecknade. Bestämmer åter igen att jag i fortsättningen inte ska jobba i bilen medan jag kör mellan olika orter eller till hembesök.

Igen infinner sig känslan av att göra lite här och lite där utan att egentligen göra något ordentligt. Prioriteringen baserar sig på vad som går fort så man hinner få det färdigt, någon mindre grej.

Magen påminner om mat.

Min förman kommer och jag bockar av de ärenden som berör henne. Ett klientärende om en pojke som inte är i skolan, måste kolla med skolan och kontakta föräldrarna om mötestid, ett utlandstelefonsamtal som ska göras och två omhändertagningar av barn till en asylsökande. Vi blir lite på hälft.

Min kollega kommer och vill planera hur vi ska få iväg en omhändertagen ungdom till en anstalt (hen nu varit hemma eller egentligen hos en kompis en längre tid men situationen är ohållbar), min kollega menar att vi måste få den unga att komma till ett möte nästa dag kl 14 för då kommer människor från anstalten och hämtar hen.

Jag åtar mig att göra en tjänstehjälpsbegäran så att vi har polis på plats. Jag känner att jag inte vill vara oärlig och “lura” den unga. Var är mitt professionella jag? Är det rätt, finns det något annat sätt? Vår ansvariga socialarbetare måste få bestämma…

Jamen jag blir dubbelbokad imorgon kl 14! Kanske en annan kollega kan ta det mötet ensam? Måste hinna fråga.

Mat.

Bokar tågbiljetter till klientbesök senare i veckan.

Dokumenterar en del av det jobb jag gjort med en kris som uppstod för två veckor sedan. Familjens ärende blev på mitt bord och jag har inte fått något arbetspar. Egentligen hör familjen under socialvårdslagen och inte till barnskyddet men frågan är om det är klientvänligt att byta just nu mitt i processen. Familjens barn skulle nog inte tycka det var bra.

Samtal från grannkommunens flyktingkoordinator. Vår asylsökande pappa har bosatt sig där, barnen är skrivna i en annan kommun och min kommun har dem placerade och vi har just lämnat in omhändertagningsansökan till förvaltningsdomstolen. Här finns många saker att lösa: Vart hör barnen, vem står för kostnaderna och allt ska översättas till arabiska. Jag måste hinna kontakta stadens jurist. Ger över ärendet till chefen. E-postar uppgifterna som koordinatorn begär.

Måste boka in ett möte med föräldrarna till en klient och kolla med skolan.

Jag undrar hur det ser ut i lägenheten i min kommun (krisbostaden) ifall någon skulle behöva den. En pappa har ju bott i den nu ett tag. Jag undrar om han ännu är där, och varför han inte har hört av sig som han lovade. Vi har bokat in ett möte med föräldrarna men mamman meddelade redan att det inte passar. Kalendern är full så då hinner vi väl inte få in något möte inom de närmaste veckorna. Samtal till skolans rektor. Allt går rätt bra just nu. Lättnad, nu är det fixat! Men odokumenterat blev det samtalet också. Försöker ringa pappan som inte svarar.

Så var klockan tre och mamman jag hade avtalat möte med, kommer till byrån. Vi har ett trevligt möte och gör upp en plan på hur vi ska få igång umgänget igen. Tillfredsställelsen är ömsesidig då vi skiljs åt lite över fyra: ”Hej, då kör försiktigt.”

Men då: En kollega kommer rusande, det är kris i en av våra familjer, ena föräldern är helt hysterisk, en kollega och två familjearbetare har föräldern i telefonen och telefonen på högtalare. Barnet är placerat på anstalt och nu har hens andra förälder dykt upp från utlandet efter många år och vill överraska sitt barn. Barnet är med anstalten på annat program, så planen måste ändras och föräldern vi har på telefonen blir hysterisk. Hen skriker rakt ut, hyperventilerar och hotar ta sitt liv. Vi har svårt att förstå vad föräldern säger då hen skriker och gråter och vägrar säga var hen är.

Slutligen slår föräldern på luren. Vi meddelar socialjouren och anstalten om situationen, kollegan dokumenterar det viktigaste. Min hjärna hänger inte med men jag måste ju bedöma om ambulansen ska tillkallas eller inte. Vi beslutar ta hjälp av hens f.d. partner som känner hen väl. På hemvägen gör jag det igen…talar i telefonen med f.d. partnern. När klockan är halv sex har vi läget klart för oss och min hjärna slutar fungera.

Vissa uppgifter i texten har ändrats för att undvika identifikation.

På vissa klientmöten finns både poliser och väktare med i rummet för att någon har våldsamma tendenser eller på grund av risken för att ena föräldern kapar med sig sitt barn. Så här förberedde en av socialarbetarna ett möte med en ung klient där också poliser fanns närvarande:

"Vi tog bort två lätta bord, tavlorna från väggarna, papperskorgen och andra saker som man kan kasta eller som inte känns säkra. Vi hade också arrangerat fåtöljerna så att de stod i vägen för bokhyllan med leksaker och radat andra fåtöljer längs med fönstren så att man inte lätt kunde komma åt fönstren. Låste upp mellandörrar, stängde andra dörrar och persienner. Hade tid kvar till mötet men kunde inte koncentrera mig på annat."

Igen infinner sig känslan av att göra lite här och lite där utan att egentligen göra något ordentligt

De flesta av socialarbetarna är inte beredda att byta bransch trots det tuffa arbetet.

- Det här är det mest slitsamma och svåraste jobb jag någonsin har haft. Men jag vill inte byta bransch för jag tycker jag har en hel del att ge – jag har hopp om att det snart blir bättre, säger en.

- Jag vill inte byta jobb. Det här är det första arbetet jag trivs med, säger en annan.

En av socialarbetarna är tveksam.

- Jag har funderat om man borde byta bransch så inte världsbilden blir helt snedvriden och man till slut börjar tro att hela världen är sådan här. Det är ett mycket speciellt jobb vi har - och sällan någon som välkomnar oss.

Chefen för socialarbetarna skriver tacksamt i sin dagbok:

”Medan jag vid teammötet lyssnar på mina kolleger tänker jag på hur psykiskt belastande vårt jobb är och hur fantastiska personer som jobbar inom min enhet. Professionellt och lugnt för de ärendena vidare i sina processer.

Samtidigt känner jag mig så liten. Jag skulle så gärna ge min personal en bonus - i pengar - för igen ett år av gott arbete.”

Alla uppgifter om personer som förekommer i artikeln har anonymiserats, och personerna på bilderna är inte de som nämns i berättelserna.