Hoppa till huvudinnehåll

Niklas Muhonen utsattes för mobbning under hela sin skoltid – flera år senare fick han upprättelse

Niklas Muhonen
Niklas Muhonen fick upprättelse för mobbningen som kunde kostat honom livet. Niklas Muhonen Bild: Yle/Parad Media Oy Niklas Muhonen

Niklas Muhonen studerar idag på Helsingfors universitet och ser ljust på framtiden. Men så har det inte alltid varit. Hela hans skolgång har kantats av mobbning. En mobbning som till slut gick så långt att den kunde ha kostat honom livet.

Niklas Muhonen är en vanlig finlandssvensk kille med en vanlig barndom och uppväxt. Det som skilde honom från många andra var att han blev mobbad i skolan. Vad orsaken till detta var vet han fortfarande inte.

- Det enda de någonsin kunde säga var att jag var annorlunda, berättar han.

Skolgången präglades av mobbning

Niklas Muhonens historia som mobbningsoffer börjar i slutet av lågstadiet.

- I början av lågstadiet gick det bra, jag hade till och med vänner och var med i gruppen, säger han.

Det var i femman och sexan som problemen började.

- Då började jag känna mej ensam och hade inte så mycket kompisar mer, berättar han. Jag fick inte längre kontakt med de andra som förr. Jag märkte på smågrejer att jag var utanför. I matsalen fick jag sätta mig ner ensam med min bricka, de andra satt lite längre bort.

I högstadiet fortsatte det lite i samma spår, men det var inte så allvarligt.

- Där var det mer skällsord som dum, idiot, homosexuell och sådant som jag fick höra, berättar Niklas Muhonen. Smått buffande och knuffande. Då tänkte jag bara att det är sådant som är normalt som hör till skolåldern, att det inte var så farligt, att man inte måste göra nåt åt det.

Tung tid

Men visst var det tungt ändå. Ofta när Niklas Muhonen kom hem funderade han om han hade gjort något fel, vad som orsakerna till att just han blev knuffad.

- Varför ska jag vara utanför, varför får jag inte höra till gruppen? Jag var trött och sur, och mamma undrade ofta vad det var och jag sade bara att det var något i skolan. Det var sådant som jag inte heller ville berätta om hemma. Jag tänkte att man ändå inte kanske skulle behöva göra nåt.

Möte på skolan

Till slut märkte ändå Niklas Muhonens mamma att något var fel och började reda ut alltsammans.

- Hon tog kontakt med rektorn och lärare och vi hade ett möte där vi funderade vad som hade hänt och hur man kan reda ut det. Och då berättade jag helt ärligt hur det hade gått till och så sade de att det skulle följas upp och lite följa med mej hur jag klarade mej.

Då fick Niklas Muhonen vara i fred och kunde till synes vara med i gruppen igen i ett par tre veckor. Men efter det, när lärarna inte längre höll koll på honom, gled han ur gruppen och började känna sig ensam igen.

- Jag var väldigt ledsen. Man vill ju ha kompisar och vänner omkring sig som hjälper och stöder en. Det var svårt när jag inte hade någon.

Visst hade han sin familj, men det var ändå inte samma sak.

- På lektionerna satt jag i klassen och lyssnade på vad lärarna hade att säga men sedan på rasterna stod jag i ett hörn och tittade på vad de andra gjorde. De hade roligt och pratade med varandra och jag stod där och tänkte att varför får inte jag vara med. Då var jag nog mest ledsen.

Yrkeskola och nya möjligheter

Efter högstadiet, när Niklas började i yrkesskola, tänkte han att det var en chans till en ny start med nya människor och nya möjligheter. Men så blev det inte.

- Första hösten gick bra. Jag fick till och med några kompisar och kände att nu har jag hittat rätt med tanke på skolan. Här vill jag bli.

Men sedan på våren började det gå på samma sätt som i högstadiet. Niklas började glida ut ur gruppen igen.

- Till en början tänkte jag att det var helt okej ändå, jag var ju där för att studera i första hand och inte för att hänga med kompisar och ha roligt.

Fysisk mobbning

Under vårvintern övergick det här till regelrätt mobbning, som snabbt blev värre. Niklas blev också rent fysiskt utsatt. Den värsta incidenten inträffade i mars eller april.

- Det var på en rast efter en lektion uppe i tredje våningen i skolan, berättar Niklas. Jag satt där i korridoren i en liten alkov och läste. Då kom fyra pojkar fram till mej och rev upp mej och lyfte mej över räcket i tredje våningen.

Där hängde Niklas Muhonen så att pojkarna höll i honom i armarna så att han dinglade utanför räcket på tredje våningen, ovanför matsalen nedanför i första våningen.

- Precis innan hade vi i något skede pratat om rädslor och jag hade berättat att jag lider av höjdskräck. Det var väl precis det som de här pojkarna hade lagt bakom örat och därför de ville bråka med mej så här, säger han.

- Så där var jag och hängde och dinglade med fötterna i kanske fem minuter. Det kändes som en hel evighet när det höll på. Jag kommer inte själv ihåg allt men jag minns att jag blundade. Sen hörde jag bara rösten när läraren kom dit och sa åt dom att sluta.

Då lyfte pojkarna upp Niklas tillbaka över räcket.

- Jag stod där och skakade på tredje våningen. Jag var helt chockad.

Mobbarna gick ostraffade

Läraren gick då fram till pojkarna och bad dem lova att de aldrig skulle gör om det. Det lovade dom och så var det klart. Lektionen kunde fortsätta.

- Jag blev helt flyförbannad. De skulle ju bara av misstag kunnat tappa greppet och då hade jag inte suttit här idag, konstaterar Niklas Muhonen. Det enda de behövde göra var att lova att aldrig göra om det.

Det här var inte längre att lite buffas och knuffas. Det här var allvarligt. Niklas Muhonen blev ledsen att det inträffade inte togs på större allvar, ens från skolans sida. Och att killarna som gjort det fick vandra runt helt ostraffade utan några konsekvenser.

Möte med skolpersonalen

Till en början ville Niklas inte berätta om mobbningen ens där hemma. Men efter en annan tidigare incident, där samma killar hållit fast Niklas och målat hans ansikte med blå tusch, orkade han inte hålla allt inom sig och berättade om mobbningen för sin mamma. Hon var chockad. Incidenten med räcket upprörde henne speciellt. Efter många om och men lyckades man ordna en träff på skolan.

- Där var kuratorn, psykologen, rektorn och läraren närvarande och sade att de skulle hålla koll på detta och att det inte skulle kunna hända igen, säger Niklas Muhonen.

De sade också att pojkarna som gjort detta skulle få sitt straff. Men straffet uteblev.

- De skrattade åt mej på samma sätt som förr när jag kom till skolan och låtsades som om inget skulle ha hänt.

Efter en månad till i skolan fick Niklas Muhonen nog och gick in till skolsekreteraren och sade att han inte orkade längre, att han ville sluta.

- Varje dag var jag rädd för att det skulle hända på nytt. Jag var livrädd.

Ville inte anmäla

Niklas Muhonen funderade länge på om han skulle polisanmäla pojkarna, men kom fram till att inte ville göra det. Utan att han bara ville ha en paus och lämna det bakom sig just då.

Men fyra eller fem år senare började han ångra sitt beslut att inte polisanmäla mobbarna.

- Jag vill ju ändå att de skulle få stå till svars för det de hade gjort. De hade ju helt kommit undan.

Så han gjorde en anmälan i efterhand och det gick ett par månader innan han hörde något från polisen.

- En lördag kväll några månader senare ringde en kvinnlig konstapel till mej och berättade att det var lite bråttom. Brottet skulle nämligen preskriberas bara två veckor senare.

Problem hade uppstått för att Niklas Muhonen hade gjort anmälan på svenska. Därför tog det längre tid för polisen att ta itu med ärendet.

Men som tur var konstapeln väldigt mån om att ändå få ärendet vidare och tog tag i det och fick ihop förundersökningen inom utsatt tid så att ärendet kunde gå vidare till åklagaren.

Rättegång med vittne

- Ett par månader senare blev det klart att det skulle bli rättegång i Helsingfors tingsrätt och det fanns en tjej som hade sett den här händelsen i tredje våningen och henne hade jag fått som vittne, säger Niklas Muhonen.

Det blev en allmän rättegång där Niklas Muhonen för första gången såg sina mobbare sedan han slutat skolan.

- Killarna nekade förstås och sade att de bara hade buffats lite. Men eftersom jag hade ett vittne till den värsta incidenten där på tredje våningen så trodde till sist åklagaren på mig och pojkarna blev dömda till böter för misshandel.

För Niklas innebar det en stor lättnad och en möjlighet att se framåt igen.

- Jag ville få upprättelse och det fick jag. Det ska inte vara okej att få göra vad som helst och gå ostraffad. Det var skönt att åklagaren trodde på mej och det blev en lättnad att det äntligen var över.

Föreläser i skolor

Den här processen har också förändrat Niklas Muhonen. Förutom att han nu studerar på Helsingfors universitet sedan tre år tillbaka och har en flickvän som stöder honom, har han också svängt sina upplevelser till något positivt.

- Jag har bland annat åkt runt i skolor i Esbo och föreläst och berättat om mina upplevelser av mobbning och om vikten av att man som kompis eller vuxen ska ingripa i tid.

- Det kräver mycket av alla involverade parter för att stoppa mobbning. Man måste följa upp det på långsikt. Annars går det som för mej, att man sakta utan att någon annan märker det blir ensam och utstött igen.

Idag, sju år senare, är Niklas Muhonen du med sitt förflutna.

- Nu känns det okej, jag är fri och behöver inte vara rädd. Jag vågar vara mej själv och är inte rädd för konsekvenserna heller.

Niklas Muhonen önskades av en tittare till publikens avsnitt i Efter Nio, måndagen den 26 februari 2018 kl. 21.00 i Yle Fem och i Yle Arenan.

Läs mera:

Lågstadieelever tröttnade på mobbning - skolan fick antimobbningsskyltar

Mobbning är ett problem på flera skolor runt om i Finland. Armi Rundqvist och Alicja Sandholm i en skola på Åland fick nog och tog saken i egna händer för att förhindra mobbning där. De fick med sig skolan och nu har man antimobbningsskyltar på skolgården.

Läs mera:

Mobbningen lämnar spår för livet

Ännu många år senare känns det svårt att tala om mobbningen. Det säger Mikael Kavonius som blev mobbad under hela sin skoltid.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa