Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Ett nästan omöjligt uppdrag i Afrikas hjärta

Patricia Bruun
Patricia Bruun Bild: Niklas Sandström Kongo-Kinshasa,patricia bruun

Hur skulle jag klarat mig i den här situationen? Det är frågan som inställer sig när jag läser Patricia Bruuns roman Efter stormen i Tshikapa. Bruun är journalisten som utbildade sig till sjuksköterska och gav sig iväg på ett biståndsprojekt till Kongo Kinshasa 2011. Där visade sig omständigheterna vara svårare än hon kanske tänkt sig. På basen av sina erfarenheter har hon skrivit en roman där en del är fakta och en del fiktion.

Bruuns uppgift är epidemiologisk kartläggning av regionen. Genom samtal till doktor Clement, doktor Mbusa och andra fransktalande röster i telefon kan hon kartlägga ”hur koleran vandrar från en stad till en annan, från en by till en annan längs med vattendragen.”

Uppdraget är inte enkelt, dels för att franskan är knepig och telefonlinjerna dåliga, men också för att resurserna alltid är så knappa. Uppdraget är på sätt och vis omöjligt, men ändå värt att göras.

Det gäller också att klara av att vara den andra, den främmande, den som inte genast kan ge svar utan som måste fundera på sina meningar innan svaret finns där. Det är nästan som att bli ett barn på nytt trots att förnuftet säger att kompetensen finns.

Det mesta är nytt, maten och bristen på den, den bristande hygienen, all den anpassning som krävs:

Jag åt med hjärtat i halsgropen och drack med bävan. Nu kommer jag att bli sjuk. Börja spy, få diarré. Men jag insåg också att det inte var läge att krångla just nu.

Röster ur historien

Som resesällskap i Afrikas hjärta har Bruun Henry Morton Stanley (1841 – 1904). Han som öppnade upp den afrikanska kontinentens centrala delar för den belgiske kung Leopold II: s grymma och hänsynslösa terrorvälde. Ett skräckvälde som fick hjulen att rulla i Europa med hjälp av kautschuk. Gummit tvingades lokalbefolkningen samla in under oerhörda lidanden. Tio miljoner människor fick sätta livet till.

henry morton stanley och en svart pojke
Henry Morton Stanley henry morton stanley och en svart pojke Bild: Creative Commons Henry Morton Stanley

Mer om det här kan man läsa i den amerikanska journalisten Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad: om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika

Men hon följs också av en annan röst. Baptistmissionären Edvin Vilhelm Sjöblom (1862 – 1903) var en visselblåsare av Guds nåde och han drog sig inte för att, med risk för sitt eget liv, slå larm om de ohyggliga övergreppen på befolkningen. Han var det vittne som till slut fick igång en opinion som tvingade Leopold att ge ifrån sig Kongo.

De här två herrarna med sina motsatta förhållningssätt till sina medmänniskor hör till en tid då ondska och medmänsklighet rörde sig på en skala med färre gråtoner. De har en viktig roll i berättelsen eftersom Bruun verkligen försöker förstå vad som drev dem, hur de gjorde med sina känslor av frustration.

En räddande expedition

Där Bruuns föregångare i historien kommit för att leta efter naturtillgångar att exploatera eller själar att rädda letar huvudpersonen i Efter stormen i Tshikapa efter sjukdomar. Mässlingen är en fruktad gäst, redan tre fall räknas som en epidemi. ”Få virus var lika smittsamma och lika livskraftiga och dödliga. Enda motattacken var vaccin. Det måste ske snabbt, det krävde personresurser.”

Men den allra största rädslan är en blödarfeber-epidemi med sjukdomar som Lassa, Marburg eller Ebola.

Efter en tid skickar organisationen ut Bruun och en grupp läkare och logistiker i en intervention till den avlägsna orten Tshikapa, nära gränsen mot Angola. Där har en storm dragit fram med tiotals döda och hundratals sårade som följd.

Det tomma sjukhuset

Expeditionen kommer iväg dagar försenad och möts av ett sjukhus där läkaren Doktor Félix inte har några patienter eftersom han inte kan ta emot någon som inte kan betala för sig. Denna Doktor Félix blir sedan den mest osympatiska figuren i berättelsen. Inte för det han gör, utan för det han inte gör.

Ett sjukhus som står tomt trots att det finns många sjuka och en läkare som går sysslolös utan att begripa att det också kostar, är en beklämmande bild. Men Doktorn vet att alla ska betala för sig och håller orubbligt fast vid den principen. Det betyder att han inte har någon kö utanför dörren.

Många roller för en person

Huvudpersonens uppgift blir att vara mottagningssköterska, arbetsledare på kliniken, sköta ronden med läkarna och dessutom se till att det blir städat så att det inte ligger trasiga ampuller och sprutor på golven.

Efter en tid blir det också hennes uppgift att se till att förråden av mediciner inte sinar alltför snabbt. I glädjen över att ha mediciner att dela ut utgår de lokala läkarna från att alla behöver lite antibiotika och lite smärtlindring.

Bara på besök

Huvudpersonen inser att hon inte kan kräva att saker ska förändras över en natt. Det kan inte någon som strax ska resa bort igen. När krisen är över i Tshikapa ska enheten återvända till Kinshasa och uppdraget är slutfört.

Då får medicinmännen tillbaka sina klienter och allt återgår till vad det var. Det vet hon och det vet alla som hon kommer i kontakt med.

Bruun beskriver tillvaron i Kongo Kinshasa och Tshikapa med många konkreta detaljer. Vi får ta del av hennes känslor, men också känslor och tankar hos de människor hon möter. Vad de upplevt innan de hamnat på kliniken och deras förhoppningar.

Pärmbild
Pärmbild Pärmbild

Efter stormen i Tshikapa är inte en rätt upp och ned beskrivning av en biståndsvardag. Det är en skildring av en räcka möten mellan sinsemellan olika människor.

Hjälp som kommer och far

Spåren efter tidigare hjälpinsatser finns kvar i form av byggnader som i många fall står och förfaller allteftersom den goda viljan styrs av konjunkturer, pengarna tar slut och hjälparbetarna kallas hem. Den rikare världens hjälp förefaller väldigt godtycklig.

Arbetet är ensamt och psykiskt tungt. Bruun skrev dagbok under sin hjälpinsats och mycket av stämningarna kommer ur den. Men tonen i berättelsen blir en annan när arbetet på kliniken får fart och läsaren får lära känna patienterna och deras historia. En av hennes viktigaste bundsförvanter heter Papa Celé. Han kan det mesta och löser alla problem.

Trots att världen inte har förändrats när krisen är över har en liten pojke i alla fall överlevt sin lunginflammation och en byalärare har kommit på benen igen efter ett komplicerat benbrott.

Jakten på diamanter

En paradox är att hoppet om att hitta diamanter nästan lamslår samhället. De glittrande stenarna lockar alla som kan, att leta så att ingenting produceras eller odlas. Runt en av dessa stenar väver Bruun en liten berättelse som först känns lite sökt, men som till slut kastar ett skimmer av mänsklighet över patienterna i kliniken.

Jag är glad över att få ta del av denna resa. Det är uppfriskande att läsa en berättelse om biståndsinsatser som varken är genomsyrad av cynism eller idealistiskt heroisk. Den mesta tiden i världen består av vardag, även om vardagen tillbringas långt borta. Bruun skildrar en vardag som är tillfällig, ett nedslag, i en värld där hon inte hör hemma, men där hon vet hur hon ska göra nytta.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje