Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Teater som tvingar dig att tänka tänka tänka

Tuula Väänänen, Minna Kangas och Kristina Vahvaselkä i en scen ur föreställningen.
Tuula Väänänen, Minna Kangas och Kristina Vahvaselkä. Tuula Väänänen, Minna Kangas och Kristina Vahvaselkä i en scen ur föreställningen. Bild: Robert Seger Åbo Stadsteater,kolmas tila

Konst möter vetenskap. Då Åbogruppen Tredje rummet gör teater, handlar det om ett totalkonstverk som utmanar intellektet. Nya ”Legenden om den lilla benbiten” är som en arkeologisk teaterresa där berättelsen gräver fram ständigt nya skärvor som man som åskådare pusslar ihop. Men föreställningen hade mått bra av en gnutta lekfullhet.

Allting börjar med havsfågelforskaren Rán, kvinnan som är född 2018 och på sin 45-årsdag anländer till ön Wrangel, ett av Unescos världsarv, belägen några hundra kilometer från nordöstra Sibiriens kust.

Hennes resa och forskning fungerar som en ram för den egentliga berättelsen, som fjäderlätt kastar åskådaren mellan olika tider och platser, myter och vetenskap. Vi rör oss mellan 100-talet och 2063, diskuterar Neandertalare, serveras fakta om arkeologiska utgrävningar och fåglars orienteringssinne, och mytomspunna historier som den om Världskartan eller Legenden om den lilla benbiten – den som gett pjäsen sitt namn, Legenda pienestä luusta.

Scen ur föreställningen Legenda pienestä luusta.
Sofia Törnqvist, Kristina Vahvaselkä, Minna Kangas och Tuula Väänänen. Scen ur föreställningen Legenda pienestä luusta. Bild: Robert Seger Åbo Stadsteater,kolmas tila

Som så ofta tidigare är Tredje rummets teatertext (signerad teaterns husdramatiker Seppo Parkkinen) ett möte mellan vetenskap och konst. Här finns spår av arkeologi, geologi, biologi, geografi, etnologi, historia, evolutionsteori och filosofi, men också konstnärligt talar vi om ett slags totalkonstverk med ljud- och ljuskonst, radioteater, koreografier, 70-talistisk teatermusik.

Framför allt, som alltid då det gäller Tredje Rummet, handlar det om teater som utmanar din hjärna.

Frågorna är väldiga, existentiella. Vem är jag? Var är jag? Varifrån kommer jag och vilka spår lämnar jag efter mig? Här diskuteras samspelet mellan natur och människa och djurvärld, en skör samvaro som styr vår framtid. Det är stora stora frågor som vill tvinga dig att tänka tänka tänka och förhålla dig till världsalltet, framtid och historia.

Det känns fräscht och beundransvärt och spännande, detta med väldiga frågor som inte ber om ursäkt för att de verkligen inte är lätta att greppa. Det ställer högra krav på en som åskådare, men också på ensemblen och regin – och förstås på texten, som måste lyckas med att bjuda in åskådaren till den absoluta speciella mentala värld som byggs upp.

Scen ur föreställningen.
Scen ur föreställningen. Bild: Robert Seger Åbo Stadsteater,kolmas tila

Själv är jag litet förberedd, eftersom jag minns teaterns senaste ”mentalarkeologiska utgrävningar” – dramatiseringar av författaren Clarice Lispectors romaner – som var så fyllda av text, med en handling som aldrig utfördes utan alltid beskrevs.

Men jag har också höga förväntningar, eftersom ensemblen då så effektivt lyckades dra in mig i deras värld. Hur ofta jag än tappade bort mig i textmassan FANNS jag där, och kunde trivas i den magiska världen hur vilse jag med jämna mellanrum än kunde känna mig.

Men nu är texten och iscensättningen på något sätt för kompakta. Den nämnda ramberättelsen som kunde fungera som vägledare får aldrig en tillräckligt tydlig roll, man blandar in engelska utan riktigt klar orsak, och jag hittar aldrig riktigt in i denna värld av ritualfyllda vetenskapliga upptäcktsresor.

Kanske tar föreställningen sig själv FÖR mycket på allvar? Också om jag älskar allvar, saknar jag plötsligt en gnutta lekfullhet. Här finns så många magiska pusselbitar, men det är som om iscensättningen den här gången fick kämpa för mycket med att inte drunkna under textmassan. Man spelar teater, gör texten, utför koreografierna, sjunger. Men det är ju så det fungerar, om jag som åskådare inte hittar in, inte känner mig riktigt inbjuden. Då får berättelsen inte luft under vingarna, då smakar det i slutändan allt för ofta vetenskaplig rapport.

Nu kan jag njuta av enskilda pusselbitar, det visuella, ögonblick då helhetens skönhet berättar så mycket utan att jag ens behöver ord. Eller radioteaterminuterna, som hittar något av det magiska som jag annars saknar.

Scen ur föreställningen.
Scen ur föreställningen. Bild: Robert Seger Åbo Stadsteater,kolmas tila

KOLMAS TILA / TREDJE RUMMET: Legenda pienestä luusta. Text: Seppo Parkkinen. Regi: Juha Malmivaara och Susanna Airaksinen. På scenen: Minna Kangas, Raimo Karppinen, Sofia Törnqvist, Kristina Vahvaselkä, Tuula Väänänen. Scenografi: Sari Salmela. Ljud: Ville Aalto. Ljus: Eero Erkamo. Musik: Kari Mäkiranta.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje