Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Kääntöpiste – sanslöst spännande och snyggt samtidsdrama

Jere sitter vid ratten och kör genom natten.
Vart skall jag ta vägen nu? Jere (Samuli Vauramo) tvingas göra många val innan han når den slutliga vändpunkten i Simo Halinens suveräna Kääntöpiste. Jere sitter vid ratten och kör genom natten. Bild: Hena Blomberg Samuli Vauramo

Det inhemska filmåret har knappt kommit igång innan Simo Halinen får in något av en fullträff. Med en välkomponerad story levererad i snyggt paket.

Man kan tala om form och innehåll hur länge som helst när man försöker analysera varför vissa filmer fungerar medan andra inte gör det – men ofta lönar det sig att börja med inledningen.

Dessa första skälvande minuter som avgör om vår nyfikenhet väcks eller släcks.

Hurudan är stämningen? Hur lockande är själva upplägget? Verkar karaktärerna intressanta?

När det gäller inledningen till Kääntöpiste - East of Sweden kan den närmast beskrivas som en effektiv väckarklocka.

Personer introduceras, miljöer etableras och information portioneras ut på ett sätt som gör att man snart är klarvaken - utan en tanke på att treva efter snoozeknappen.

Upplägget

Så låt oss inleda med upplägget: papperslösa Francis (David Nzinga) står och tvättar fönster i Helsingfors när polisen plötsligt dyker upp och tvingar honom att fly i blind panik.

Francis i baksätet på en bil som kör genom natten.
In the heat of the night. Francis (David Nzinga) befinner sig ständigt på flykt, Francis i baksätet på en bil som kör genom natten. Bild: Hena Blomberg Davis Nzinga

På uppmaning av en vän bestämmer han sig för att ta första bästa tåg norrut i hopp om att kunna smita över gränsen till Sverige.

Just när han funnit sig till rätta i kupén stiger en man som heter Jere (Samuli Vauramo) in genom dörren. Han är påtagligt stressad och verkar oroa sig över att kappsäcken inte ryms in under sängen.

Och sedan går allt väldigt snabbt.

En ovälkommen gäst och en sammandrabbning senare är Francis och Jere inte längre främlingar inför varandra utan två män vars öden knutits till varandra.

För evigt?

Francis och Jere inbegripna i livligt samtal i dunkelt rum.
Butch & Sundance? Francis och Jere är inte alltid bekväma i sin nyvunna vänskap... Francis och Jere inbegripna i livligt samtal i dunkelt rum. Bild: Hena Blomberg Samuli Vauramo,David Nzinga

Med känsla för rytm

Det är många saker som gör att Kääntöpiste håller en i sitt grepp. Rytmen är perfekt avvägd, ljudvärlden suggestiv och skådespelarna ett med sina karaktärer.

När tåget väl nått fram till Uleåborg intar dramats tredje huvudperson scenen på allvar. Hon heter Vera (Laura Birn), arbetar som skådespelare och lever i ständig skräck för att ex- pojkvännen skall dyka upp och hota henne och dottern.

Vera står och tittar in genom ett fönster med skrämd blick.
Kvinnan i fönstret. Vera (Laura Birn) är rädd för allt och alla - tills hon väljer att ta tag i rädslan. Vera står och tittar in genom ett fönster med skrämd blick. Bild: Hena Blomberg Laura Birn

Och än en gång griper slumpen in och kastar upp alla ingredienserna i luften. Främlingar möts, relationer uppstår, lojalitetsband knyts och hotbilder klarnar.

Plötsligt finns det en oväntad koppling mellan Jere, Francis och Vera och gång efter annan måste åskådaren stanna upp och förhålla sig till dem.

Vem sympatiserar man med och varför?

Och hur skall det gå nu?

Less is more

Regissören Simo Halinen har annonserat att han utgått ifrån arketyper och velat skapa något av en modern västern. En film vars personer inte enbart formats av sina omständigheter - det är många faktorer som inverkar på valen de gör.

Val som de ofta tvingas göra i farten – snabbt, spontant och så ärligt som möjligt. I relation till sig själva.

Antagligen ligger hemligheten med filmen just i det att Halinen inte känt ett behov av att förklara allt om vare sig personerna och deras bakgrund eller rådande samhällsklimat.

Han nöjer sig med det som sker här och nu vilket gör att filmen aldrig flyter ut i sidospår som hejdat rytmen och splittrat uppmärksamheten.

Nu får vi istället själva fylla ut luckorna. Och det är inte särskilt svårt att föreställa sig vad som drivit Francis, Jere och Vera in i den livssituation där de befinner sig.

Vi känner deras desperation och det räcker.

Dramathriller och pusseldeckare

Visst kan man genremässigt tänka i termer av en västern, men det är definitivt fler genrer som gör sig påminda. Jag skulle till exempel gärna tala om den som ett drama, en thriller med samhälleliga dimensioner, en pusseldeckare.

Allt på en gång.

Och oberoende av vilket perspektiv man föredrar så är det spännande. Hela tiden.

Den sista biten faller inte på plats förrän vi ställs inför den allra sista bilden. Och i den stunden kan man inte annat än tänka: vilken spännande och snygg film.

En film som bådar gott inför det inhemska filmåret.

Francis och en mystisk främling i tågkupén.
Andreas av Enehielm dyker upp i en mindre roll, men gör den med stort eftertryck - lysande! Francis och en mystisk främling i tågkupén. Bild: Hena Blomberg Andreas af Enehielm,David Nzinga

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje