Hoppa till huvudinnehåll

Disas tips för att bli 100: "Man ska inte ta livet riktigt på allvar"

Disa Ismark.
Disa Ismark. Bild: Linus Hoffman / Yle 100 år,disa ismark

En pigg Disa Ismark tar emot i sitt rum på servicehuset Hemmet i Åbo. Hon berättar ingående om olika hyss hon ställt till med och hon skrattar mycket. Ingen skulle kunna tro att hon nyss fyllt 100 år, allra minst hon själv.

– Nej, jag skulle ju dö som spädbarn, då jag fick tyfus. Min far fick veta hur han skulle göra för att rädda mig, jag var inte helt död men borta. Efter det har jag levat ända till 100, men nog har det varit ett väldigt brokigt liv, säger Ismark.

Disa Ismark föddes den 24 februari 1918, mitt under inbördeskriget. Då var mamman och äldre brodern evakuerade från Åbo till mammans hemgård i Lillmälö i Pargas.

Pappan var under inbördeskriget med i en grupp som rörde sig norrut mot Raumo. Därför måste familjen evakueras.

– Pappa pratade inte då om vad han varit med om, men mamma har senare berättat hur de gjorde för att inte vara grymma.

Mjölken späddes ut med vatten ur dikena

Familjen kunde senare återvända till Åbo, men det var på grund av oroligheterna som Disa fick tarmtyfus och var nära att dö.

– Mjölkbönderna som transporterade mjölken till affärerna i Åbo spädde ut mjölken med vatten ur dikena. Så har det berättats för mig. Där kom smittan till Åbo. Det dog barn hur mycket som helst. Men jag har alltid varit lite seg

Disa berättar och berättar. Sedan avbryter hon sig plötsligt och undrar "Vad var frågan egentligen?".

Men det kommer inte jag heller ihåg. Historierna avlöser varandra.

"Det sade klick, om man får använda ett så slitet uttryck"

Av alla 100 år Disa Ismark levt är det svårt att plocka ut något som skulle ha varit det bästa, men hon var överlycklig när hon hade två barn och en god man.

– Det sade klick, om man får använda ett så slitet uttryck. Vi har på Runebergsfest på AV [Arbetets Vänner]. Där var dans och så kom en yngling, lång och stilig, och bjöd upp till vals. Och han dansade som en gud. Men sade inte ett jota, bara dansade.

Disa tyckte att hon borde säga någonting. Hon såg att han hade ett märke på bröstet.

– Så frågade jag något så klokt som "Vad är det där?".

– Det är ett märke, svarade han.

Men den korta konversationen - och dansen - räckte. Erik följde Disa hem, ringde till jobbet, bjöd på bio. Redan den 1 april förlovade de sig.

– Det var inget aprilskämt, och så gifte vi oss ganska snabbt på våren 1945, för jag kände genast att det är rätt man. Han passade mig så bra.

"Jag kommer hem för att dö"

Det var nog de bästa åren. På frågan om det tyngsta året finns det däremot ingen tvekan.

– Det var när min äldsta bror var i vinterkriget. Han ringde till mig i Åbo från sjukhuset där han var och sade: "Jag kommer hem nu. Kommer du och möter mig vid tåget?"

Disa blev glatt överraskad över att han skulle komma hem, men brodern stoppade hennes glädje: "Jag kommer hem för att dö. De kan ingenting göra".

– Det var nog det tyngsta. De orden som han då sade. Han hade fått lunginflammation och den skördade hela familjer. Så jag fick också, en av de många sjukdomar jag haft.

Sedan är det ju på gott och ont ett 100-årigt liv. Mycket dumheter hinner man göra. Som att hoppa på svag is. Dit for jag, med huvudet under

Trots flera sjukdomar som gjort det svårare har Disa Ismark också varit med om många saker hon själv ställt till med, erkänner hon med ett skratt.

Det var ett påsklov innan Disa blev student som många ungdomar samlades på isen med sparkstöttingar.

– Där fanns ett strömhål, men det var så stark köld att det hade frusit till. En av ynglingarna for med sin sparkstötting över hålet, men han sade "Hit ska ni inte komma för här är så svag is".

Försvann under isen

Och naturligtvis, säger Disa då, måste hon pröva på det, eftersom någon hade förbjudit det.

– Så jag gick dit, hoppade jämfota och sade: "Visst håller det." Plums. Dit for jag, med huvudet under.

En pojke från Haradsholm var snabbt framme. Men Disa hade av strömmen redan förts en liten bit under isen.

– Han satte handen under iskanten, fick tag i håret och baskern och drog fram mig.

Blev du klokare av det?

– Ne-ej, jag var ett hopplöst fall, och är det fortfarande. Jag gör sådana där dumheter som man inte behöver göra. Men jag kommer inte på något som jag skulle täckas berätta nu.

Senaste konstutställningen som 98-åring

Men visst har hon varit en överlevare. Redan som liten flicka, då familjen bodde i Lillmälö, skidade eller rodde hon först, och gick sedan ensam över Lilltervo till skolan i Granvik.

Och då hon gick i Hörran [Heurlinska skolan i Åbo], bodde hon på egen hand i staden. Därifrån blev hon student, men innan hon hann börja studera vid Åbo Akademi kom kriget emellan.

Istället blev det jobb vid Livförsäkringsbolaget Verdandi, och senare porträttmålningar, landskapsmålningar och undervisning bland annat i äggfärgning. Den senaste konstutställningen höll hon 2016 i Korsnäs.

Det ryms mycket på 100 år.

– Jag skulle aldrig bli 100, jag ville inte bli 100, för då blir man så ensam. Man är nog ganska ensam. Men det här är ju ett bra ställe att sätta mig på.

Ställde sig som 99-åring i bostadskö

Efter att Erik dog skötte Disa sig själv i 20 år. Men som 99-åring tyckte hon och barnen att det var dags för ett servicehem. Men det gick ju inte så där bara, för det var fullt överallt.

– Så jag fick ställa mig i kö, som 99-åring.

Men strax före jul, några månader innan sin 100-årsdag fick hon flytta in i servicehuset Hemmet. Förra veckan firades hon och den andra 100-åringen Bror Borgar där tillsammans.

100-åringarna Bror Borgar och Disa Ismark firas gemensamt på servicehuset Hemmet.
Bror Borgar och Disa Ismark firades gemensamt på Hemmet. 100-åringarna Bror Borgar och Disa Ismark firas gemensamt på servicehuset Hemmet. Bild: Hemmet / Johanna Slotte Hemmet,Åbo,100 år,disa ismark

Och hur har Disa Ismark gjort för att bli 100 år?

– Nothing. Men seg som man är och full utav sjutton, och inte tagit livet riktigt på allvar, så tycker man att det har varit roligt hela tiden när allt det tråkiga har gått förbi.


Läs mera:

Brors tips för att bli 100: "Umgås med unga - det håller humöret uppe"

Bror Borgar trodde aldrig han skulle bli 100 år. Hemligheten bakom det är att han alltid har försökt se ljust på livet.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland