Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Den Andra Naturen – en vacker pjäs om en solkig värld

Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus.
Iida Kuningas i Den Andra Naturen på Teater Viirus. Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus. Bild: Mark Niskanen Teater Viirus,Iida Kuningas,Pipsa Lonka (Författare),Den Andra Naturen

I Pipsa Lonkas nya pjäs på Teater Viirus får den mänskliga maktfullkomligheten en välbehövlig törn när subjektet förvandlas till objekt. I Den Andra Naturen granskas människan som art med den utomståendes blick och resultatet är både roligt och berörande - men framför allt avslöjande absurt.

En gammal kvinna tar ett ömt farväl av en trogen kamrat. Kvinnans vuxna barn betraktar avskedet med stumt allvar, en sjukskötare brister ut i arian "Erbarme dich, mein Gott" ur Matteuspassionen. Vi förstår att slutet nalkas för bägge.

På begravningen ligger kvinnan i kistan och kamraten - en häst - mörkokt i rödvinssåsen på serveringsbordet.

Den sörjande sonen reagerar starkt på det makabra i situationen. Han lämnar begravningen och flyr i stället till en plats fylld av ljusa barndomsminnen. Stället dit mamma brukade föra honom när det vankades något festligt.

En grillkiosk.

I den här lilla bildsviten fångar Den Andra Naturen egentligen hela spektret av vårt komplexa förhållande till den natur vi är en del av och till de andra djurarter vi delar den med.

Och under kluvenheten blottläggs samtidigt alla levande varelsers kollektiva predikament med drabbande kraft.

Livet är kort och skört – men somliga liv sårbarare än andras.

Haltande självbild

Med hänvisning till vår intellektuella kapacitet har vi vant oss vid att i alla avseenden utgå från människan som alltings mått. Vi har inte bara brukat och förbrukat naturen utgående från våra egna intressen. Vi har också rangordnat, tolkat och klassificerat den med oss själva som måttstock.

Problemet är ju bara att man inte kan delta i en rangordning både som domare och aktör samtidigt.

I Den Andra Naturen blir vi påminda både om det irrationella i vårt förment rationella tänkande och om den blinda fläcken i vår självbild.

Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus.
"Man vänjer sig." Martin Bahne och Maria Ahlroth under en arbetspaus i ett antytt slakteri. Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus. Bild: Mark Niskanen Teater Viirus,Martin Bahne,Maria Ahlroth,Pipsa Lonka (Författare),Den Andra Naturen

Ett citat av den surrealistiska komikern Emo Philips sätter fingret på den. ” Ända tills jag insåg varifrån budskapet kom trodde jag att hjärnan var det mest fantastiska organet i min kropp."

I Pipsa Lonkas pjäs sätts publikens hjärnor inte på undantag. Under de situationer uppsättningen dukar upp bubblar ett etiskt resonemang men Lonka väljer klokt nog att inte ta det till en debatterande nivå där argumentationen alltid riskerar att urarta i polariserade förenklingar.

I stället låter hon oss för en stund betrakta oss själva en aning på distans, som om vi för en stund delat blick med de djur som glimtvis blickar ut mot oss från en videoskärm i fonden.

Groteskt, roande och berörande

Det behöver väl knappt ens sägas: den spegelbild som framträder är inte bara avslöjande.

Med hjälp av förstoringsglas och små förskjutningar i den arthierarki vi byggt upp pekar uppsättningen också på det fullständigt absurda i mycket av det vi gör eller godtar utan protester.

Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus.
Oskar Pöysti som den lilla revirpolisen. Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus. Bild: Mark Niskanen Teater Viirus,Oskar Pöysti,Pipsa Lonka (Författare),Den Andra Naturen

En uttråkad liten pojke hittar på en lek där han ringar in ett revir och lustfyllt krossar varje myra som vågar sig in i hans cirkel. En kroggäst vrålar av fysisk smärta varje gång mannen vid grannbordet slår kniven i köttbiten på sin tallrik.

Det är groteskt men ofta också groteskt roande eller djupt berörande.

I jämförelse med allt annat levande är den mänskliga kombinationen av övermod och aningslöshet både omåttligt komisk och tragisk.

Laura Haapakangas, Heidi Soidinsalo, Jani-Matti Salo och Mark Niskanen står för de visuella och akustiska impulserna i en föreställning där scenerna avlöser varandra som en svit levande installationer på ett konstgalleri.

Upplägget är avskalat och genomtänkt in i minsta detalj.

Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus.
Med pappa i parken. På bilden Martin Bahne och Iida Kuningas. Laura Haapakangas står för den sparsmakade scenografin. Foto från Den Andra Naturen på Teater Viirus. Bild: Mark Niskanen Teater Viirus,Martin Bahne,Iida Kuningas,Pipsa Lonka (Författare),Den Andra Naturen

Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas och Oskar Pöysti delar på ett trettiotal roller och nästan lika många röster. Anni Klein står för regin och hon har också den här gången valt att arbeta med mask och play back-teknik.

Vi ser inte skådespelarnas ansikten och hör inte heller deras egna röster men det innebär samtidigt att vi avläser rollerna de skapar med skärpta sinnen, uppmärksamma på minsta skiftning i mötet mellan de främmande rösterna och det gestaltade kroppsspråket.

Kroppar ljuger inte. Med den här tekniken blir allt det människor omedvetet signalerar oerhört tydligt och igenkännbart.

Med små medel prickar skådespelarna in gestalternas outtalade känslor, avsikter, avledningsmanövrar och maktspel samtidigt som det verbala språkets betydelse sätts under lupp.

Vilka föreställningar låser vi med det och vilka förnimmelser förmår språket aldrig beskriva?

De posthumanistiska frågeställningarna utmanar det självutnämnda härskardjuret i många avseenden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje