Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Den feministiska framtiden lever i varje ögonblick

pärmen till boken Denna framtid är vår
pärmen till boken Denna framtid är vår Bild: Nina Grönlund Astra

Antologin Denna Framtid är vår är en gåva till dagens flickor och kvinnor, en konfektask av tankar och insikter. Vissa texter är förstås beska piller, men feministiska utopier behöver ju inte vara sockersöta för att ge mersmak.

Denna framtid är vår är en hyllning till den 100-åriga tidskriften Astras ständigt aktuella budskap om jämställdhet och systerskap. Temat är framtid och utopier.

Systerskap över könsgränser

Texterna uppmuntrar till gemenskap och deltagande. Feminism är något som berör varje skrymsle av vårt liv och budskapet är att vi i den bästa av världar inte behöver vara ensamma. Det hela illustreras av Ulla Donners pärmbild. Det är ett nätverk av kvinnor som bär varandra på händerna. Även om vi vet att det är en idealbild är det en trösterik och uppmuntrande sådan.

pärmen till boken Denna framtid är vår
pärmen till boken Denna framtid är vår Bild: Nina Grönlund Astra

Jag tänker inte dölja min förtjusning. Här finns mångfald, välformulerade insikter, rikligt med bilder och humor.

Ylva Perera inleder med en text om vådan av att vara lyckligt gift på samma gång som hon är normkritisk och bisexuell. Inför Valerie Solanas SCUM-text (Society for Cutting Up Men) plågas hon av insikten att hon, trots att hon vill leva subversivt, inordnar sig en förtryckande heteronorm struktur som hon inte kan komma undan.

Kärlek kan och borde vara något större än normen. Det kan också vara vänskap, systerskap och att inte låta patriarkatets strukturer bestämma hur vi älskar utan att aktivt, kollektiv arbeta för en värld där en annan kärlek är möjlig.

Kärlek är inte något vi bara ”kan”. Kärlek är något vi måste lära oss, och lära oss på nytt.

Den tanken återfinns i flera av de andra texterna. Många av skribenterna vill inte begränsa kärlek till att gälla bara etablerad tvåsamhet. Även lojal vänskap är kärlek.

Hanna Lytz i sin text om ungdomsdrömmar som inte infrias, beskriver samma längtan efter denna nästan utopiska vänskap.

Blaue Fraus (Joanna Wingren & Sonja Ahlfors) dialog handlar om en unik vänskap som de också beskrivit i boken Någon hatar oss igen. Även här är öppenhet för den andra en viktig förutsättning.

Jag tänker så här att för mig är liksom grunden för vänskap, alltså utopi, det är att våga se den andra på nytt och på nytt med nya ögon.

För att hitta de begrepp som vanligtvis kan hindra en nybörjare från att närma sig feminismen får man gräva djupt. I Lina Bondes dikt Kuriosa från verkligheten II kan man hitta ord som lönegap, genusneutralt språk och intersektioner.

Men i övrigt svänger sig texterna i den här antologin inte med någon jargong som skulle stänga ute dem som inte har stenkoll på de senaste tankeströmningarna. Och för säkerhets skull finns det en kort ordlista i slutet av boken.

Den kollektiva drömmen

Utopin har kommit längst i skrivgruppen Qvintettens text där de övergivit löftet om ett individuellt liv och istället fokuserar på det kollektiva livet.

Vår utgångspunkt var ett självutplånande samhälle. Privatiseringen av sjukvården och utbildningen. Nedskärningarna i dagvården, den psykiska hälsan, bostadsstödet och förhöjningarna av kollektivtrafikens pris. Ju mer de gamla sätten att dela på arbetsbördan avvecklades framför näsan på oss, desto mer fick vi slita för omsorg.

1975 utkom förebilden till den här boken: Birgitta Bouchts och Carita Nyströms Denna värld är vår, handbok i systerskap som blev en bibel för den finlandssvenska feminismen. Denna framtid är vår plockar upp stafettpinnen och det kan vara intressant att jämföra vad som skett under tiden.

När det gäller synen på kärnfamiljen är kritiken fortfarande hård. 1975 sågs den som en rest av det feodala samhället och 2018 anses heteronormativ monogami leda till självutplåning och ekonomism, d.v.s att kvinnor måste vakta på sina rättigheter och värna om sitt oberoende.

Men mycket har hänt. Ingen skulle väl längre berätta följande vits:

Historien om mannen som kom in på ett kontor och sökte avdelningschefen. Rummet var fyllt av kvinnor, över vars huvuden mannen ropade: Är här inga människor idag?

Nej, den har blivit obegriplig. Men fortfarande finns det många andra nedvärderande historier i svang.

Hur attityderna förändras beskrivs i Ebba Witt-Brattströms diktdialog mellan en farmor och ett barnbarn. Samtalet förs i en tid när De Uppblåsta Fittornas förbund har förpassat sexismen till det förgångna. Namnet är en neutralisering av det skällsord som farfar kastat ur sig och motståndshandlingen är att älska istället för att hata. Själv kan jag tänka att det kanske inte är ett helt lyckat namn på ett förbund som ska krama hatet ur misogynerna. Men målsättningen är det inget fel på.

Från yttre till inre hinder

Låt mig jämföra utvecklingen med Augusto Boal för att beskriva förändringen. Boal var en brasiliansk teaterman som utvecklade den problemlösande teaterformen Forumteater där samma stycke spelas upp gång på gång i och varje gång någon i publiken kommer på en konstruktiv idé får hen stoppa föreställningen och föreslå en lösning till de problem som presenteras på scenen. Det var en vidareutveckling av Paulo Freires Pedagogik för förtryckta.

Forumteater
Forumteater med Augusto Boal Forumteater Bild: Creaoive Commons Augusto Boal,Theatre of the Oppressed

När Boal arrangerade Forumteater i Brasiliens favelor var det konkreta problem som behandlades, typ polisvåld och familjevåld. När han hämtade teaterformen till Europa insåg han att förtrycket här är internaliserat på ett annat sätt och han kallade metoden "Cops-in-the-head".

Istället för yttre våld led workshop-deltagarna av självkritik, självcensur och självhat. Till slut fick arbetet namnet ”Rainbow of Desire”, för som Boal konstaterade har den västerländska människan så många möjligheter att vi inte kan bestämma oss för vad vi egentligen vill, och ska förverkliga.

Jag ser en parallell till feminismens olika vågor där det till en början handlade om konkret kamp om rättigheter så som de beskrivs i Denna framtid är vår. Innan kampen för sexuella minoriteters rättigheter på riktigt tog fart fanns poliserna så att säga i våra huvuden och nu står feminismen inför en regnbåge av möjligheter och önskningar. Nu gäller det för var och en att välja hur vi vill kämpa för jämställdhet.

Därmed inte sagt att svårigheterna skulle vara övervunna. Problemen har bara ändrat form.

Bild av tidskriften Astras pärm
Bild av tidskriften Astras pärm Bild: Astra astra,tidskrift

Denna framtid är vår innehåller tolv bildserier, med både teckningar och fotografier som lättar upp och breddar uttrycket. Nina Grönlunds teckningar av gråtande män påminner mig om Rafael Donners texter i boken Människan är ett känsligt djur. Båda verkar ha tagit intryck av bell hooks tankar:

The first act of violence that patriarchy demands of males is not violence towards women. Instead patriarchy demands of all males(…) that they kill off the emotional parts of themselves.

Det här kravet på hårdhet påverkar även hbtq-personer som identifierar sig med maskulinitet menar Nina Grönlund.

Nina Nyman kräver att feminismen ska ta större hänsyn till barnen i sin text som kräver att denna kärlek mellan vänner och kampen för ett bättre samhälle även ska omfatta barn, ja rentav välkomna dem som de varelser de är.

När barnafödandet inte längre är en kompromisslös norm har det också blivit ok för flera (feminister) att öppet förakta barn. Att säga nej till barnfamiljen som norm har i praktiken allt för ofta betytt att säga nej till att låta barn-(familjer) synas i feministiska sammanhang.
I kläm kommer som vanligt kvinnor och barn.

Ellen Strömberg ackompanjerar denna ambivalens i sin text som är riktad till en eventuell framtida dotter.

Mia Francks berättelse om det svek en ung flicka utsätts för när hon får bröst och plötsligt ska ta på sig ett så obegripligt plagg som en behå är lätt att känna igen sig i. Varför inte använda detta skamstycke till plagg just för det som föreslås i slutet. Läckert!

Den litterära rebellen

Feminism är delade berättelser och delad tidsanda. Monika Fagerholm redogör för en bildningsresa, från de vuxnas idoler till personliga favoriter. En särskild eloge riktar hon till Kathy Acker som numera är ganska bortglömd, men på 80-talet hade kultstatus för sina intertextuella, våldsamma och sexuellt färgade berättelser där hon använde sig av andra författares verk och skapade eget av dem.

Demonstration mot regeringens nedskärningar. Helsingfors 12.3.2016:
En av många feministiska demonstrationer genom åren Demonstration mot regeringens nedskärningar. Helsingfors 12.3.2016: Bild: Yle/Mårten Holm feminism,demonstrationer (samhälleliga händelser),Helsingfors

Kvinnokampens veteraner får också komma till tals. Sunniva Drake intervjuas om försvars- och självhjälpskurser medan Birgitta Boucht, som var chefredaktör för Astra under åren 1995 – 2000, får sista ordet med en text om nuet i olika tider. Framtiden formas nu, i varje stund.

Det jag saknar i Denna framtid är vår är en text om #Metoo och det finkänsliga och värdefulla arbete Astra-redaktionen gjorde med uppropet #Dammenbrister i november 2017.

Engagemanget och den empati som då kom i dagen var otroligt värdefulla, trots att berättelserna var sorgliga och fulla av skam.

För kommande generationer kunde det varit värdefullt att läsa om det som ju måste ses som en milstolpe på vägen till jämställdhet. De ringar på vattnet som #Metoo har fört med sig är nästan som en utopi i sig. Och där hade Astra en viktig roll i Svenskfinland. Tack för det!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje