Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Eva-Stina Byggmästars poesi är en hybrid mellan ett bombskydd och ett gökur

Poeten Eva-Stina Byggmästar.
Eva-Stina Byggmästar är aktuell med lyriksamlingen "Orkidébarn". Poeten Eva-Stina Byggmästar. Bild: Schildts & Söderströms förlag/Anne Häggman Eva-Stina Byggmästar

”poesin är en hybrid, / mellan ett bombskydd / och ett gökur!” skriver Eva-Stina Byggmästar i den nyutkomna diktsamlingen Orkidébarn, som är en upplivande och upplyftande samling dikter.

Upplivad och upplyft – det är orden jag tar till när jag försöker fånga känslan efter att ha läst ut Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling, innan jag börjar om från början och läser om och om igen.

Orkidébarn kan sägas vara en beskrivning av och en djupdykning i poetens arbetsprocess, men också en tummelplats för tankelekar.

Samlingen inleds med att diktjaget likt skatan samlar ihop en mängd grejer som hon drar in i skaldehyddan, allt från näsdukar och trasmattor till en hyvelbänk och en kökssoffa.

Med hjälp av ejderduntäcken och lump blir holken ombonad och vadderad, lagom mjuk och varm för poeten att ligga och ruva på det kosmiska ägget:

för poesin, dikternas dikt,
för barnet med gammelmansansiktet
och tusenårssjälen

Holken är det egna rummet, ett ”huvudknoppslikt rymdskepp”, där diktaren destillerar fram sin dikt ur allt som skvalpar runt i det ko(s)miska, ur hissmusik, ur vichyflaskans bubbelexponeringar (!) eller ur gökens vaggsång.

Bråddjupet under den glättiga ytan

Sedan debuten 1986 har Byggmästar skapat ett eget litterärt universum där det lustfyllda fått ta allt större plats i ett slags vildvuxen lekpark där solskenspoeten ömt vårdar sina diktfröer och vallar sina kosmiska diktägg.

På ett egensinnigt och unikt sätt förmår Byggmästar skapa djupt berörande dikt av det som vid en första anblick kan te sig kitschigt och klyschigt.

Ja, det handlar helt enkelt om att låta gammelmansansiktet och tusenårssjälen glimta fram i barnet, att gräva fram bråddjup under den glatta, och ibland glättiga, ytan.

Pärmen till Eva-Stina Byggmästars poesibok "Orkidébarn".
Pärmen till Eva-Stina Byggmästars poesibok "Orkidébarn". Bild: Schildts & Söderströms förlag Eva-Stina Byggmästar

I antologin Poeter om poeter skriver Thomas Brunell en inkännande essä om Eva-Stina Byggmästars poesi där han bland annat konstaterar att Byggmästars glädje ofta springer fram ”ur en stark känsla av främlingskap och utanförskap. Där finns en existentiell sorg. Glädjeyttringarna är besvärjande språng över en avgrund, lekar i en jorddoftande skog.”

I sitt resonemang hänvisar Brunell framför allt till Byggmästars trilogi om glädjen (För upp en svan, Framåt i blott och Bo under ko), men detta stråk är skönjbart i det mesta som Byggmästar skrivit.

Diktbandage och lyrikplåster

I Orkidébarn finns en tydlig strävan att kapsla in något, att skapa ett skyddande hölje för det ömtåliga, det hudlösa och det sköra.

Diktjaget fyller påsar och dynvar än med ”doftande solgul kornhalm”, än med klöverhö, tuvull eller luft, och gör det tryggt för det/den som ligger nerbäddad att rulla runt och slå en halvvolt om man så vill.

Just precis
nu hörs liksom svag rymdmusik genom
bolstren, genom de lindblomsdoftande diktbandagen
och lyrikplåstren, lindade kring det tunnhudade
och kristallglassköra livet (---)

Samtidigt som diktjaget bäddar in och beskyddar det allra mest ömtåliga skalar hon också av all barlast, tar på sig den vadderade skyddshjälmen (”själva störtkrukan”) och gör sig mottaglig och lyhörd för de allra svagaste och svajigaste svängningarna i universum.

Det är fråga om ren och skär självbevarelsedrift där fokus hela tiden ligger i att ge dikten, språket och tanken de bästa förutsättningarna att gro, frodas och fröjdas.

Orkidébarn är en bedårande samling om poesins skörhet och styrka, om poetens vilja att värna och vårda det allra he(m)ligaste.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje