Hoppa till huvudinnehåll

Eivor sparar allt från gamla föremål till muttrar: ”Som barn blev man lärd att vara rädd om det man har - för man vet aldrig när det behövs”

Bland Eivor Pastuhovs många föremål hör farmors julstjärna till dem hon tycker mest om.
Bland Eivor Pastuhovs många föremål hör farmors julstjärna till dem hon tycker mest om. Bland Eivor Pastuhovs många föremål hör farmors julstjärna till dem hon tycker mest om. Bild: Svenska Yle/Jessica Morney samlarverksamhet,föremål,samlare,minnen (mentala fenomen),berättelser

Eivor Pastuhov tycker inte om att kasta bort saker. Via många av föremålen minns hon barndomen och viktiga människor i omgivningen.

Intresset för gamla föremål väcktes redan i Eivor Pastuhovs barndom när äldre släktingar storstädade ett uthus.

Träslevar, seldon, tunnor, brödspadar och någon vagga fördes till - som Eivor Pastuhov säger - den tidens ”ekopunkter”, några sandgropar i skogen.

Det värsta var att när folk såg föremålen jag räddat så skulle de ha velat ha några tillbaka

Eivor hittade föremålen och tyckte att det var på tok att de kastats bort. Hon gick till grannarna och lånade en kärra att transportera hem föremålen i, och bad sedan att få uppbevara sakerna i deras lider.

– Det värsta var att när folk såg föremålen jag räddat så skulle de ha velat ha några tillbaka. Men det gick jag inte med på. De var mina då, skrattar Eivor Pastuhov.

Föremålen gör minnena levande

Idag är Eivor Pastuhov pensionerad och hon är fortfarande en riktig prylvän. Hennes hem är fyllt av restaurerade möbler och gamla föremål.

Via föremålen kommer historien nära. Man kan bokstavligt talat ta på historien och känna dofter av den.

Föremålen väcker tydliga minnen till liv från Eivor Pastuhovs barndom och av människorna hon hade omkring sig.

– Min farmor som var en trygg person i min barndom. När jag ser mjölktillbringaren minns jag hur hon höll den i sin hand och hur viktig hon var för mig.

Hon fanns alltid där och stöttade mig och hjälpte mig, till exempel när jag inte kom ihåg någon psalmvers jag borde kunna utantill.

Min farmor var en trygg person i min barndom. När jag ser mjölktillbringaren, minns jag hur hon höll den i sin hand

Också farmors julstjärna, gjord av silvrigt kräppapper, finns kvar. Den ligger i sin originalförpackning. På prislappen ser vi att den kostat 250 mark och förpackningen är omknuten med samma tråd som farmor använde.

Dagbarn bland alla föremål

I hemmet syns också spår av de dagbarn som fått tillbringa sina dagar tillsamman med Eivor Pastuhov. Små minnessaker hon fått av barnen har sin givna plats i bokhyllan, bland många andra föremål.

– När mina före detta dagbarn kommer på besök så kollar de att jag har kvar det som de gett mig. Och alla gåvor är lika viktiga.

Minnessaker i Eivor Pastuhovs bokhylla.
Minnessaker i Eivor Pastuhovs bokhylla. Minnessaker i Eivor Pastuhovs bokhylla. Bild: Svenska Yle/Jessica Morney föremål,samlarverksamhet,minnen (mentala fenomen),berättelser

Barnen som varit i dagvård hos Eivor Pastuhov har via hennes föremålssamlingar fått en insyn i hur livet levdes förr i tiden.

Hon har visat ullkardor och tvättbrädor, för att berätta för barnen hur man tvättade kläder och kardade och spann ull till garn.

Bland allmogeföremålen finns också några av de föremål hon en gång räddade ur sandgroparna.

Att vara född efter kriget påverkar

Eivor Pastuhov är född år 1951 och man brukar säga att barn som är födda under eller strax efter kriget påverkats av varubristen som rådde. Hon håller med om att så är fallet.

– Man blev lärd att vara rädd om det man hade och att ta vara på och spara saker. Man vet aldrig när det kan komma till nytta. Man köpte också kläderna med växtmån.

Eivor Pastuhov fick till exempel ett par fina, röda skidskor när hon var i tolvårsåldern. De passar fortfarande på hennes fötter.

Trots smått humoristiska exempel har hon fortfarande kvar mycket av inställningen att man ska ta vara på och spara saker.

Till exempel kan det vara något smått, som en skruv eller en mutter som jag tagit vara på

– Det blir att man sparar på mycket onödigt. Men just i det ögonblicket känns det som att man kan komma att behöva det. Och många saker har faktiskt kommit till användning.

Till exempel kan det vara något smått, som en skruv eller en mutter som jag tagit vara på. Sen när min man har problem att hitta en passande skruv till någonting får jag säga åt honom att kolla bland mina skruvar.

Det behöver alltså inte vara stora saker som man sparar på.

Samlare i släkten

Eivor Pastuhov har också upplevt hur det är att städa bort efter att hennes föräldrar dött. Hos dem fanns det också en mängd saker.

– Min pappa sa att om han hade fått leva om sitt liv skulle han ha blivit skrotsamlare. Eftersom min bror tog över huset behövde inte allt gås igenom. Det var mest personliga saker, som kläder som skulle städas bort.

Eivor Pastuhov visar gamla träföremål som hört till släkten.
Eivor Pastuhov visar gamla träföremål som hört till släkten. Eivor Pastuhov visar gamla träföremål som hört till släkten. Bild: Svenska Yle/Jessica Morney samlarverksamhet,föremål,minnen (mentala fenomen),berättelser

Eivor Pastuhov vill att sakerna ska få ett nytt liv och vara till nytta för en ny ägare. Att slänga bort ser hon som en sista utväg.

– När min mamma dog tvättade jag alla kläder och endel förde jag också till kemtvätten. Man måste gå till sig själv och tänka att om man skulle få något, i vilket skick vill man då att det ska vara?

Sonen har en annan inställning till prylar

Idag har Eivor börjat försöka låta bli att ta vara på allt. Hon har också slutat gå på auktioner, eftersom det bara leder till att nya föremål behöver utrymme i hennes hem.

– Det blir ju hemskt den dagen någon annan ska ta tag i mina samlingar och reda upp efter mig. Min son är som andra unga människor och vill inte ha några onödiga föremål. Han vill inte ha några överfulla skåp.

Min pappa sa att om han hade fått leva om sitt liv skulle han ha blivit skrotsamlare

Unga har en helt annan syn på hur de vill ha det, och det är helt okej för Eivor Pastuhov.

– Jag har sagt åt honom att om han inte vill ha mina föremål som minne, så får han sälja bort dem. Men jag vill inte att han för allt till soptippen, ler Eivor Pastuhov.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle