Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Hur böjs Österbotten - nykteristiskt bibelbälte, snabbmatshub eller popmusiksvagga?

Svan landar på Söderfjärden.
Lätt över Söderfjärden. Svan landar på Söderfjärden. Bild: Yle/Jukka Tyni söderfjärden

Pizzakejsare och silvervatten, kultur och sverigelängtan. Sven-Erik Klinkmann söker i den här essän efter det österbottniska i sin egen historia och det landskap han vuxit upp och lever i.

Det finns lika många sätt att tala om Österbotten på som det finns, ja uppfattningar om Österbotten.

Jag bor själv om inte ett stenkast så högst någon kilometer från havet. Ser jag ut från mitt vardagsrumsfönster kan ja se vingarna snurra på vindkraftverket i Sundom och bortom det horisonten.

Havet, horisonten, vinden är nog de element jag lättast känner igen i ”mitt Österbotten”. En kliché? Javisst.

I stället för att vara någonting ”verkligt”, en given punkt eller ett entydigt område på en karta eller ute i geografin, någonting som man kan ta på och se, utgör Österbotten en projektionsduk, någonting som man kan föreställa sig, och då gärna om man själv befinner sig utanför Österbotten.

Som historikern Nils Erik Villstrand konstaterar i sin bok Landet Annorlunda (2002) kan man konstruera Österbotten som en motbild till det som är normen, antingen den då är finlandssvensk eller finländsk eller rikssvensk.

Det österbottniska fungerar alltid lika bra som en projektionsduk, ett slags imaginär region, en film som man själv kan framkalla och titta på vid behov.

Neutral pizza, silvervatten och Strömsö

I Österbotten är man speciellt attraherad av sådant som silvervatten som terapiform, frikyrkor och ålderdomlig religiositet.

Man äter starka kebabrätter som kan få magen att vända sig några varv eller pizzor som utgående ifrån Rabbe Grönbloms Kotipizzakoncept ska vara så neutrala till smaken som möjligt.

Man är tolerant och man är tvär, man är för invandring och mot kommunfusioner.

Som Frank Sinatra sjunger, ”anything goes”, allt funkar här, som i Strömsö, allt funkar utom det som funkar på andra ställen men inte i Österbotten.

Tiotals människor står i kö utanför en grill på Brändö i Vasa.
Tiotals människor står i kö utanför en grill på Brändö i Vasa. Bild: Yle/Tuomo Rintamaa Gatukök,kebab,Vasa,Österbotten,Brändö, Vasa,korv-görans

Österbotten som ett idyllien, som i Juha Ruusuvuoris reseskildring Upptäcktsresande bland kustsvenskar (2011) där landskapet blivit kvar på segelfartygens och tjärbränningens tid.

Lappo och det finska Österbotten

Det finns också ett finskt Österbotten och det finns ett finskt Sydösterbotten, med huvudorterna Seinäjoki (tänk centern, tänk tangomarknaden) och Lappo (tänk Lapporörelsen, skjutsningarna, Lappo stift, skörtismen).

I det finska Sydösterbotten är Lappo, mer än Seinäjoki, ett mentalt centrum, så som Vasaförfattaren Marko Hautala beskriver det i sin essä i antologin Extremt platt & Otroligt nära (2010).

Det finska Österbotten, Etelä-Pohjanmaa, med, historiskt sett, sina svarta kläder, sina tobaksrökande väckta, sin självsäkerhet – eller är det i grunden en osäkerhet? – med något Hautala beskriver som ett auktoritärt sätt att tala finska på, i motsats till den sjungande savolaxiskan eller karelskan.

På perrongen i Seinäjoki.
"Vi anländer om en stund till Seinäjoki." På perrongen i Seinäjoki. Bild: YLE/Rolf Granqvist diesellok

Det är en del av Österbotten jag själv, på min mammas sida, är släkt med, men aldrig riktigt gjort mig till en del av eller gjort till en del av mig.

Det är en blind fläck för mig, någonting som jag hela mitt liv skjutit upp mötet med, i en tvåspråkig arbetarfamilj i staden Vasa med en historia på pappas sida av småindustriellt entreprenörskap och småborgerlighet och på mammas sida ambitioner att skapa någonting eget, ett företag, en affär.

Min farfars farfar kom till Österbotten på 1860-talet via Åbo, invandrade från Mecklenburg-Schwerin och startade ett korvmakeri i Dragnäsbäck i Vasa.

Mina första år levde jag i förorten Vapenbrödrabyn med mest finska kompisar, sedan flyttade vi in till stan, en mer svensk omgivning.

Jag sattes, efter ett visst övervägande, i svensk skola, Handelsesplanadens folkskola som var nog så imponerande både storleksmässigt och med sin centrala placering i staden.

Att säga att Österbotten – och Vasa, Handelsesplanadens folkskola, hörnet av Fredsgatan och Stationsgatan där vi bodde - låg nära havet, nära inre hamnen och södra stadsfjärden, det betydde i mitt fall att jag alltid kom att rikta blickarna just åt det hållet, västerut, också mentalt, mot det svenska, där jag som ung tänkte mig och väl fortfarande i någon mån tänker mig att friheten finns.

Rinja
Handelsesplanaden. Rinja Bild: YLE/ Sandra Snellman handelsesplanaden

Men trots namnet Österbotten befann jag ju mig redan i väst, i en av landets mentalt sett västligaste platser, kunde jag tänka. Om jag hade rätt eller fel är kanske mindre intressant.

Men en seg kliché handlar det om hur som helst.

Finns Österbotten egentligen?

Att säga någonting om Österbotten, att försöka fixera förståelsen av Österbotten är någonting som tar emot på något vis jag har svårt att sätta fingret på. Men jag ser samma tendens i antologin Extremt platt & Otroligt nära.

Författarna vill inte gärna bli sammankopplade med Österbotten.

Ralf Andtbacka beskriver ett Österbotten i modernitetens tidevarv, ett landskap ute i någon sorts föreställd periferi, han skriver om hur han och ”andra åkte iväg och återvände, eller inte gjorde så, styckades, spriddes, hopsamlades, för att avläsas, som om också vi kom från en plats i världen, ja, i språket, för att bli och så blev vi.”

Österbotten finns inte, egentligen, skriver Andtbacka. Och hans formulering ”hur vi gör saker där” är nog påverkad av J. B. Priestleys berömda: ”The past is a foreign country. They do things differently there”.

Att byta ut the past mot Österbotten är en given möjlighet.

Ralf Andtbacka
Andtbacka, Ralf. Ralf Andtbacka Bild: Fotograf: Ulla-Maija Holmfors-Andtbacka andtbacka

En lite pirrande upptäckt, sagt av en norsk professor vid ett forskarmöte i Bergen, var att österbottningarna, även jag, när vi säger ja, gör det genom att dra in luft, helt enkelt. Ett slags schhhjo, som betyder ja, just det.

När kan den vanan ha fötts?

Läser på nätet att ett sådant inandnings-jo inte är någonting som förekommer bara i Österbotten, det är vanligt i Norrbotten och förekommer också på andra håll i Svenskfinland, exempelvis i Snappertuna.

Detta enligt en text i Språktidningen.

I stället för att försöka måla en helhetsduk med en mängd detaljer, en österbottnisk gobeläng eller ett österbottniskt panorama, väljer jag att se Österbotten som en serie konjugationer, böjningsformer.

Så böjs Österbotten

Konjugation, med den latinska roten jugum, som kan betyda ett ok, på exempelvis en oxe, men mer generellt något som fogar samman två saker, innebär ett mönster, en form för böjning av exempelvis verb.

Svenskan kan stoltsera med fyra konjugationer, en svag och en stark, samt två däremellan i stigande ordning.

Det är en rörelse från den svagaste konjugationen, den där alla verb böjs likadant - typ hitta, hittade, har hittat – dvs en böjningsregel som gäller för nya ord, nya verb, till den fjärde, starkaste konjugationen där verben ändrar sin stamvokal när man tar tema på dem.

Ordstammen har alltså i det fallet omljud, typ finna, fann, funnit.

Det är lätt att falla in i föreställningen att Österbotten utgör en stark, oregerlig konjugation. Det skulle stämma väl överens med bilden av landet Annorlunda, landet som inte finns, landet mellan gränser av olika slag.

Men, frågan om perspektiv, frågan om närhet/avstånd, frågor om norm(er), känslor, identitetsformer, allt detta styr konjugationerna.

I det här fallet skulle man kunna tänka sig att den svaga konjugationen för Österbottens del skulle vara liktydig med det som är speciellt tydligt, det som är klichéartat, stereotypt, enkelt att förstå, som bibelbältet, snusarna, minkfarmarna, växthusodlarna, Botniacyklisterna, entreprenörerna.

I varje fall kallar jag det första sättet att böja Österbotten på motsatserna.

Stängd kork och bibeln

Det är den antologin Extremt platt & Otroligt nära hela tiden återvänder till: nykteristiskt bibelbälte och Sverigeinfluerad kulturregion, en plats som är sluten men samtidigt ett myller av utflugna, återflyttare, hemvändare, knutpatrioter och nyfinländare.

En region där man oroar sig för vad grannen tycker samtidigt som förmögna excentriker smäller upp nöjesfält i sina hembyar.

Och kunde man tillägga: en bild av den österbottniska mentaliteten och stillösheten som förtjänar att bli klassisk: en häststaty som grannen (det talas ofta om grannar i österbottniska sammanhang,
Österbottens är ett land av grannar) till författaren Bosse Hellsten rest invid sitt egnahemshus.

Författaren Bosse Hellsten.
Bosse Hellsten. Författaren Bosse Hellsten. Bild: Creative Peak Bosse Hellsten

I en essä i antologin Poeter om poeter (2017) om den drömmande tjänstemannen och författaren R. R. Eklunds österbottniskhet beskriver Hellsten statyn:

Jag tittade på skulpturen på grannens gård, en stegrande häst gjuten i cement. Skulpturen skulle antagligen antyda något slags förfining – vinkällare och rävjakt – men för mig var stenhästen ett vulgärt försök att sublimera något slags torftighet

Motsatserna kan alltså resultera i kitsch, men de kan också beskrivas i andra termer, som till exempel regional realism och postmodernism inom litteraturen, trångsynthet och tolerans, indiepop och dansbandsmusik, gospel och världsmusik, nykterhet och entreprenörskap, religiositet och Härmän häjyt.

Klichéer, stereotyper, metaforer hela vägen. För varje stark representation av det österbottniska finns det tydligen en lika stark motbild.

Bibelbälte och bondesocialism

Den andra böjningsformen utgörs av gräns/gränslöshet (också tidsmässigt).

Här finner vi det försenade eller det senfärdiga. Essäförfattarna i Extremt platt & Otroligt nära skriver mycket om dem.

Philip Teir målar upp ett landskap som liknar det amerikanska bibelbältet.

Lars Sund talar om resterna av en kollektiv anda som fortfarande finns kvar i Österbotten, ett slags bondesocialism, med informella system för arbetsbyte mellan gårdarna när man höbärgade, tröskade eller tog upp potatis, bildandet av andelslag, den starka uppslutningen kring ungdomsföreningarna i byarna.

Det handlar om ett slags kulturmönster som visserligen urholkats men som mentalitetsmässigt fortfarande finns kvar i någon form, enligt Sund.

Lars Sund är en av Vegas sommarpratare 2015
Lars Sund. Lars Sund är en av Vegas sommarpratare 2015 vegas sommarpratare 2015

Sofie Knutar som inte vill dra färgstarka anekdoter på ”mustig dialekt” skriver att det finns någonting upphetsande över Österbotten, någonting paradoxalt: det öppna landskapet kan vara slutet, det rejäla kan vara lika med hårdhet, det snälla enbart flathet, det trygga kan bli konformism och i sista hand rå egoism.

Journalisten i Österbotten har det alltså både lätt och svårt. Lätt därför att mustigheten ger anekdoterna och paradoxerna gör historierna mer spännande, men svårt för att så mycket blir outsagt, taget för givet, svårt att översätta till ord.

Det senfärdiga är en modell för journalistiska eller andra beskrivningar av Österbotten och det österbottniska.

Popjournalisten Janne Strang skrev, medan han ännu jobbade på Hbl, en recension av en ny skiva av hårdrockbandet Sturm & Drang från Vasa.

Sturm Und Drang
Sturm und Drang. Sturm Und Drang Bild: Foto: Jere Hietala sturmis

Det som var så intressant med hans text var att han, själv uppvuxen i Vasa, nu som huvudstadsbo kunde iaktta hur efter i utvecklingen rockgruppen de facto enligt honom var.

Den var ännu kvar i åttiotalets vibbar och tonvärldar. Det efterblivna, försenade fungerar så lätt som en stämpel på det österbottniska. Hela den österbottniska dansbandskulturen med sina ekoeffekter utförda via svenska Hagströms-anläggningar markerar Österbotten som en region på efterkälken, men också på sidan om.

Musiken låter österbottnisk på ett nästan oroande, men också lite komiskt sätt.

Det dialektala blir på många sätt en parallell eller ett sidospår till det senfärdiga.

Den nya österbottniska vågen

Det är en österbottniskhet som för tillfället syns väldigt mycket i just popmusiken, från Vasas flora & fauna, Iiris Viljanen till Richard Eklund, från Hanna Lagerström & Lukas Djupsjöbacka till Månskensbonden.

I början av nittiotalet fanns det dialektala hos punkrockgruppen Oppsprätta schakaler från Vasa. Där sjöng man eller skrek ut sin text på en för utomstående nästan obegriplig vasasvenska.

Janne Strang: ”Eftersom vi sjöng på svenska - ofta dessutom något slags Vasadialekt - var det liksom aldrig aktuellt att ta sig någon annanstans än Österbotten.

Och så Sverige förstås, dit vi dessvärre aldrig lyckades ta oss heller. Och jag hade säkert aldrig tänkt mig att landet i väster ens hade någon punkscen om det inte varit för en lyckad resa till Jakobstad, vår första keikka på gamla Tobaksmagasinet.”

Ett eget språkligt universum

Det dialektala placerar in Österbotten i ett eget rum, ett eget universum där det ändå hela tiden läcker in material, toner, ord från andra universum.

I Richard Eklunds sånger på närpesiska finns en intensitet som i en film noir, en sentimentalitet som i ett romantiskt drama, är det det här som är det säregna för det österbottniska, det som dialekten, eller dialekterna, är speciellt bra på att kunna belysa?

Rickard Eklund låter som en Carole King eller en James Taylor, men översatt till en annan tid, en annan plats, ett annat språk, närmare oss, eller kanske ändå inte.

Rickard Eklund
Rickard Eklund. Rickard Eklund Bild: Magnus Nordström rickard eklund

Gränsöverskridande tendenser dyker hela tiden upp i finlandssvensk litteratur, speciellt den som har koppling till svenska Österbotten.

I den avslutande essän i Extremt platt & Otroligt nära frågar sig Ralf Andtbacka i vilken mån man är fångad i ett sammanhang, geografiskt, kulturellt och språkligt – och i vilken mån kan man överskrida det?

Vad innebär det egentligen, skriver han, att ställa sådana frågor, när Österbotten inte finns?

Realismens version av platsen är nämligen enligt honom inte sannare än en mytologiserad version av den, i varje fall inte i någon absolut mening.

Parallellt med en syn på Österbotten som ett lika mycket mytologiskt som realistiskt konstruerat objekt ingår hos flera av de framför allt yngre författarna en ovilja mot att bli identifierade med landskapet.

Speciellt tydlig är den inställningen i Hannele Mikaela Taivassalos text i samma antologi.

Avståndstagandet sker med en dubbel negation:

”Jag vill från början klargöra att jag inte, trots att jag medverkar i denna bok, varken är eller heter Österbotten. Och att jag inte ens kan representera landskapet som så, jag beklagar.”

Hannele Mikaela Taivassalo.
Hannele Mikaela Taivassalo. Hannele Mikaela Taivassalo. Bild: Yle/Ylva Perera Hannele Mikaela Taivassalo

Då gränsen smälter

Steget från det gränsöverskridande till det gränslösa är nästan omärkligt. Skillnaden ligger kanske i att just gränsen som begrepp försvinner.

Den smälter bort, blir marginaliserad, någonting som tycks utspela sig framför allt på ett mentalt plan. Drömmarna, tankearbetet börjar framförallt handla om det stora, det gränslösa, det globala.

I musiken kan detta utspelas som en omöjlighet för lyssnaren att ange platsen där musiken är gjord eller där den utspelas.

En sådan musik hör jag hos Le futur pompiste, Vasabandet som gjorde ett par skivor, Your Stories and Your Thoughts (2004)) och Le futur Pompiste (2010), som fortfarande känns säregna också ur ett österbottniskt och ett finlandssvenskt perspektiv.

På vilket sätt ska man beskriva gruppens musik?

Eterisk är kanske det ord som kommer närmast det jag söker när jag lyssnar på dem, låtar som Sunflower, The air that surrounds us, Daydream.

Jessika Rapo
Jessika Rapo i både Le futur pompiste och Burning Hearts. Jessika Rapo Bild: Aron Urb jessika rapo

Det är en musik som är svår att placera in tidsmässigt, med vibbar av sextiotalspop och easy listening, men som ändå befinner sig stadigt i 2000-talet.

Den är lätt och nätt, fjäder- eller fjärilslätt till sin karaktär, den innehåller mycket synthar, flöjt, gitarr, bas, trummor, sång.

Kanske är det Farfisa-orgeln (ett instrument man gärna förbinder med sextiotalet) hos Le futur pompiste, som, till skillnad från Hagströms-soundet inom dansbandsmusiken som så tydligt placerar den musiken i Österbotten, lyckas göra pompistarnas musik så medvetet tids- och platslös.

Det platslösa hos gruppen känns befriande, mot bakgrunden av de starka platsbilder Österbotten annars hela tiden tycks bygga upp.

Det gränslösa ser ut att äga en särskild lockelse på entreprenörer och makthavare ur den svensk- och tvåspråkiga medelklassen i landskapets huvudort, Vasa.

Senkapitalistiska österbottniska drömmar

Det kan inte vara en tillfällighet att så många svenska Vasabor drömt om det gränslösa samhället i någon form.

Joakim Strand, politikern och visionären för Vasaregionen (självutnämnd liksom alla visionärer) drömmer om ett Vasa som ska bli en hub i den globala senkapitalistiska världen.

Han ser Vasa som ett nordeuropeiskt Silicon Valley med en oemotståndlig dragningskraft på innovatörer och entreprenörer från när och fjärran.

Det gäller inte minst energibranschen som ju är den som i dag tycks äga den största potentialen både ekonomiskt och moraliskt, med tanke på den globala överlevnaden.

Strands vision knyter an till det industriella Österbotten, teknikens och teknologins förlovade landskap i Finland, kunde man nästan påstå.

Riksdagsledamot Joakim Strand och museipedagog Sini Björkholm
Joakim Strand på Österbottens museum. Riksdagsledamot Joakim Strand och museipedagog Sini Björkholm Bild: Yle/Roger Källman Joakim Strand,Österbottens museum,sini björkholm

Andra visionärer har varit Olav Englund, den nyss bortgångne musikfixaren från Solf, en entusiast inom klassisk musik som lyckades skapa en tillfällig hub mellan öst och väst i Korsholm när Sovjetunionen och kommunistväldet i öst kollapsade.

Och Rabbe Grönblom, kocken som på en resa i Kalifornien såg pizzans möjligheter och etablerade ett mindre pizza-imperium i Finland, och som när han fyllde fyrtio bjöd på kalas i Vasa med den grekiske popsångaren Demis Roussos.

Och Lasse Backlund, filmimportör och tidigare manager och skapare av heavyrockbandet Wild Force, en grupp som på åttiotalet ska ha varit på vippen att slå igenom globalt men tidsmässigt förlorade åt svenska Europe.

Utvandrarna

Det gränslösa Österbotten är också emigrationens Österbotten, utvandrarnas Österbotten, det dilemma som beskrivits så oerhört tätt och så entusiasmerande, men också med breda, eftertänksamma penseldrag, av den unge Gösta Ågren i boken Emigrantresan (1960), om en resa som han företog sommaren 1959 på en Atlantångare tillsammans med några finlandssvenska, finska och andra europeiska emigranter till landet i väster, Kanada.

Med tåg nådde han ända fram till Vancouvertrakten på västkusten där två bröder och andra släktingar och bekanta till Ågren bosatt sig.
Österbottningen liksom islänningen är, skriver Ågren på Island under sin hemresa, drabbad av en rastlöshet som har med förändringarnas och förflyttningarnas tidsålder att göra.

Ågren med sin bakgrund i en skogsby i norra svenska Österbotten, ett litet hemman i Lippjärv, ser i samband med sin resa tydligt att det inte finns något alternativ till förändringen, till industrialiseringen.

Kotipizza
Också pizzan har färdats från Österbotten. Kotipizza Bild: Hans-Mikael Holmgren / YLE pizzakedja

Följer inte Finland med i utvecklingen uppstår, skriver han, en disproportion mellan oss och andra länder, vilket bara kan leda till ökad emigration.

Den agrara epoken är för evigt förbi, och allt fler människor knyts till industriell produktion, påpekar Ågren som alldeles tydligt själv känt av den dubbla dragning som utresa och hemkomst innebär.

I landet därborta, hos emigranterna, är den insikt som drabbar honom kanske allra hårdast frånvaron av böcker och bokhyllor i hemmen, där radion och tvn ersatt böckerna.

Framför allt televisionen ser Ågren ser som ett kulturellt förfallsfenomen, något hans bok riktar en speciell varningssignal emot.

Exotisk pop

Besläktad med den gränslösa impulsen är exotismen som också den har sina företrädare i det österbottniska.

Gränslinjen mellan genrerna suddas lätt ut när man talar om det exotiska i popmusiken.

Dansbandsmusikern och steelgitarristen Roy Rabb, skapade tillsammans med sin kompis, ”Vasas Elvis”, Reijo Hirvelä, exotica i mitten på 60-talet i duon Tony Ramon and the Blue Combo.

Duon spelade in den kubanska klassikern Taboo och den finska folksången Oi, Jos Ilta Joutuisi som i sin exotica-variant blev A Summernight Dream.

Vasabon Roy Rabb, uppväxt i ett småbrukarhem i Vassor, hade utbildat sig, liksom så många andra på 60-talet, till statsvetare. Han studerade både i Helsingfors, Moskva och Olomouc i dåvarande Tjeckoslovakien.

Svenskfinland som dubbel periferi

Den tredje böjningsformen kallar jag det realistiska, pragmatiska.
Det är en form som tar avstamp i beteendevetenskaperna och i studiet av det regionala som en form som man kan analysera sociologiskt eller kulturgeografiskt.

Ett exempel på formen är en artikel av forskaren Patricia Aelbrecht, inspirerad av kulturgeograferna Anssi Paasi och Rob Shields, i antologin Föreställda finlandssvenskheter. Intersektionella perspektiv på det svenska i Finland (2017).

Det var visserligen hela Svenskfinland Aelbrecht beskrev som en imaginär region men en stor del av materialet i hennes undersökning gällde just Österbotten som en särpräglad del av denna ”region”.

En grundläggande tanke hos Aelbrecht var att Svenskfinland befann sig i en dubbel periferi i Finland.

Hon menade att den kulturella marginaliseringen av den svenskspråkiga minoriteten fick en fysisk form i den spridda lokaliseringen längs kusten. Hon kunde visa hur Österbotten framstod som en särpräglad region eller subregion inom det finlandssvenska.

Här fanns alla de gamla välkända stereotyperna, det lyckliga folket, det friska folket, nykteristerna, de religiösa, de välmående.

En av de 30 traktorer som hjälpte till med att få husvagnar och husbilar på plats.
Söderfjärden och religion. En av de 30 traktorer som hjälpte till med att få husvagnar och husbilar på plats. Bild: Ragnvalg Blomfeldt suviseurat i vasa

Ett slags kollektivt porträtt av österbottningarna, ett porträtt där dessa framstod som djupt annorlunda, perifera i relation till de övriga delarna av Svenskfinland, och samtidigt som tydligare, synligare än sina finskspråkiga grannar, de som ändå utgjorde nästan hälften av befolkningen i landskapet.

Pamfletten Joint Operation av Birger Thölix erbjuder i kortessäns form vidare studier i det här sättet att ta sig an Österbotten. Thölix menar att samkänslan saknas i Österbotten.

Landskapet Österbotten håller på att sågas sönder i en process som då och då ger till resultat ilskna utrop, men som långsiktigt varken intresserar eller engagerar.

Nuets dramatik fungerar tillbakablickande, menar han.

Sven-Erik Klinkmann
För Sven-Erik Klinkmann upphör aldrig frågorna om Österbotten. Sven-Erik Klinkmann Bild: Yle sven-erik klinkmann

Jag tänker vid en läsning av Thölix bok att det tvåspråkiga, det som jag också själv är en del av, som kulturform, som en beständighet är ett svårt kapitel. Det är någonting som kräver mycket av den som ska tillämpa det.

För en minoritet är det kanske en nödvändighet, för en majoritet kan det upplevas som en onödighet.

Det är i glappet mellan de här två mentala blocken som tanken på det tvåspråkiga bör ges ett utrymme, så kunde man kanske formulera den insikt som en Thölix eller en Aelbrecht formulerar i sina utläggningar.

Varför skall Österbotten finnas och räddas?

Den fjärde böjningsformen utgörs av det existentiellt personliga.

Utmärkande för den existentiella och personliga konjugationen är en fortsatt reflexion över det de tre tidigare böjningsformerna tagit upp, med den skillnaden att de nu görs ännu mer personliga, ännu mer aktualiserade på ett existentiellt plan.

Varför ska Österbotten finnas, varför ska det räddas? Vad är det som skapar denna ensamhet som österbottningen kan uppleva, denna känsla av att omvärlden är så nära men ändå så avlägsen på många sätt?

Det är som om Österbotten skulle vara avlägset i alla väderstreck. Sverige, Finland, Svenskfinland ligger alla någon annanstans, avståndet härifrån dit är alltid ganska långt, åtminstone mentalt.

Söderfjärdens Meteoria.
Gränslöst på Söderfjärden. Söderfjärdens Meteoria. Bild: YLE/Mira Myllyniemi meteorians observatorium

Ensamheten existentiellt kan också upplevas som en frihet, en möjlighet att röra sig, att befinna sig på flera platser samtidigt. Det kan man kanske tydligast se i de sätt varpå de österbottniska poeterna i antologierna jag diskuterat beskriver sina dilemman, sina identitetsmässiga frågeställningar.

Hos Catharina Gripenberg uttrycks friheten både i bilder av österbottniska ritualer och ting som man känner igen: kaffebjudningen, vitrinskåpet, de dialektala uttrycken, de som i exilen känns dubbelt närvarande, i sin frånvaro, flickrummet som liksom svävar omkring i världsrymden, eller flygplatsen som erbjuder flykt men också hemkomst, så som atlantångaren hos Gösta Ågren erbjöd denna dubbelhet som resan alltid innehåller.

Nog var han en vän, heter den kanske finaste popsången ett österbottniskt band skrivit, i varje fall på 2000-talet.

Blandningen av melankoli och vila är i låten med Vasas flora och fauna närmast perfekt, blandningen av borta och hemma, dialekt och högsvenska, det österbottniska och det allmänmänskliga.

Hemma igen, hemma igen.
Va ligger här bland prylar å pinaler?
Int så mycki har ja på känn,
int mycki har ja på känn.
Ja gräver fram en kassett med Oppsprätta schakaler.
In en sväng till Ollis, sku ku ta morsans Renault men kan int lämna nå'n stå.
Å va sku man gö där, jag vet ju nån skit som går på SVT2.
Å vem sku väl kom dit
å kanske inse fösst då
att det tolv år sen det fanns nån ti hels på?

Det sker hela tiden en fiktionalisering av Österbotten.

Vasas Flora och Fauna
Vasas flora och fauna på färja. Vasas Flora och Fauna Bild: Aja Lundegård vasas flora och fauna

Från det gränsöverskridande, känslan av gränslöshet kan överskridandet bli mer generellt, kan det ta formen av utopisk fiktion, scifi, eller en österbottnisk gotik, som hos Andtbacka.

Ingen talar längre om Korsholms län eller Vasa län, knappt ens om Korsholm som självständig kommun snart, eller om svenskbygderna eller bygdesvenskheten som en motfigur till kultursvenskheten.

Ingen talar om de gamla svenskheterna, men de finns kanske underförstådda i mycket av det som skrivs och sägs, fortfarande?

Svenskbygderna har förminskats till den enskilda byn.

Jag minns en replik på tyska från en by i Korsholm, Singsby, en by norr om Vasa som ligger på pendelavstånd, ungefär tio kilometer till Vasa, och ungefär lika långt ifrån Smedsby, centrum i Korsholm:

”Singsby bleibt Schwedisch”, uttalad av en medlem i en grupp österbottningar som något oregelbundet samlas för att spela och ge poäng åt låtar.

Det var ett informellt samtal om språk och kommunfusioner.

Är det oregelbundenheten i detta som är tankefiguren som bör noteras? Varför pratade kompisen tyska? Var det en alienationseffekt, eller ett sätt att visa på ett större sammanhang? En form av ironi?

Gösta Ågren
Gösta Ågren. Gösta Ågren Bild: Yle/ Viktor Granö Gösta Ågren

Detta att man befann sig i Europa, ett Europa som redan 1959 i Gösta Ågrens värld framstod som både förlorat och återfunnet, ett Europa som också i dag tycks vara på väg att bli ett Efter Europa.

Eller ett annorlunda Europa. Österbotten ligger trots allt i Europa.
Repliken från Singsby kan också utläsas som en förhoppning: Österbotten ska alltid, trots alla förändringar, trots all rörelse, allt undanglidande, förbli Österbotten ...

Text: Sven-Erik Klinkmann är folklorist och skribent

Not. Jugum, yoke, ok, har samma rot som joint, det som förenar, övergång, sammanfogning. Det handlar om en konstellation av termer i indoeuropeiska språk som också innehåller varianter som yoga (sanskrit) och zeugma (grekiska). Jag är i essän påverkad av den franske filosofen François Laruelles tankar om icke-filosofi, speciellt det han säger om konjugationer, böjningsformer, ett slags böjningsmönster där två företeelser ställs bredvid varandra utan att en dialektisk lösning eftersträvas.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje