Hoppa till huvudinnehåll

Staffan lider av ångest: "Det slutar alltid med att jag sjukskriver mig"

En man som bär solglasögon. I bakgrunden syns flera gula hus. Det är en solig vinterdag.
Staffan Nylund har bestämt sig för att bli modigare. Att åka iväg till Jakobstad för att göra en intervju är ett steg på vägen. En man som bär solglasögon. I bakgrunden syns flera gula hus. Det är en solig vinterdag. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

När Staffan Nylund blev utbränd var han tvungen att hitta på ursäkter för att kunna sjukskriva sig. Att berätta att det egentligen var depression och ångest som gjorde honom sjuk var för svårt.

30-åriga Staffan Nylund som bor i Kronoby är just nu hemma med sin son och axlar gärna rollen som hemmapappa.

- Jag har aldrig känt ångest över att vara pappa. Det kommer ganska naturligt för mig. Det är nog den enda saken jag inte har ångest över, säger han.

Ordet ångest används ibland ganska lättvindigt. Man kan ha söndagsångest eller ångest inför en tent, men ångesten som Staffan upplever ligger på en helt annan nivå.

- Det är inte så många som vet vad ångest är på riktigt, säger han.

En man som sitter i ett kafé. Han har på sig en blå tröja, och tittar in i kameran.
Staffan känner en oro som nästan aldrig försvinner. En man som sitter i ett kafé. Han har på sig en blå tröja, och tittar in i kameran. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

Ångest kan se ut på många olika sätt. Det kan handla om panikångest eller en ångest som ligger på hela tiden, och det är det senare som Staffan lider av.

- Ibland är den mindre och ibland mer. Det är en oro som aldrig försvinner. Jag är aldrig helt säker och jag är på helspänn hela tiden. Det är svårt att förklara, men när jag ska göra något, som till exempel den här intervjun, så blir ångesten starkare och då blir jag rädd för att allt ska gå dåligt.

Ett mål är att utmana sin rädsla

Ett av Staffans mål är att bli modigare, och att ställa upp på den här intervjun är en del av den processen.

- Det här är verkligen ett sätt att gå emot ångesten. Jag har funderat på att börja göra en sak i veckan som jag är rädd för, och det här är en bra början.

Än har Staffan inte hittat något knep för att hantera sin ångest, men han jobbar på det och försöker hitta lösningar.

En del saker kan ändå få honom att må bättre, som bra musik och innebandyn han tränar en gång i veckan.

- Det handlar om att lura hjärnan med små saker man känner att man njuter av. Det kan hjälpa.

Hann inte börja jobba innan ångesten tog över

Staffan är nu sjukskriven på grund av sin ångest.

- När jag har en prestation framför mig blir det värre, och det slutar alltid med att jag sjukskriver mig, säger han.

Det var i januari han insåg att den uttänkta planen helt enkelt inte fungerade. Staffan hade tänkt börja på ett rehabjobb två dagar i veckan.

- Men jag fick så stark ångest dagen som arbetet skulle börja så jag kom mig aldrig dit. Jag stannade på vägen, kan man säga.

Terapin ger mod att prata om det

Nu går Staffan i terapi och den har hjälpt honom att öppna sig och börja prata om sin ångest. Han vågar till och med blogga om sitt liv.

- Jag har länge velat blogga men inte riktigt vetat vad jag vill skriva om. Men nu tog jag det som är mig närmast. Det blir som terapi samtidigt, säger han.

En man som går på trottoaren. Det är en solig vinterdag. Runt omkring honom finns flera gula hus. Han bär solglasögon.
Staffan är rätt ensam i bloggvärlden. Det är inte många män som bloggar om psykisk ohälsa. En man som går på trottoaren. Det är en solig vinterdag. Runt omkring honom finns flera gula hus. Han bär solglasögon. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

Staffan tror att det är mer ovanligt att blogga och prata om psykisk ohälsa om man är man - speciellt i Österbotten.

- Det finns en mansbild, att man ska vara stark och inte visa något utåt. Mår man dåligt så håller man det sig för sig själv.

De flesta andra som bloggar om psykisk ohälsa är kvinnor, men det ser inte Staffan som något negativt. Han vill ändå gärna inspirera fler män till att prata om sina problem.

- Det skulle vara väldigt kul om det skulle leda till att fler män och så klart också kvinnor skulle börja blogga och prata om det här ämnet, för det är viktigt att det hörs och syns, säger han.

Psykisk ohälsa existerar inte på vissa arbetsplatser

Staffan har blivit sjukskriven flera gånger, och han tror att förståelsen för exempelvis ångest kan se ganska olika ut på olika arbetsplatser.

- Ställen som är mansdominerade har mindre förståelse, där ska det synas på utsidan om du är sjukskriven. Du ska vara så sjuk att du inte kan gå till arbetet.

Staffan har jobbat inom flera olika branscher, den senaste tiden mest i kök.

För tio år sedan jobbade han på ett företag som tillverkar slipmaterial, och där blev han utbränd. Det enda han minns av det är ett totalt mörker.

- Det var ett ställe där psykisk ohälsa inte existerade. Jag var tvungen att hitta på något annat för att kunna vara sjukskriven. Jag hade maginfluensa och feber hit och dit, men det höll ju inte i längden.

Dagen när allt stannade av

Staffan tror han blev utbränd eftersom jobbet var för fysiskt krävande. Det var också för mycket jobb.

- Man skulle bara prestera mera och mera och man gjorde aldrig tillräckligt. Till sist började jag gå på övervarv och då kom en vägg emot.

En man som sitter i ett kafé och tittar ut genom fönstret.
Staffan minns inte riktigt vad som hände när han gick in i väggen. En man som sitter i ett kafé och tittar ut genom fönstret. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

Plötsligt stannade allt av. Staffan kunde inte göra något alls och han blev illamående.

- Jag fattade inte vad som hände, jag visste bara att jag mådde väldigt illa. Jag var tvungen att sluta på en gång. Sedan blev det svart. Jag har egentligen inget minne av vad som hände efteråt. Jag låg hemma i min säng i tre månader ungefär.

Han fick en sorts grundhjälp, alltså medicin, men inget mer än så. Efter utbrändheten började livet halta.

- Jag vet inte om jag kommit vidare ännu heller. Jag har försökt jobba och försökt gå på någon kurs och sådant, men det har bara blivit korta saker. Det har blivit jobbigt.

Är personen lat eller sjuk på riktigt?

När man mår så som Staffan mår finns det en risk för att folk inte riktigt förstår. Att kollegor, chefer och till och med vänner tror att man bara är lite lat.

- När det inte syns på utsidan så blir det lätt så. Man har kanske en stämpel på sig att man avslutar allt man börjar, men folk vet ju inte varför det blir så. Jag har många gånger hört “men ryck upp dig nu bara”, men det fungerar inte.

Det som fungerar är ordentlig vård. Nu äter Staffan medicin och går regelbundet i terapi, men det har han fått kämpa för.

- Om du far till en allmänläkare är det bara en kort intervju och så får du medicin i handen och sedan ska du hem. Det är ingen hjälp. Ska du ha hjälp på riktigt måste du vara riktigt dålig, säger Staffan.

Krävs kanske ett helt team för att få rätt vård

Köerna till vården är långa och du måste tjata för att få den. För Staffan tog det ungefär ett halvt år innan han fick tid hos psykiatriska polikliniken i Karleby.

- Efter det fick jag den hjälp jag behöver, men det är inte lätt. Jag har gått igenom den där processen att fara till läkare och få medicin flera gånger, men det ändrar inget.

Hur borde det vara?

- I Karleby får man ett helt team runt omkring sig med läkare och psykolog som jobbar tillsammans kring ett case och försöker hitta rätt vård. Då kan du få psykoterapi och rätt sorts medicin, eller ingen medicin alls. De tar verkligen reda på vad som är fel.

En man som står och lutar sig mot en husvägg. Han har på sig solglasögon.
Terapin har hjälpt Staffan att gå vidare. En man som står och lutar sig mot en husvägg. Han har på sig solglasögon. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

För Staffan var det viktigt att få prata med en psykolog.

- För mig har det nog varit ganska avgörande. Jag går i terapi och det är det som fått mig att börja tala om det här ämnet, förr var jag också en sådan som var tyst, men inte nu längre.

Att kämpa för att få vård när man mår dåligt är inte lätt, men till slut kom Staffan till en punkt när det helt enkelt inte gick längre.

- Jag kunde inte bara kan sitta och vänta. Jag fick en kraft någonstans ifrån och det var tur. Men det är inte många som får den hjälpen tyvärr.

Sonen har blivit ett stort stöd

Staffans son har också kommit in i livet som en sorts räddning.

- Utan honom skulle jag inte komma mig upp ur sängen många dagar. Han är ett stort stöd.

Sonen behöver honom och ger honom därför en orsak till att stiga upp.

- När jag hör honom säga “pappa” på morgonen så försvinner nog ganska många demoner. Det behövs inte så mycket mer än det.

Svårt att vara partner till den med ångest

Att kombinera ångest med familj kan vara svårt. Staffans son är så liten så han har ingen aning om hur Staffan mår ibland, men som partner kan det också vara svårt att veta hur man ska bete sig.

Alla är olika och Staffan vill gärna bli lämnad i fred när ångesten är som värst eftersom han lätt blir irriterad och arg.

- Jag önskar ingen att vara partner till någon med svår ångest. Det låter starkt, men det är verkligen inte enkelt. Ibland går min irritation ut över andra och då känner jag mig förstås dålig, säger han.

Borde lära oss prata om känslor

Vi borde alla bli bättre på att prata om våra känslor och hur vi mår. Det är svårt att komma igång i vuxen ålder och därför tycker Staffan vi borde börja redan när vi är små.

Psykologi kunde till exempel införas som ett ämne redan i lågstadiet. Då skulle vi kanske kunna lära oss att förstå och uttrycka våra känslor på ett bättre sätt.

- Jag upplever nog att det är väldigt tabu att prata om känslor. Om man tar en kaffe med en polare blir det knappast känslosnack. Det är istället väldigt ytligt. Man pratar om vädret och sådant.

Hur ska vi göra för att våga prata om annat?

- Om man är van vid att inte göra det blir det en stor sak, men det är nog bara att börja. Inte trodde jag heller att jag skulle berätta för hela Svenskfinland om hur jag mår. Men det är väldigt skönt att kunna reflektera över sig själv och prata öppet om hur man mår.

Det här är också något som Staffan vill föra vidare till sin son. Han ser redan framför sig hur det ska se ut när sonen kommer hem från skolan.

- Då sätter vi oss ner vid bordet och äter och pratar om hur vi mår. Och är det något man vill berätta om så gör man det. Inget vädersnack. Han ska kunna berätta allt för mig.

Militärtjänstgöringen orsakade den värsta panikattacken

Staffan lider inte av panikångest, men en gång har han ändå upplevt det och det var när han skulle rycka in och göra militärtjänst. Han beskriver det som den värsta panikattacken i sitt liv.

- Det kändes som att jag aldrig skulle få komma tillbaka till Österbotten igen. Jag satt på bussen mot Dragsvik och kände mig fängslad.

Staffan minns händelsen tydligt, trots att det nu är mer än tio år sedan.

- Det var något som fick mig att må väldigt dåligt, och jag bär kvar den där känslan än idag när jag pratar om det. Alla känslor finns kvar.

En man som sitter i ett kafé och tittar ut genom fönstret.
Staffan kommer väl ihåg hur det kändes när han kom till Dragsvik. En man som sitter i ett kafé och tittar ut genom fönstret. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

Staffan spenderade endast en natt på brigaden. Men han sov inte en blund.

- Jag låg och funderade på hur jag skulle ta mig därifrån och skickade en massa sms till min pappa och min sambo. Jag skulle vilja se de sms:en i dag. Det var säkert full panik. Jag låg mest och skakade och säkert grät jag också.

Nästa dag tog han kontakt med en undersergeant som förstod att Staffan mådde dåligt.

- Han såg säkert på mig att allt inte var okej så han visade hur jag skulle göra för att komma därifrån, fylla i blanketter och sådant.

På vägen hem kände han livet komma tillbaka.

- Det var underbart. Bästa känslan jag haft, förutom då sonen föddes förstås. En enorm frihetskänsla. Allt bara föll bort från mina axlar på en gång.

Blir fel när alla ska in i samma fack

Staffan gjorde civiltjänst i stället och det passade honom mycket bättre.

- Jag visste inte ens att civiltjänst var ett alternativ för alla pratade bara om militären. Alla ska dit. Så är det. Det finns inget annat.

Är det fel på systemet som försöker lägga alla i samma fack?

- Inte kan man ju påstå att alla är gjorda för att göra militärtjänst, men så finns det också de som bara biter ihop och klarar av det ändå. Men de kanske får men av det sen efteråt.

I stället för att tvinga in alla i samma fack borde de som verkligen vill göra militärtjänsten sållas ut, tycker Staffan.

- Det borde finnas något bra sätt att kontrollera vem som verkligen vill fara dit och gör någon nytta där. Det finns ju folk som tycker om att vara där, så då borde man ju ta sådana dit.

Samhället är kanske lite liknande ibland? Att du ska vara på ett visst sätt för att klara dig?

- Jo, det har blivit mer och mer tycker jag. Man ska vara stark och inte säga något om man mår dåligt. Man ska jobba från morgon till kväll och komma hem och vara duktig där och sedan ska man iväg igen nästa dag och prestera.

Vill inte tänka för mycket på framtiden

Staffan ska vara sjukskriven i två månader till, och vad som händer sedan har han ingen aning om.

- Det visar sig, tänker jag. Jag tar en dag i taget nu. Det viktigaste är att jag börjar må bättre. Jag har kommit så långt med mig själv så jag vill inte sätta press på mig förrän jag vet att jag klarar av det. Så jag tänker inte ens så långt. Det är bäst så för mig.

Staffan måste få leva fritt för att må bra. Han vill inte alls planera framåt.

- Vissa vill planera ett år framåt, men om jag skulle göra det skulle jag få mer fel i huvudet än jag har nu. Tyvärr fungerar det inte att leva så fritt som jag vill i det här samhället, men jag måste väl försöka hitta något som är rätt för mig.

En man som går på en trottoar. Det är en solig vinterdag och han bär solglasögon. I bakgrunden syns flera gula hus.
En dag i taget, då kommer man vidare. En man som går på en trottoar. Det är en solig vinterdag och han bär solglasögon. I bakgrunden syns flera gula hus. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth man,Staffan Nylund

Har du något råd till den som mår illa men inte vågar berätta om det?

- Det tog kanske tio år för mig att våga berätta, så det kan vara en lång process. Men du kan börja med att öppna upp dig för dem som är närmast. Då har du kommit över ett hinder.

Att gå och prata med en psykolog eller någon annan utifrån kan också hjälpa.

- Det har i alla fall hjälpt mig, att våga öppna sig för någon annan. Men det är ju olika för alla, man måste hitta sin egen väg. Men det är livsviktigt att prata om det.

Nyligen publicerat - X3M