Hoppa till huvudinnehåll

Merkel återväljs till Tysklands kansler för fjärde gången – inget är ändå som förr

Angela Merkel. Tysklands flagga har redigerats in i bakgrunden.
Angela Merkels fjärde mandatperiod låg till slut i händerna på de socialdemokratiska partimedlemmarna. Angela Merkel. Tysklands flagga har redigerats in i bakgrunden. Bild: EPA / OLIVER LANG Angela Merkel,Tysklands förbundskansler,Tyskland

Ett knappt halvår efter det tyska valet kommer förbundsdagen i dag onsdag att välja Angela Merkel till kansler för fjärde gången. Även om regeringssamarbetet mellan Merkels kristdemokrater och socialdemokraterna fortsätter, är det mesta helt annorlunda än förr.

Det handlar om samma partier, samma förbundskansler och i flera fall också om samma ministrar.

Ändå kan skillnaderna i utgångsläget för Angela Merkels tredje och fjärde regering knappast vara mycket större än de är.

I december år 2013 då Merkels förra regering svors in var hon på höjden av sin makt. Hennes CDU hade gjort ett ytterst bra förbundsdagsval och kammat hem över 41 procent av rösterna, ett plus på nästan åtta procent jämfört med valet år 2009.

I opinionsmätningarna var hon gång på gång den överlägset mest omtyckte politikern i landet och många såg att det inte fanns några verkliga alternativ, varken till henne som person eller till hennes politik.

Också socialdemokraterna hade det betydligt trivsammare för fyra år sedan.

Visserligen hade man inte skuggan av en chans att utmana Merkel, men efter fyra år i opposition kunde man igen bänka sig i regeringen med en lång lista projekt, som också skulle komma att genomföras.

Mot samarbetet med Merkel höjdes också då proteströster, men de flesta socialdemokrater var fast övertygade om att man skulle kunna profilera sig och få igenom projekt som minimilön och begränsningar på hyrorna.

Två sargade partier

I mars år 2018 är situationen ändå en helt annan för bägge partier.

När Merkel på onsdagen svärs in som nygammal förbundskansler är det efter en regeringsbildning som saknar motstycke i det efterkrigstida Tysklands historia.

Aldrig tidigare har en regeringsbildning tagit så här länge och sällan har processen präglats av lika mycket dramatik som den här gången.

Efter misslyckade sonderingar med liberaler och gröna och utdragna diskussioner med motsträviga socialdemokrater, var det in i det sista oklart om det överhuvudtaget går att bilda en majoritetsregering eller om man trots allt går mot nyval.

Valreklamer för Angela Merkel och Martin Schulz i Berlin inför det tyska förbundsdagsvalet i september 2017.
Valreklamer för Angela Merkel och Martin Schulz i Berlin inför det tyska förbundsdagsvalet i september 2017. Bild: All Over Press Angela Merkel,Martin Schulz,Tyskland,Förbundsdagsvalet i Tyskland 2017,Tysklands kristdemokratiska union (CDU),Socialdemokraterna (Tyskland)

Merkels fjärde mandatperiod låg till slut i händerna på de socialdemokratiska partimedlemmarna, vilka i en partiintern omröstning till slut gav grönt ljus för att gå med i hennes regering.

Skulle man ha röstat emot en regeringsmedverkan kan det till och med hända att det aldrig skulle ha kommit till en fjärde mandatperiod för Merkel.

Att Merkel-eran ändå fortsätter hänger delvis också ihop med alla de eftergifter hon har varit tvungen att gå med på för att få socialdemokraterna att ställa upp.

Inom det egna partiet är hon hårt kritiserad bland annat för att ha gett bort finansministerposten till SPD, en post som de senaste åtta åren har varit i kristdemokratiska händer.

De socialdemokratiska framgångarna i regeringsförhandlingarna med Merkel har ändå inte varit någon vitaminspruta för partiet.

Tvärtom, i opinionsmätningarna skrapar SPD botten och internt är partiet djupt splittrat kring frågan om ett samarbete med Merkel verkligen är den bästa lösningen.

Merkel ska jagas

För fyra år sedan hade regeringen inte heller någon stark och skränig opposition att ta i beaktande.

Efter valet 2013 fanns det egentligen ingen parlamentarisk opposition att tala om. Varken liberalerna eller det då ännu rätt så svaga högerpopulistiska AfD lyckades ta sig över röstspärren.

Den lilla oppositionen bestod av vänsterpartiet die Linke och de gröna och man gick till och med in för att ändra på vissa regler i förbundsdagen för att oppositionspartierna skulle ha mer att säga till om.

I många frågor, som till exempel i den under valperioden allt avgörande frågan kring flyktingpolitiken var partierna dessutom långt inne på samma linje som den sittande förbundskanslern.

Det enda motståndet Merkel på allvar hade att räkna med i flyktingfrågan, var motståndet inom de egna kristdemokratiska leden.

I dag är läget också på den här punkten ett helt annat.
Största oppositionsparti är nu det högerpopulistiska Alternative für Deutschland, vars galjonsfigur Alexander Gauland redan under valkvällen hotade med att man nu kommer att jaga Merkel.

Socialdemokraterna är enligt samme Gauland nuförtiden inget annat än en förening vars uppgift är att säkra Merkels jobb som förbundskansler.

Vid sidan av ett skränigt AfD har regeringen också andra självsäkra partier i förbundsdagen att ta i beaktande.

Liberalerna är tillbaka i parlamentet och de gröna har ett framgångsrikt val bakom sig.

Omöjligt att fortsätta som förr

Att man inte kan fortsätta styra landet på samma sätt som hittills, torde i det här skedet vara klart för de allra flesta inom regeringspartierna CDU, CSU och SPD.

Merkels sätt att styra Tyskland har betecknats som visionslöst och ofta har hon till och med själv gärna fört fram att de beslut hon och hennes regering fattar är alternativlösa.

Hennes sätt att leda genom att administrera har betytt att hon i fråga efter fråga (kärnkraft, värnplikt, flyktingpolitik, samkönat äktenskap) har vänt kappan efter vinden och på så sätt signalerat att hon egentligen aldrig till hundra procent står för vad hon till en början har sagt sig stå för.

Förutom problemen med flyktingpolitiken kan det här ha varit en av orsakerna till den fula valförlusten i september och för Merkel och hennes parti gäller det nu att vinna tillbaka förlorat förtroende.

Det samma gäller naturligtvis också för socialdemokraterna.

Efter brakförlusten i förbundsdagsvalet har SPD dessutom gått från motgång till motgång.

  • Efter att man först hade slagit fast att man på inga villkor går med i en ny Merkelregering är SPD nu med i alla fall.
  • Efter att ha slagit fast att han aldrig kommer att bli minister i Merkels regering för att senare trots allt göra anspråk på en ministerpost spelade Martin Schulz totalt ut sig som SPD-ledare och lämnade partiet i ett ledningskaos.
  • Efter att man under stort jubel och samstämmighet bland partimedlemmarna sade upp allt samarbete med Merkel har man nu hamnat i en situation där stora delar av samma medlemmar är djupt desillusionerade över att man ställde upp för samarbete i alla fall.

Att fortsätta som tidigare är alltså ingen möjlighet.

Regeringspartier i reformiver

Att man i Tyskland länge har varit utan en ny regering betyder ändå inte att man nu får luta sig tillbaka och fröjdas över det faktum att man trots alla motgångar fick ihop en.

Merkel, kristdemokraterna och socialdemokraterna måste nu tydligt visa att man faktiskt har konkreta planer för framtiden och här kommer det att behövas mer än formuleringar i regeringsprogrammet.

Hur regeringen helt konkret kommer att tackla utmaningarna klarnar möjligen under de kommande veckorna, men säkert är i alla fall att miljarder ska flyta till bland annat utbildning och digitalisering.

Ett ofta upprepat mantra har varit att man nu ska ta invånarnas sorger och bekymmer på allvar.

Om det här faktiskt lyckas och blir något mer än bara ett mantra, betyder det samtidigt att Merkel och hennes fjärde regering har lyckats.

Men samtidigt måste också regeringspartierna lyckas med det självuppställda målet att gå igenom reformprocesser för att komma närmare sina möjliga väljare.

Den socialdemokratiska partiledningen har redan lovat sina medlemmar att reformerna och förnyelsen inte hänger samman med om man sitter i regering eller i opposition, reformerna kommer i vilket fall som helst.

Att socialdemokraterna vill förnya sig och göra politik som inte nödvändigtvis bär Merkels stämpel, kommer utan tvekan att bädda för konflikter inom regeringen.

I samband med medlemsomröstningen om regeringsprogrammet fördes med all tydlighet fram att man inte längre kommer att nöja sig med att stå i skuggan av Merkel.

Från de så kallade ungsocialisterna, som ledde kampen mot en regeringsmedverkan hette det redan i ett tidigt skede att man nu kommer att hålla ett vakande öga på hur partiet och dess ministrar arbetar inom regeringen.

Bland kristdemokraterna fanns efter att regeringsprogrammet presenterades ett stort missnöje med vad Merkel hade förhandlat fram.

I synnerhet var man besviken över att Merkel gav socialdemokraterna så många viktiga ministerposter, bland annat den för kristdemokraterna viktiga finansministerposten.

Med eftergifterna till socialdemokraterna köpte sig Merkel en fjärde mandatperiod, hette det bland annat.

Merkel bäddar för tiden efter Merkel

Merkels motdrag har i första hand varit att presentera ny personal.

Ett av kristdemokraternas största problem har redan länge varit att det inte egentligen finns några alternativ till den sittande kanslern.

Efter att tidigare på något sätt alltid ha lyckats nedmontera sina konkurrenter inom partiet, verkar Merkel nu ändå själv ha börjat förbereda partiet för tiden efter Merkel.

Som ett tydligt tecken på det här tolkas utnämningen av den tidigare saarländska regeringschefen Annegret Kramp-Karrenbauer till ny generalsekreterare för CDU.

AKK, som hon ofta kallas på grund av sitt smått krångliga namn är som politiker på många sätt lik Merkel, men samtidigt också en person som går sin egen väg.

Där kristdemokraterna också har haft problem i många delstater, lyckades Kramp-Karrenbauer under förra våren ro hem en övertygande valseger för CDU i sitt Saarland.

Annegret Kramp-Karrenbauer
Annegret Kramp-Karrenbauer firar valvinst. Arkivbild. Annegret Kramp-Karrenbauer Bild: EPA/THORSTEN WAGNER Annegret Kramp-Karrenbauer,Tyskland,Saarland,delstater,delstatsval

Hennes uppgift blir nu att ge CDU en tydligare konservativ profil och på det här sättet försöka vinna tillbaka väljare man har förlorat.

Som en eftergift till de kristdemokrater som ropar efter en mer konservativ och traditionell högerpolitik kan man också se utnämningen av Jens Spahn till ny hälsominister.

Spahn har redan länge varit en av Merkels hårdaste kritiker och han har ett starkt stöd inom partiets mest konservativa kretsar.

När det gäller kristdemokraternas framtid kan man alltså redan nu utgå från att mycket under de kommande åren kommer att handla om just Spahn och Kramp-Karrenbauer.

Nytt och gammalt

Också socialdemokraterna har valt att rejält förnya sin besättning i den tyska regeringen.

Ny finansminister blir Hamburgs tidigare borgmästare Olaf Scholz.

Efter många år präglade av Wolfgang Schäuble är det alltså nu socialdemokraten Scholz som kommer att föra Tysklands talan vid finansministermöten i Europa.

Utrikesminister i den nya regeringen blir den tidigare justitieministern Heiko Maas.

Socialdemokraternas kanske mest uppseendeväckande drag är ändå att utnämna Franziska Giffey till familjeminister.

Giffey har hittills ingen erfarenhet av politik på den här nivån, men som populär och handlingskraftig borgmästare i Berlinstadsdelen Neukölln har hon gjort sig ett namn långt utanför stadsdelens och huvudstadens gränser.

Betydligt mindre nytt däremot bland de bayerska kristdemokraterna, som efter ur CSU-synvinkel mycket lyckade regeringsförhandlingar får hela fyra ministerposter (tre ministrar med eget ministerium).

Den mest synliga förändringen är att CSU-ledaren och den tidigare bayerske regeringschefen Horst Seehofer nu blir tysk inrikesminister.

Stormiga regeringsår?

Utgående från antagandet att regeringen sitter mandatperioden ut, så har man nu då alltså tre och ett halvt år på sig att omsätta de planer som står skrivna i regeringsprogrammet.

Efter att regeringsbildningen har varit så svår och utdragen vill man nu snabbt skrida till verket.

För det första gäller det att få ihop budgeten för det här året. Man har trots allt enats om att under de kommande åren sätta ut 46 miljarder euro i nya utgifter.

Men, som det i debatten redan många gånger poängterats, regeringens uppgift kan i det här läget inte endast vara att dela ut pengar för att göra väljarna nöjda.

Det handlar nu också i högsta grad om att värna om relationen till dessa möjliga väljare och på den här punkten har man redan ett problem att dras med.

I samband med en pågående debatt kring det tyska socialbidraget konstaterade den kommande hälsoministern Jens Spahn att 416 euro i månaden i så kallat Hartz IV-stöd är tillräckligt mycket för att man inte ska leva i fattigdom.

Ett uttalande som enligt Spahns kritiker tydligt pekar på grundproblemet, att många politiker i Merkels Tyskland inte längre har någon kontaktyta till de mänskor som har det svårt i samhället.

Från oppositionshåll höjdes redan de första kraven på att Spahn inte överhuvudtaget borde ta emot en ministerpost, men också bland socialdemokraterna väcker uttalandet hård kritik.

Samtidigt ger Spahn förstås det slagna socialdemokratiska partiet en första möjlighet att genast profilera sig inom regeringen.

För Angela Merkel kommer hennes förmodligen sista år som tysk förbundskansler inte att bli någon lätt match.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes