Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Lady Bird – rolig, bitsk, bäst

Lady Bird med mamma Marion vid en provhytt under kläduppköp.
Skall du faktiskt klä dig sådär? Lady Bird presenterar en underbar mor & dotter-relation - gestaltad av underbara Saoirse Ronan och Laurie Metcalf. Lady Bird med mamma Marion vid en provhytt under kläduppköp. Bild: Finnkino Oy Lady Bird,Saoirse Ronan,Laurie Metcalf

Lady Bird är en vardagsnära och lågmält knasig dramakomedi som träffar en rätt i hjärtat. Just för att den är så vardagsnära och lågmält knasig.

Lady Bird (Saoirse Una Ronan) är en sjuttonårig Sacramentotös på tröskeln till vuxenlivet. Det där förlovade landet där man äntligen skall få bestämma allting själv.

Avgöra vad man vill göra med resten av livet. Var man vill göra det. Och med vem.

Problemet är bara att mamma Marion (Laurie Metcalf) inte alls förstår nyttan med att drömma om New York när mattevitsorden inte räcker ens halvvägs och ekonomin knappt bär bortom det egna kvarteret.

Lady Bird står lutad mot en vägg.
Lady Bird heter egentligen Christina - men det försöker hon få alla att glömma. Lady Bird står lutad mot en vägg. Bild: Finnkino Oy Lady Bird,Saoirse Ronan

Pappa Larry (Tarcy Letts) har inte några större problem med att förstå det där med drömmar, men han förstår också bättre än att ställa sig i skottlinjen mellan mor och dotter.

Så han håller låg profil. För det mesta.

Detsamma gäller brorsan Miguel (Jordan Rodrigues) som haft vett nog att fixa en studieplats på hemorten, ett jobb i det lokala snabbköpet och en flickvän (Marielle Scott) som delar hans drömmar.

Strålande manus

Väl medveten om att upplägget låter ganska alldagligt vill jag genast understryka att regissören Greta Gerwigs manus är en pärla. En pärla av finurligheter och oväntade vändningar.

Det här är en tonårsskildring utan ångest. En skildring av tonårsförälskelse utan att det blir huvudsaken. Inte ens närapå.

En film om vänskap mellan flickor utan att vare sig porträtten eller samtalen blir endimensionella och tråkiga.

Saoirse Ronan ja  Beanie Feldstein elokuvassa Lady Bird.
Inte utan min bästis! Lady Birds bästis Julie spelas fint av Beanie Feldstein. Saoirse Ronan ja Beanie Feldstein elokuvassa Lady Bird. Bild: ©A.M.P.A.S. Lady Bird,Oscarsgalan 2018,Saoirse Ronan,Greta Gerwig,Beanie Feldstein

En film om föräldrar och barn utan att det kantrar över i problemfixering och/eller ett tvångsmässigt lösande av dessa problem.

Lady Bird är kort sagt lika mustig och färgstark som livet självt.

Kan man begära mera av en film?

Oscarsvärda prestationer

Saoirse Ronan och Laurie Metcalf var bägge Oscarsnominerade för sina prestationer – och hade varit väl värda varsin statyett.

De spelar med breda register där varje tonfall och min träffar rätt. Kärleken mellan mor och dotter är lika påtaglig som tendensen att tala förbi varandra.

Däremellan tar de till det tunga ordartilleriet – det som river upp sår och hotar lämna ärr om de inte genast plåstras om med stora mängder kramar och "förlåt".

Dottern lägger ömt sin hand på mammas arm utanför provhytten.
Förlåt mamma - men det här är kanske den bästa versionen av mig... Dottern lägger ömt sin hand på mammas arm utanför provhytten. Bild: Finnkino Oy Lady Bird,Saoirse Ronan,Laurie Metcalf

Men det är inte bara Ronan och Metcalf som strålar – i den manliga hörnan hittar vi stjärnskotten Lucas Hedges (aktuell i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) och Timothée Chalamet (Oscarsmnominerad för Call Me by Your Name).

Lady Bird och känslige Danny på väg till familjemiddag med blomsterbukett i famnen.
Tillsammans mot världen. Eller så inte. Lady Bird och Danny (Lucas Hedges) är lite kära. Kanske. Lady Bird och känslige Danny på väg till familjemiddag med blomsterbukett i famnen. Bild: Finnkino Oy Lady Bird,Saoirse Ronan,Lucas Hedges

Här får Hedges ta ut svängarna som känslosam och vilsen yngling medan Chalamet är den självmedvetna snyggingen – av det slag som kommer undan med att kika under lugg. Inte helt olik William i SKAM med andra ord.

En tjusig mix – på alla sätt och vis.

Störst av allt är kärleken… till den egna drömmen

Det fina med Lady Bird är att den gör en lätt till sinnes. Inte för att filmen är någon lättviktare - eller ens särdeles lättsam - utan för att den ger uttryck för regissörens kärlek till och respekt för sina karaktärer.

Här finns inga uttalade hjältar eller antagonister. Ingen är mera sympatisk eller motbjudande än någon annan. Ingen är felfri.

Och ingen gör heller anspråk på någon helgonroll – allra minst de nunnor som undervisar i Lady Birds skola.

Nej, här är alla bara människor. Helt vanliga sådana. Vilket innebär att ingen av dem är vanlig. Istället är alla just så fantastiska, komplicerade och motsägelsefulla som folk vanligen är.

Kan man begära mer?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje