Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö dna-testade sig: Jag är 0,4 procent ryss och 64 procent finne - men 7 procent latin lover

man ligger på säng med händerna bakom huvudet och ser in i kameran
"Latin lover" Arnö man ligger på säng med händerna bakom huvudet och ser in i kameran Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Att spåra sitt dna har blivit populärt men hur skall man förhålla sig till den nya information om sig själv som man får? Kaj Arnö funderar i den här kolumnen på sina resultat.

Dragsfjärd, sent på våren 1711: Påsaryssen Ivan gör stort intryck på Dragsfjärdsflickan Maria. Ömsesidigt tycke uppstår. Efter uppvaktningen försvinner ryssen, men hans besök i den öståboländska skärgården går inte spårlöst förbi.

För 1712 föds deras son Jacob, min farfars farfars farfars far.

Sanning eller dikt? Sanning är att min farfar var född i Dragsfjärd, men hur mycket han visste om sin härkomst vet jag inte.

Min far grävde flitigt i Riksarkivet på 1970-talet, och lyckades på fäderne komma tillbaka till en viss Jacob Johansson Saktmodig, född 1712 i Dragsfjärd. Sanning är också att det om Jacob i kyrkböckerna står att han var "rysk avföda".

Vad "avföda" riktigt ska betyda har jag inte begripit, men bra låter det ju inte. En rysse i stamtavlan var säkert ingen fjäder i hatten.

Dikt däremot är att flickan från Dragsfjärd hette just Maria. Henne hittade far min inte i kyrkböckerna, kanske 1712 års födslolängder brunnit.

Dikt är också att tycke uppstod; kanske det köttsliga mötet skedde i samförstånd, kanske inte. Och vem vet om Jacob Saktmodig faktiskt var min biologiska förfader, för kyrkböckernas administrativa sanning är inte alltid strikt vetenskaplig.

Tre bilder på Kaj Arnös gamla släktingar
Saktmodigs gener i omlopp Tre bilder på Kaj Arnös gamla släktingar Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Allt påstått faderskap stämmer inte, jag har sett allt från 1% till 20% som antagen lögnprocent. Låt oss anta att 95% av allt faderskap stämmer.

På sju generationer minskar sannolikheten avsevärt, rent matematiskt sett. Kalkylatorn säger att 0,95^7 = 0,698, alltså knappa 70% chans att Jacob vore min biologiska farfars farfars farfars far.

Vetenskapliga belägg för kyrkböckernas uppgifter

Dallas, sent på hösten 2017: Så där 306 år efter händelserna i Dragsfjärd fick kyrkböckernas administrativa sanning plötsligt vetenskapligt belägg.

Nyfiken som jag är hade jag sänt in salivprov till det lokala företaget som globalt erbjuder dna-testning.

Två månader senare fick jag svar. Åtta-nio generationer tillbaka har jag en gemensam farfars farfars o.s.v. med Jevgenij Sacharov från Ryska federationen, som också spottat i glaset och låtit testa sina Y-kromosomer i Dallas.

Y-kromosomerna ärvs givetvis bara på fäderne, för mödrar har det knapert ställt med Y-kromosomer.

Den genetiska sanningen må utgöra ett bra komplement till kyrkböckernas sanning.

Fullständig är den ändå inte. Det är inte med säkerhet just fadern till Jacob Saktmodig (åtta generationer) som var ryss, det kan också vara hans farfar (nio generationer).

Eller så ligger Jevgenij och jag inte lika många generationer efter Jacob Saktmodigs far(far).

Så Jacob "Ivanovitj" Saktmodigs far kan antingen på riktigt ha fötts som Johan, eller vara född Ivan och bara titulerat sig Johan för att underlätta affärerna i 1711 års Svenskfinland.

Min nyfunna ryska identitet

En nästan absolut sanning är i varje fall att jag på fäderne i rätt nedstigande led för åtta (eller högst nio) generationer sedan härstammar från Ryssland.

Det gör mig inte till ryss med mer än 0,5^8 = 0,4 %, men påverkar ändå min identitet. Helt oavsett de andra 99,6 %.

Genetiken har svar också rörande de där andra 99,6 %. Det svaret kom någon dag senare, och baserar sig på jämförande studier av samtliga kromosomer, inte bara könskromosomerna.

Jag är till 64 % från Finland. Ingen överraskning där. Jag är till 24 % från Skandinavien. Ingen överraskning där heller. Jag är till 5 % från Östeuropa. Knappast förvånande. Än de återstående 7 %? Iberiska halvön!

För det finns då inget belägg alls i kyrkoböckerna.

Javisst var det så att min morfars mor hade fader okänd (0,5^4 = 6,25%); det låter ändå sökt att morfars mormor Klara Johanna Flink (född 24.9.1849 i Kyrkslätt) hade uppvaktats av en spanjor på irrfärder i Västnyland.

Kaj Arnös mormorsmor, och mormorsmorsmor. gammalt foto
Släktens kvinnor Kaj Arnös mormorsmor, och mormorsmorsmor. gammalt foto Kaj Arnö

Och då kommer vi till frågan om hur man ska tolka det hela. Vad betyder 64 % "från Finland"? Av därikring 180 till namnet kända direkta förfäder å fäderne och 90 å möderne är varenda kotte född i Finland.

Jag är 100% från Finland så långt kyrkböckerna kan nå.

Vad betyder då 24 % från Skandinavien?

Den frågan är annorlunda, och berör min egen tolkning av min svenska identitet. Genetiken kan inte ge svar på frågan vilket språk mina förfäder talade.

Namnen på de 270 "kända" förfäderna är till 90 % svenska, men hur ska jag veta vilket språk förfadern Mats Johansson född 22.7.1708 i Töfsala talade?

Dagens språkgränser är inte gårdagens, och ortsnamnen ger lika lite entydig vägledning som det faktum att prästen skrev på svenska.

Vad min farmors förfäder i Rimito, Gustavs, Töfsala, Lokalax och Nystad talade är oklart. Att min mormors förfäder från Maaninka (nordväst om Kuopio) talade finska torde stå utom varje tvivel.

Förnamnen var enkla att försvenska och man kan bara spekulera i vad Petter, David, Anna Christina, Johan, Henrik och Anna Lovisa kallades i vanligt tilltal, med tanke på att de i efternamn hette Korhonen, Pykäläinen, Rönkä och Miettinen.

Latin lover

Vad 7 % från Iberiska halvön betyder är jag däremot säker på: Latin lover!

De sju procenten får bli en skröna i sociala sammanhang. För dessa 7 % kan gott och väl bero på avrundningsfel, otydliga algoritmer eller bristande basdata. Dna-laboratoriet ger nämligen motstridiga resultat.

Min moster delar alla mina släktingar å möderne, och trots goda kunskaper i spanska fick hon tji på spanskt påbrå.

Min systerdotter delar alla mina släktingar å fäderne, och ej heller hon hade en endaste procent spanska förfäder.

Ändå hörde båda enligt laboratoriet till kategorin "nära släkt".

Logisk kullerbytta.

De här resultaten kom in för någon dag sedan, som följd av att de fick var sitt genetiska test i julklapp av mig.

Kaj Arnös dna karta, släkt i skandinavien, iberoska halvön och centraleuropa
Dna från olika håll Kaj Arnös dna karta, släkt i skandinavien, iberoska halvön och centraleuropa dna-test

Popularisering av dna-forskning

Boken "Min europeiska familj, de senaste 54 000 åren" av Karin Bojs tar dna-forskningen på allvar.

Som f.d. vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter hade hon den baskunskap, de kontakter och den metodik som behövdes för att gå på djupet. Hon kom fram till att hon för just 54.000 år sedan hade en förmoder med en neandertalare till far.

Hon har i ett antal repriser intervjuat Svante Pääbo, den kanske främste genetikern vad människans härstamning beträffar. Svante är estnisk kemist på möderne, rikssvensk biokemist på fäderne (Sune Bergström, nobelpristagare i medicin 1982) och en baddare på att ta fram fascinerande forskningsresultat.

Bokkonvolut - mammut på bilden.
Populärt om dna Bokkonvolut - mammut på bilden. Bild: Kaj Arnö Karin Bojs

Karin Bojs är i sin tur en baddare på att popularisera dna-resultaten.

På 450 sidor lyckas hon reda ut begreppen och förklara att vi européer består av en ursprungsbefolkning av jägare och samlare (Kaj: 53%), som uppblandats med två invandrande folkgrupper, dels jordbrukare (Kaj: 31%), dels järnålderns hästfolk (Kaj: 13%).

Jordbrukarna kommer från trakterna i Mellanöstern, där jordbruket uppfanns för ca. 12.000 år sedan.

Hästfolket kommer österifrån och hämtade de indoeuropeiska språken med sig.

Karin Bojs hade turen att kunna åskådliggöra dessa tre grenar via sin egen härkomst på tre sätt: sin raka mödernelinje, sin fars raka mödernelinje, och sin raka fädernelinje.

Detektivjobb att rota i ens historia

Möjligheten att forska fram ens egen härstamning på sådan detaljnivå väcker för min del en tvärvetenskaplig nyfikenhet.

Det blir historievetenskap, språkvetenskap, biologi, ekologi, ekonomi, alltihop i en harmonisk helhet som formar min världsbild. Muntlig tradition är en bra början.

Min mormor berättade hur hennes mormor berättade om hur engelska flottan besköt Helsingfors med kanon under Krimkriget 1854.

Hon hette Matilda Collin och var enligt kyrkböckerna född 22.12.1846 i H:fors, och var rimligen sju år gammal då det begav sig och hade därför tydliga minnen av det hela.

Om hur Stora ofreden 1700-21 återspeglades på förfäderna berättar den muntliga traditionen intet. Ryssland ockuperade Finland 1713-21.

Vad betydde detta för Jacob Johansson Saktmodig, född 1712?

Ett gammalt hus på Klosterbacken i Åbo
Där pesten en gång gått Ett gammalt hus på Klosterbacken i Åbo Bild: Yle/Annika Holmbom Åbo,Åbo brand,klosterbacken

I Åbo dog 1710 en tredjedel i pesten, hur månne det gick för alla mina många släktingar i Nagu? Hur upplevde min förfader Michel Ersson freden i Nystad 1721?

Han föddes 10.8.1696 på ön Busö utanför Nystad, och levde där i över sjuttio år. Än alla mina oräkneliga skärgårdsförfäder i Nagu, Hitis, Rosala, Dragsfjärd och Kimito?

Hur seglade de, hur rodde de, hur ofta, i vilka ärenden? Vad åt de? Hur uppfostrade de sina barn? Var de gudsfruktiga? Kunde de läsa och skriva?

Skulle jag förstå deras dialekt?

Att se världen med pigga ögon

Konsekvensen av min nyfikenhet blir att jag ser mer nyanserat på världen, och att jag väljer att exponera mig för världen på ett annat sätt.

Nästa sommar vill jag ta motorbåten Selma till Borstö i Nagu södra skärgård, och paddla därifrån 13 km österut till Vänö.

Hav, klippor och vrak i Vänö
Vänö i Skärgårdshavet Hav, klippor och vrak i Vänö Bild: Sebastian Bergholm Vänö

Också där har jag förfäder, avlägsna kusiner till Jacob Saktmodig. Månne jag hittar Bergas, där de enligt kyrkböckerna bodde?

Kanske jag också borde besöka Maaninka. Det ligger geografiskt sett långt borta från mina allfartsvägar och ännu längre borta från min självupplevda identitet.

Ändå är en del av mig obestridligen genetiskt sett östfinne, även om jag valt att leva mig in i de rötter som kommer från Nagu. Jag tror det är som med farmorsfar Oskar Järvinen, röd upprorsmakare 1918, att ju mer jag vet om min egen bakgrund, desto mindre fördomsfylld blir min världsbild.

Gener och förbrödning

Fördomar har det vimlat av under tidigare generationer, av alla de slag.

Min mormor (född i Esbo, huvudsakligen bosatt i H:fors) talade så usel finska att hon vid punktering på cykelns bakdäck pratade om "takajoulu" (hjul och jul är olika saker på finska), men både hennes farfar och hennes morfar flyttade under andra hälften av 1800-talet till Tusby respektive Esbo just från Maaninka.

Svenska talade de därefter: "Fy f-n rött pläck!" löd vinprovningsomdömet, enligt familjens muntliga tradition.

Genetisk dna-släktforskning tror jag är ett medel för folksförbrödning.

Renrasighet finns inte, knappt någonstans. Det existerar föga rena Nagubor, rena finnar eller rena svenskar, ens om man tittar på dem som är födda för hundra år sedan.

Migration har alltid funnits.

Text om europeers dna, från ett testresultat
Europeiska sysselsättningar Text om europeers dna, från ett testresultat dna-test

Det känns nästan långtråkigt att jag är 100 % europé. Kunde inte någon ryss bland förfäderna ha lite sibirisk bakgrund?

Lite exotik skulle inte skada. Jag vore glad för fler skrönor än den påstått spanska härkomsten.

Antisemiten som gentestade sig och blev ortodox jude

Apropå renrasighet och släktforskning: Kolla upp historien om Europaparlamentarikern Csanád Szegedi.

Han var en av Ungerns främsta judehatare, inspirerad av sin nationalistiskt sinnade far.

Då partiet Fidesz inte var nationalistiskt nog, anslöt han sig 2005 till det främlingsfientliga partiet Jobbik och avancerade till dess viceordförande 2006.

År 2010 upplyste en partibroder honom om att Szegedis mor är jude. Mormor överlevde Auschwitz-Birkenau men fann det för gott att inte profilera sig som judinna i efterkrigstidens Ungern, kanske klokt nog.

Antisemiten Csanád Szegedi själv hade därför ingen aning om sin judiska härkomst.

Infarten till Auschwitz 1945 efter befrielsen.
Infarten till Auschwitz 1945 efter befrielsen. Bild: Deutsches Bundesarchiv. polen

Vad hände sedan? Vad gör man då man byggt sin identitet och existens på att hata en grupp som det plötsligt visar sig att man själv är en fullvärdig medlem av? Självmord? Nej. Besinning?

Tyvärr inte det heller. De fundamentalistiska ränderna gick inte ur zebran, han bara bytte förtecken.

Nu lyder han sin ultra-ortodoxa rabbin. Min teori är att han aldrig hade radikaliserats om han från början känt till sin härstamning.

Fast det där med biologisk härstamning verkar faktiskt ha renodlats tydligast just inom judendomen. De högsta koncentrationerna på enskilda ursprung har jag nämligen stött på bland judar.

En f.d. kollegas ursprung var till 97 % Ashkenazim.

Nåväl, om regeln att en judisk mansperson endast kan få judisk avkomma genom att gifta sig med en judinna, då kan sådana procentsatser uppstå.

Lite judiskt finns inte

Motsatsen till Csanád Szegedi är Die Zeit-journalisten Sascha Chaimowicz. Låter judiskt, eller hur? Ja, men endast på fäderne. Och därmed är han, enligt judisk lag, inte alls jude.

Han började tänka högt (se hans läsvärda artikel: "Hur judisk är jag?) och frågade en rabbin om han kanske kunde räknas till "lite" judisk, men rabbinen sa blankt nej.

Lite judisk finns inte.

Den judiska dimensionen får mig att fundera huruvida dna-släktforskandet också kan användas för att befrämja ondskan.

Djingis Khan mördade inte bara sina fiender, utan han utplånade deras släkt. Och vårt dna-avtryck är väldigt entydigt. Tänk om det ska användas för att bevisa "godartad" släkt?

Min 1942 i Stettin födda tyska svärfar har ännu kvar sina föräldrars respektive Ahnenpaß, som de behövde för att få gifta sig. Det handlar om en släktutredning fyra generationer bakåt, för att bevisa renrasighet.

Jag må vara naiv, men jag tror i stället att förnuftet segrar.

Dna-genetiken visar att ingen är renrasig. Rena raser finns inte. Allt är gråskalor.

Affärsidé för Finland?

Nyfikenheten och upplysningen är i stället det jag sätter min tillit till. Och då vill jag slå ett slag för min idé hur Finland kunde profilera sig internationellt, marknadsföra landet, öka folks bindning till Finland, befrämja släkthärstamningsturismen: Digitalisera kyrkböckerna, ordentligt!

Nej, det räcker inte att skanna in kyrkböckerna och halvhjärtat publicera dem som .jpg- eller .pdf-filer.

Kyrkböckerna är nämligen otroligt svåra att läsa. Handstil, språk, alltihopa.

Undervisa i stället några människor i handstil och språkbruk, och ha dem att knacka in alla kyrkböcker från urminnes tider fram till, säg, 1918. Låt varje individ få en egen retroaktiv "personbeteckning", och lägg in denna kod vid varje hänvisning till en person – född, gift, död, läsförhör, rättegångar, alltihop.

Lägg in slutresultatet på nätet.

Man poserar vid strand, hav i bakgrunden.
Kaj Arnö Man poserar vid strand, hav i bakgrunden. Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Gör en fin app som i Javascript ritar släktträd, visar familjer, sätter in personhistorian i omgivningens skeenden (Stora ofreden, Krimkriget, etc.), och visar folks placering på kartan.

Gör reklam för sökmotorn. Vips hittar vi allihop våra släktträd, vips får vi enorma mängder exakt information om vår härkomst, vips förankrar vi vår identitet i verkligheten.

Det här ska vara en smal sak. Det här torde vara intressant för alla med rötter i Finland, inte bara för dem som kan läsa om sina förfäder på Wikipedia.

Ur kyrkböckerna får vi klara svar på enkla och relevanta frågor: Hur gamla blev folk? När gifte de sig? Flyttade de? Hur många barn hade de? Hur många syskon?

Hur ofta gifte de om sig, vanligen efter att partnern avlidit, i barnsäng eller genom drunkningsdöden på fiskafänge?

Datamängden är skrattretande liten. Låt oss göra en enkel kalkyl. Anta att vi har kyrkböcker från 400 år (1518-1918; det är tyvärr mindre än så).

Säg att Finlands folkmängd i medeltal varit 3 miljoner, och folk levt i medeltal i 20 år. På 100 år finns det i så fall anteckningar om 100/20 x 3 miljoner människor, dvs. totalt 15 miljoner.

En DNA -sekvens.
dna En DNA -sekvens. vetenskap,gener,DNA,RNA

På 400 år blir det 60 miljoner finländare, garanterat i överkant.

Per person behöver vi lagra vid pass 100 tecken, om en person har namn (säg 50 tecken) och fem datum (à fyra byte, blir 20 tecken), pekare på mor och far (2 x 4 byte), pekare på församlingar (3 x 2 byte) och läsförhörsresultat 20 byte. 100 tecken x 60 miljoner, inte mycket.

Hela databasen över Finlands samtliga historiska befolkning 1518-1918 vore alltså 6 GB, vilket galant ryms på en minnespinne.

Jämfört med diverse misslyckade IT-initiativ i statens budget vore detta mycket skojigare och lärorikare. Det skulle göra ypperlig PR för Finland, som ett välordnat IT-land.

Folk med rötter i Finland blir på så sätt goda ambassadörer för landet, vilket är bra för turismen. Gör det!

Själv går jag tillbaka till Dragsfjärd 1712. Borde jag mejla min släkting Jevgenij? Och ger nya test med andra laboratorier tydligare resultat?

Kunde jag övertyga flere släktingar att låta testa sig?

En dna-släktforskning väcker fler frågor än den ger svar.

Frågor som är hiskeligt intressanta att grubbla över.

Text: Kaj Arnö, it-entrepenör, skribent, nagubo och europé.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje