Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: I de utvaldas saliga rike – extasen möter extremismen i Klockriketeaterns och Von Krahl Teaters samtidssatir Ice

Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice.
Riina Maidre och Matti Raita i Klockriketeaterns och Von Krahl Teaters Ice. Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice. Bild: Herkko Labi Klockriketeatern,Von Krahl theatre,Vladimir Sorokin (Författare),Matti Raita,ice

När Klockriketeatern och estniska Von Krahl Teatern omsätter den ryska författaren Vladimir Sorokins kultroman Is till scenen påminner resultatet mer om en pisksnärt än en rabiat smocka med knogjärn.

Av Sorokins gallsprängda språngmarsch genom Europas och Rysslands nittonhundratalshistoria återstår lika lite som av hans brutala djupdykning i det postsovjetiska samhället.

I Iida Hämeen-Anttilas dramatisering har nämligen också Sorokins roman förpassats till historien och - ironiskt nog - återuppstått som bibel för en ny, historielös generation.

Publiken välkomnas med öppen famn, rent bokstavligt.

”Vill du ha en kram?”

Ett förklarat skimmer vilar över pannan hos medlemmarna i en läsecirkel som blundat för svärtan i Sorokins kultallegori och i stället förvandlat den till sin egen våta framtidsdröm.

Och det är ju fullt logiskt i en tid som gynnar glömska och förenklingar och svär i de alternativa sanningarnas namn.

På scenen står Carl Alm och Matti Raita från Klockrike och Mari Abel, Riina Maidre, Mirtel Pohla och Henrik Kalmet från Von Krahl.

Med romanen tryckt mot bröstet redogör läsecirkelns medlemmar i tur och ordning för sina egna identifikationsobjekt, karaktärer som alla representerar de utvalda och unika i en värld befolkad av grå massa och lägre stående varelser.

Fantasin förser drömmarna med legitimitet och därefter är steget inte långt till handling.

Inför våra ögon transformeras den new-age-luddiga läsecirkeln snart till en extatisk extremrörelse, buren av samma eld som den märkliga sekten i Sorokins dystopi.

Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice.
De utvaldas gemenskap. Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice. Bild: Herkko Labi Klockriketeatern,Von Krahl theatre,Vladimir Sorokin (Författare),ice

Låt hjärtat tala ...

I Sorokins roman drar sektens medlemmar fram längs Moskvas gator på spaning efter bröder och systrar. Offrens bröst klubbas med släggor av kosmisk is och de flesta dör förstås.

Men ur somligas bröst hörs hjärtat kurra fram deras riktiga namn, Mocho, Ural, Diar, Ip …

Enligt sektens egen mytologi var de allesammans ursprungligen ljusstrålar i en cirkel med makt att skapa nya världar. Men ett felsteg i skapelseivern - planeten jorden - degraderade strålarna till levande väsen och spred dem i olika riktningar.

En återförening skulle ge dem kraften tillbaka – och därmed också möjligheten att utplåna det olycksaliga skapelsemisstaget …

Under science fiction-pastischens paraply ryms både globala undergångsperspektiv och svidande vidräkningar med de moraliska nederlagen i vår närhistoria.

De blonda och blåögda sektmedlemmarna för förstås osökt tankarna till de totalitära ideologiernas övermänniskoideal och där rör de sig också vant i författarens bistra resumé av den ryska och europeiska nittonhundratalshistorien.

Men lika viktigt är det förstås att inse vad de fanatiska och fascistiska tankemönstren behöver för att slå rot och frodas.

Sorokin förankrar sin skildring stadigt i samtiden. Och han gör det med skoningslös brutalitet.

Den brutaliteten drabbade också som ett klubbslag i en scenversion jag såg för cirka tio år sedan när Nya Teatern i Riga gästade Finland med en iscensättning av Alvis Hermanis.

I en illusionslös samtid, präglad av råkapitalism, korruption och prostitution på alla nivåer, fick issektens frestande locktoner både begriplighet och farlig tyngd.

Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice.
Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice. Bild: Herkko Labi Klockriketeatern,Von Krahl theatre,Vladimir Sorokin (Författare),ice

Världen har minsann inte blivit vackrare sedan dess men inför den här uppsättningen förstår vi att värja oss från första stund.

Den inledande leken med kladdig direktkontakt fångar visserligen showmentaliteten i dagens propaganda. Oavsett budskap är det väckelsemötenas demagogi som gäller.

Men det satiriska greppet dikterar också vår avvaktande hållning till allt som följer.

Tomrum som måste fyllas

I en tid av snabba impulser och fragmentariska budskap är det lätt att förlora fotfästet.

Den sekteristiska läsecirkelns medlemmar konsumerar begärligt allt som kommer i deras väg men ingenting är nog för att fylla tomrummet i deras inre.

Blickfånget i Milla Martikainens asketiska scenografi är ett jättelikt, smältande isblock.

Den så kallade Tunguska-händelsen är ett omhuldat tema i science fiction-litteraturen. I Sorokins version innehåller himlakroppen som kolliderade med jorden just den magiska is som får de utvaldas hjärtan att tala - en hälsning från ljusstrålarnas kosmiska urtillstånd.

Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice.
I kamp med det magiska isblocket. På bilden Carl Alm. Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice. Bild: Herkko Labi Klockriketeatern,Von Krahl theatre,Vladimir Sorokin (Författare),ice

Läsecirkelns devota lärjungar hugger glupskt i det bärgade isblocket och vältrar sig vällustigt i smältvattnet.

Och gräver naturligtvis samtidigt sin egen grav.

För i det smältande isblocket ryms förstås också metaforen för vårt eget skövlade klot.

Ingen risk för kallsupar

Den ryska ramen har tonats ned i den här uppsättningen och regissören Essi Rossi har inte heller låst sin tolkning vid något specifikt europeiskt perspektiv.

Hennes uppsättning fångar i stället tidsandan ur många synvinklar och på många nivåer parallellt.

Barbie och Alma, Trump och Dalai Lama – i en förbiflimrande bildkavalkad passerar dagens ikoner, idoler och makthavare förbi som en påminnelse om alla de maktstrukturer och –ismer som kämpar om herraväldet i våra ideologiska och emotionella tomrum i dag.

Vi ser, noterar och nickar kanske igenkännande - men lite på avstånd, utan att någonsin utsättas för en riktigt rejäl kallsup i Sorokins anda.

Men det kan naturligtvis också formuleras så här: provokationen är död – leve den nyktra eftertanken.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje